Grupplivets frigörelse
Lutherrosen

Våghalsig tillit – nyckeln till fritt tänkande

Katt och hund

Fördelen med kulturkrockar

Ingen av «standardlösningarna» för mångfaldens ekvation är särskilt lockande. Kanske vore det bättre om vi slutade sträva efter harmoni.

 

Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

 

1. Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?

 

2. Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

 

Detta ger fyra olika möjligheter:

 

Mosaik (jämlikhet och mångfald). I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering (dominans och mångfald). I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheid. Premiärministern P W Botha klagade över att folk tycks ha missförstått ordet apartheid, som i själva verket är afrikaans för «god grannsämja». Maktreligionens förespråkare brukar säga att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade, likt barn i en familj. På så vis kan sammanhållningen grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja.

 

Smältdegel (jämlikhet och enhet). En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Smältdegeln karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Här utvecklas en kosmopolitisk världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Skillnaden mellan folkgrupper blir här ointressant. Kommunikationen blir därför rakt på sak och man ödslar inte tid på balanskonster eller diplomatiska finesser, som i en mosaik.

 

Homogenisering (dominans och enhet). Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. För att bevara friden i ankdammen, måste alla avvikande element motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

 

Så vilken av dessa fyra modeller är att föredra? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt: De är olika strategier med förhoppningen att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. I inget fall försöker man upprätta någon verklig kommunikation med dem som är annorlunda.

 

För mycket likformighet kan leda till kulturell inavel och alla möjliga bristsjukdomar som förvriden syn på sig själv och omvärlden. Detta sker eftersom alla skänker varandra ömsesidig bekräftelse. Utan att stöta på något intellektuellt motstånd, pusslar man ihop en egocentrisk världsbild. Aldrig får man chansen att falsifiera sina fördomar.

 

Här förstår vi det stora värdet av mötet med främlingar. Men inte för att deras föreställningar nödvändigtvis skulle vara bättre än ens egna, utan helt enkelt för att deras livserfarenhet är annorlunda. De prenumererar ju inte på samma självklarheter som man själv. I stället för att till varje pris skapa harmoni, kanske vi bör ordna det så att olika människor får träffas, samtala och diskutera mer. Då kan vi lära oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vara uppriktig och visa respekt. Civic virtues, kallas det på engelska.

 

Detta förutsätter dock att man kan hantera stoltheten över den egna traditionen och nationen. Det är med nationalism som med vindrickande: ett eller två glas är angenämt och kanske till och med hälsosamt, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker och efter fem glas vill man slåss. Allt i moderation, sade Aristoteles.

 

VÄGEN TILL GRUPPLIVETS FRIGÖRELSE

Rubba invanda tankebanor genom kulturkrockar.

Riddarspel: kvadrat mot cirkel

Att hantera runda kvadrater

 

En brännande fråga för många kyrkor är hur de skall hålla ihop flocken. Hur skall man hantera det faktum att det finns så många anspråk på Sanningen?

 

Föregående artikel beskrev olika strategier för att hantera mångfaldens ekvation och skapa harmoni. Låt oss tillämpa en liknande modell på kyrkans värld. Också här finns olika «standardlösningar».

 

Enhet och maktspråk. Säg att det råder splittring i en kyrka eftersom olika grupperingar lägger teologipusslet på olika sätt. Dialog med dem som har en annan övertygelse kan då uppfattas som ett slöseri med tid. Det är ju de andra som har fel och måste ödmjuka sig. Men vad skall man göra om inga argument biter och om de vägrar att ändra sig? Att utväxla hotelser och bannlysningar leder knappast till fred. Att använda Bibeln för att lösa dispyter hjälper förmodligen inte heller. Den som läser den kan enkelt finna bekräftelse för just sina åsikter. Detta skruvar bara upp anspråken och gör konflikten värre.

 

En möjlig utväg är att utse personer som kan fälla avgörandet, t.ex. teologer, skriftlärda eller en påve. Någon eller några får tolkningsprivilegiet och blir betraktade som ofelbara, medan de andra får lära sig att visa ödmjukhet. Problemet med ofelbarhetsdogmer är att de brukar gå hand i hand med maktspråk och krav på blind lydnad och underkastelse. Frågan är bara hur långt de troende är beredda att gå för att genomdriva «den gudomliga planen»: villkorlig kärlek, grupptryck, skrämsel, hot, flammande bål...

