Förnuftets frigörelse
Lutherrosen

Våghalsig tillit – nyckeln till fritt tänkande

 

Andromedagalaxen

Hur förnuftstron skadar förnuftet

Ingen blir intelligentare av att tro på förnuftet. Grunden för förnuftigheten är tvärtom att förstå dess begränsningar.

 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. De troende hamnar i försvarsställning. Hur kan Big-bang passa ihop med tron på en Skapare? En del förkastar teorin helt, medan andra försöker lugna sinnet genom att göra kreativa tolkningar av Första Moseboken.

 

Det borde vara precis tvärtom. Big-bang är framför allt ett problem för ateister. Det är de som borde grubbla över hur de skall få det att gå ihop med sin övertygelse. Vetenskapen har naturligtvis inte förklarat universums uppkomst. Big-bang handlar inte om universums skapelse utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände de första sekunderna, dagarna och åren och hur universum expanderade och svalnade. Hur allting började, hur själva «explosionen» initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel. Vi borde därför tala om «Big-bang miraklet» eller «Big-bang mysteriet».

 

Ateism som trosåskådning bör accepteras och respekteras. Det är en fullt förståelig reaktion på världens ondska och elände. Men ateism med vetenskapliga anspråk brukar hänga ihop med tron på förnuftets omnipotens. Ingenting överstiger vetenskapens förmåga, säger de förnuftstroende. Big-bang, livets uppkomst och utveckling, materiens och medvetandets gåtor – allting kan förklaras i det mänskliga förnuftets ljus. Det finns ingen verklighet utanför förnuftets domäner. Det vi inte kan ha kunskap om existerar inte.

 

Det är lite grand som mannen som en kväll letar efter sin borttappade nyckel under ljuset av en gatlampa. Är du säker på att du tappade nyckeln just här? undrar någon. Den måste finnas här någonstans, svarar han, det är ju bara meningsfullt att leta där det är ljust.

 

I sig själv är ateismen lika harmlös som den är tom på innehåll. Det verkliga problemet är att tomheten kan framkalla ett starkt behov av religionssurrogat i form av «teorier om allting». Hela verkligheten pressas ihop så att den skall passa en viss idé eller princip. Skenförklaringar, bortförklaringar eller undanflykter – vad som helst duger, bara man slipper erkänna att teorin kan ha svagheter och brister. En person med hög intelligens kan visserligen vara bra på att finna rationella förklaringar, men det betyder också att han är precis lika duktig på att rationalisera. För den som tror på förnuftets allmakt är det svårt att skilja mellan det ena och det andra.

 

Även om man inte gillar ordet «Gud», är det klokast att acceptera att verkligheten är större än människans kunskapsförmåga. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. «Ofattbart» är inte nödvändigtvis detsamma som «overkligt». Den som kapitulerat på den punkten, känner inte längre något behov av att pressa in världen i en enkel formel. Det blir då lättare att utveckla omdömesförmågan, som bland annat inbegriper konsten att skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

 

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på de mest besynnerliga missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

 

Vi har alla sett reklamen. En rad av figurer som går från vänster till höger: först en apa som lufsar på alla fyra; sedan en halvt upprättgående man med ett svagt sken av intelligens och som kanske håller i en yxa; längre fram en lång och stolt man som bär på ett spjut och har päls; och till slut, användaren av den senaste bilen eller tvättmaskinen. Rubriken handlar om avancemang och progression och säger någonting i stil med «Evolution – nästa steg».

 

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är ett slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende «progressiv kraft» som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare etc.

 

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men att tolka den som en mystisk kraft är inte precis vad darwinismen handlar om. Darwin förespråkade ju ren naturalism, vilket betyder att arterna skapats av själlösa naturkrafter, utan något som helst syfte.

 

Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

 

Pussel med hammare

Förklaringen till populärdarwinisternas missförstånd är att de gör analogier mellan naturen och människans kultur. De ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla av att allt går ihop – syntes utan analys. Det är allmänt känt att djurarter kan anpassa sig till sin omgivning genom mutation och naturligt urval. Denna naturens kamp för överlevnad har vissa likheter med företagens konkurrens på marknaden och med teknisk utveckling. Därför tror de att till exempel fåglar har utvecklats på ungefär samma sätt som flygplan, det vill säga genom någon form av trial and error. De brukar ge förklaringar i stil med följande: «Bröderna Wright konstruerade det första flygplanet genom att pröva sig fram. De använde principen försök och misstag och eliminering av det som fungerar sämre. I naturen slås de missanpassade ut i kampen för överlevnad. Samma sak! Naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper. Det som fungerar bra överlever och det som fungerar dåligt dör ut. Denna process har pågått under många miljoner år. Genom tusen små utvecklingssteg kan reptiler utvecklas till fåglar som kan flyga.»

 

Det som övertygar populärdarwinisterna är analogier snarare än analyser.

De tänker alltså att händelser i naturen har likheter med mänskligt handlande, som ofta är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.

 

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Fyll inte kunskapsluckorna med skenvetande.

Lejon

Den mystiska X-faktorn

 

Under en tidsrymd av en miljard år har bakterier utvecklats till skapelsens konung, alltså lejonen. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?

 

Populärdarwinisterna kan uppenbarligen inte ge någon förklaring till naturens inneboende skaparkraft. Det enda de kan erbjuda är tvärsäkra uttalanden som bygger på antropomorfismer och lek med ord. Seriösa vetenskapsmän låter sig inte imponeras av sådana uppblåsta anspråk. För dem är ingenting självklart utan allt måste analyseras i detalj.

Präst beskådar fyra alternativ: 1. Lag-evolution (Deism) 2. Slump-evolution (Ateism) 3. Målstyrd evolution (Teism) 4. Livskraft-evolution (Panteism)

«Kristen tro går utmärkt ihop med evolutionen!», säger en del. Kanske de kunde förklara vad de menar. Vilken slags tro, och vilken slags evolution?

Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump. För att förstå skillnaden kan man föreställa sig hur det går till på ett kasino där hasardspelaren står mot «huset» (dvs. kasinoägaren). Ett spel som till exempel roulett är designat så att huset alltid vinner i längden. För att gå med vinst måste huset försäkra sig om att det har sannolikhetslagarna på sin sida. Hasardspelaren kan dock vinna om han har tur. Han måste således förlita sig på slumpen. Eller så hoppas han på ett underverk.

 

Vi kan leka med tanken att evolutionen nollställdes och alltihop fick börja om från början igen. Säg att vi återvänder i en tidsmaskin ungefär tusen miljoner år med en samling vetenskapsmän som skall slå vad. Startpunkten är encelliga organismer. De som tänker att evolutionen är mer lag än slump, skulle se det som en säker investering att satsa på att organismerna med tiden kommer att utvecklas till nya arter. Det kanske inte resulterar i just lejon, men ändå i komplexa organismer av något slag. Ju mer evolutionen är en lag, desto mer precisa förutsägelser kan man göra. De som tvärtom betonar slumpen skulle hävda att inte mycket går att förutsäga. I princip kan nästan vad som helst hända. Det mest sannolika är kanske att bakterier förblir bakterier. Nya arter kan utvecklas om man har tur.

 

I det första fallet, om naturen med nödvändighet är självskapande, är det svårt att frigöra sig från tanken att allting var planerat från början. Varför är naturlagarna formulerade på ett sådant vis att materien av sig självt skapar och utvecklar liv? Den matematiska lag-evolutionen kan leda till föreställningen om Gud som naturens lagstiftare och maskineriets uppvridare. Men när han väl satt igång allting, sitter han bara och tittar på hur alltihop driver iväg av sig självt utan att lägga sig i skeendet. Det är detta som brukar kallas för deism.

 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till lejon var i så fall beroende av en lång serie lyckokast. Den här sortens förklaringar blir dock ofta mycket spekulativa. Man pusslar ihop en berättelse som talar om vad som möjligen kan ha hänt – syntes utan analys, oftast. Sådant är vanligt i populärvetenskaplig litteratur, men det är tveksamt om det förtjänar vetenskaplig status.

DNA-molekyl

Naturvetare börjar med analys! Tips: Ett enkelt sätt att lära sig lite om biokemi är att titta på animeringar. Gör sökningar på t.ex. «DNA RNA animation», «ATP animation», etc.

Kan den matematiska lag-evolutionen skapa ett lejon? – det är frågan som engagerar sanna naturvetare. Analogi- och slumpförklaringar intresserar dem inte. Allting kretsar i stället kring observationer, experiment, analyser och sannolikhetskalkyler. Slump-evolutionister, däremot, känner inget behov av att söka efter regelbundenheter hos naturen. På triljoner planeter i miljarder galaxer kan nästan vad som helst hända, säger de. På så vis försöker de sopa hela problematiken med sannolikhet under mattan. Slump-evolutionister riskerar därför att hamna på ungefär samma intellektuella nivå som hasardspelare som drabbats av speldjävulen.

 

En annan svaghet med slump-evolutionism är att den lämnar en vidöppen dörr för Gud. Hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett äkta underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Målstyrd evolution innebär att lejonen har designats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, dvs. teism. En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om något slags panteism. Detta brukar också kallas för «vitalism».

 

Hur man än vrider och vänder på det kommer en mystisk X-faktor och spökar. Det är en gåta att vissa personer lyckas med konststycket att framställa evolutionen som ett ateistprojekt. 1800-talsmaterialismen lever och frodas än idag. Det är en filosofi som tilltalar dem som hävdar att inget existerar utanför förnuftets maktsfär. «Allt som inte är naturalism är vidskepelse!», hävdar de kategoriskt. Med en sådan fix idé är det inte svårt att mobilisera kampviljan. Men vad blir följden när oseriösa forskare sysslar med militant ateistisk apologetik? Analysbefriade spekulationer? Ovilja att erkänna att man inte vet? Populärdarwinism?

 

Påfågel

Naturens onyttiga skönhet

Om klassisk filosofi hade stått högt i kurs i vår kultur, skulle det vara uppenbart för de flesta att vetenskapen aldrig kan eliminera X-faktorn. Den kan inte förklara det faktum att vi människor är kulturvarelser som sätter värde på det som är sant, gott och vackert. Varför ligger det i våra gener att älska musik, till exempel? Är inte det en ganska onödig egenskap för en överlevnadsmaskin?

 

Forskning och framsteg minskar världens mysterium, säger en del. I själva verket är det precis tvärtom. För hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

 

Säg att den mänskliga hjärnan blott och enbart är en produkt av blinda krafter och tillfälligheter. I så fall är det tveksamt om vi skulle kunna göra saker som inte är förknippade med vår fortplantning och överlevnad. Vi skulle definitivt inte kunna föra några abstrakta resonemang om förnuftets förmåga. Hela idén är därför omöjlig att försvara med förnuftsargument. Uppenbarligen är vi totalt beroende av vad-det-nu-är-som-skapat-oss och vi kan inte förminska det utan att förneka oss själva. Detta mystiska X är själva förutsättningen för förnuftet.

 

Att ha den exakt rätta lösningen på evolutionsmysteriet är kanske inte det viktigaste. Nyfikenhet och öppenhet går inte ihop med det ohämmade begäret att ha rätt. Mer betydelsefullt är att man odlar ett genuint intresse för naturen. Och för filosofi. Vi måste ta med både natur och kultur i beräkningarna.

 

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Acceptera att naturen har en förborgad hemlighet.

Äng

Vem är realist?

 

En del tror att en sann realist avvisar allt mystiskt och bygger sin världsbild på fysikens kunskap om materien. Men denna realism är så övernitisk att den slår över i sin motsats.

 

En materialist tror att verkligheten ytterst sett är av materiell natur. När han föreställer sig en skog eller en äng, tänker han att växternas gröna färg «inte är något annat än» elektromagnetiska vågrörelser, att fågelkvittret «i själva verket» är vibrationer i luften, att blommornas dofter «egentligen» är gaser etc. Den filosofiska termen för detta är reduktionism. Engelsmännen har gett det den fyndiga benämningen «nothing-buttery».

 

Färger och ljud existerar egentligen inte, tycks alltså materialisten mena. Just en snygg realist! Detta får ödesdigra följder för samhälle och kultur. Sinneserfarenheten ersätts av ett «abstrakt skådande» och en osund intelligensdyrkan. Vetenskapen blir en religion eftersom man tror att den ger kunskap om den sanna verkligheten. Vanliga människors erfarenhet nedvärderas, eftersom de förlitar sig på subjektiva sinnesförnimmelser.

 

Demokritos

Demokritos

Antikens store naturfilosof. «Folk tänker att det finns färg, det som är sött, det som är bittert; i själva verket finns bara atomer och tomhet.», sade han och skrattade åt människors dumhet. Tanken fungerar bra inom naturforskningen, men tolkas den alltför bokstavligt blir vi blinda för livets andra dimensioner.

Materialismens tankefel är – uttryckt på filosofins språk – att man förväxlar en epistemologi med en ontologi. Sagt på ett enklare vis: det är som om man trodde att kartan är verkligare än terrängen. Vetenskapen är en mycket avancerad kartritare, men den har ingenting att säga om verklighetens fundamentala natur. Vad tingen är i sig själva kan vi inte veta, menade Immanuel Kant. Vetenskapen kan hjälpa oss att förstå hur saker fungerar och hänger ihop, men den kan inte säga vad de egentligen är.

 

Ludwig Wittgenstein skrev: «Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.» Och Bertrand Russel skrev: «Sanningen om de fysiska föremålen måste vara sällsam.» Materiens gåta är precis lika stor som medvetandets gåta. Faktum är att de båda hör ihop. Om vi lär oss att acceptera detta mysterium, kan vi ge rum för en mer jordnära realism. En sinnevärldsrealist menar att den fysiska världen nästan alltid är precis som den ser ut att vara. Han tror att maskrosen är gul även när han blundar, att trädet som faller i en öde skog ger ifrån sig ett brak, att elektronen är som om den vore en liten hård kula. Han förstår att detta är «naiv realism» men det bekymrar honom inte.

 

Materialisten tycker förstås att detta inte utgör något säkert fundament för världen. Han tänker helst att elektronen rent objektivt är en liten hård kula. Abstrakta matematiska modeller uppfattas som något konkret, något materiellt, som man kan «ta på». Om materialisten inte lyckas få mental kontroll över materien förlorar han verklighetskänslan. Hans problem är förmodligen att han är för mycket inomhus och för lite ute i naturen. Han tänker för mycket och upplever för lite.

 

Filosofisk fördjupning:

Till försvar för sinnevärlden

Vår gemensamma sinnevärld är inspirationskällan för all äkta kultur. Ingen vetenskap eller kulturyttring har någon priviligierad position. Naturvetenskap, samhällsvetenskap, musik, konst, historia och humaniora – alla utgår från samma outgrundliga verklighet.

 

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Förväxla inte kartan med verkligheten.

Goethe: Sinnevärldens försvarare. Newton: Utforskare av ljusets matematiska principer. Schopenhauer: "Jag ville betona och påvisa den stora skillnaden, ja motsatsförhållandet, mellan förnimmelsekunskap och abstrakt kunskap. Förbindelsen mellan dessa två former av kunskap är omdömesförmågan."
Himbakvinnor i Namibia som reparerar en handpump.

Resultatjakten förstör bykraften

Jakten på mätbara resultat är ogenomtänkt och kan leda till att det civila samhället undermineras. För att biståndet skall lyckas måste det få vara en mänsklig aktivitet.

 

I min essäbok berättar jag om mitt arbete med vatten och sanitet i fattiga länder, mestadels i Afrika men också i Asien. Jag har sett många konkreta exempel på biståndets styrkor och svagheter. Även om hjälporganisationerna många gånger kunde hjälpa människor i nöd och konflikter, upplevde jag att de i allmänhet var dåliga på verklighetsanpassning och problemlösning.

 

Som jag ser det, finns det tre fundamentala problem med biståndet:

 

1. Biståndsprojekt måste uppvisa resultat! sägs det i debatten. Och det är klart att de ska. Men den som blir imponerad av statistik kanske bara är dålig på att tolka siffror. Kanske man värderar kvantitet högre än kvalitet.

 

2. Risken med för mycket resultatjakt är också att givarna blir det pådrivande lokomotivet, medan de fattiga bara passivt dras med. Alltihop får karaktär av social ingenjörskonst. Mottagarna blir betraktade som objekt som skall omformas och tänka rätt. Är det så man skapar eldsjälar?