 

När en övertygelse påtvingas en människa är risken att den inte blir någon naturlig del av henne själv. Hon måste tro det hon kanske egentligen inte tror. Tron blir ett påhäng för syns skull.

 

Enhet och jämlikhet. Måste man verkligen ta till tvång och påtryckningar för att uppnå enhet? Vad har en tro för värde om den inte är spontan? Vore det inte bättre att ge varje människa frihet att följa sitt eget samvete och omdöme? I så fall ställs man inför ett nytt problem: Är det möjligt att upprätthålla jämlikhet och bred enighet kring en tydlig bekännelse?

 

Ett sätt att uppnå enhet är att skapa ett system av doktriner och dogmer. Teologin uppfattas då som en exakt vetenskap. Trosfrågor behandlas som «vetfrågor». På så sätt hoppas man att alla skall enas kring samma sanning. Risken är dock att något väsentligt går förlorat när hjärtats skäl formuleras med hjälp av abstrakta argument.

 

Ett annat sätt att främja enhet är att tala till känslorna och söka emotionell förening som jämlikar. De andliga erfarenheterna kan skapa varma och djupa gemenskaper. Men alla kan inte stöpas i den formen. Starka känslor och upplevelser är inte var mans sak.

 

En folkkyrka kan söka en bred samling kring tron genom att tona ned svåra trossatser och framhäva den minsta gemensamma nämnaren. Resultatet brukar bli ett budskap som är så utslätat att det inte inspirerar till någonting.

 

Möjligheten finns också att skapa enhet genom en idealistisk universalreligion som bygger på tidlösa ideal: tolerans, fred, rättfärdighet, rättvisa, medmänsklighet etc. Frågan är dock om frukten verkligen blir just detta. Idealisterna tvekar sällan att använda maktspråk för att sätta andra på plats. Ju mer de älskar sina abstrakta ideal och utopier, desto svårare har de att stå ut med verkliga människor.

 

Flera likvärdiga sanningar. Om man låter var och en få följa sitt eget samvete, får man nog också räkna med splittring och fragmentering. Vill man ändå värna om jämlikheten, kan man höja taket och sänka tröskeln så att många olika övertygelser skall få rum. Alla skall få vara med och ingen får känna sig utanför. Enligt det inkluderande ödmjukhetsidealet skall man undvika att kritisera eller upphöja någon speciell trosåskådning. Vem som säger saker blir viktigare än vad som sägs. Vilket är raka motsatsen till rättrådighet och saklighet.

 

När sanningsfrågan sätts inom parentes, blir trosfrågor ofta reducerade till «tyckfrågor» eller «smakfrågor». Som alla känner till kan man inte disputera om smak, för det som passar dig kanske inte passar mig. Sant är det som känns rätt. Tron blir ett privat självpyssel.

 

Sanningen för de utvalda. Om man slutar sträva efter enhet, ligger det nära till hands att också offra jämlikheten. «Det är inte mödan värt att försöka övertyga dem som är andligt förstockade», säger den desillusionerade missionären. På så sätt kan det bildas gemenskaper som hålls ihop av en stark känsla av överlägsenhet. På gnostiskt vis delas människor upp i de «andliga» och de «jordiska». Tro och from fåfänga blir praktiskt taget samma sak.

 

* * *

 

Finns det något svar på Jesu bön att «de alla må vara ett»? Eller är det en ekvation som saknar lösning? Klart är i alla fall att övertygelsen inte kan växa och mogna i någon av de beskrivna ytterligheterna. En rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller en relativist, för i hans tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Ingen av dem upplever något behov av att korrigera egna svagheter och misstag. De som finner den gyllene medelvägen är «jordens salt och världens ljus». Endast de kan hantera livets runda kvadrater.

 

VÄGEN TILL GRUPPLIVETS FRIGÖRELSE

Gör inte övertygelsen till en vetfråga eller tyckfråga.



Creative Commons-licens
Fördelen med kulturkrockar av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

 

CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly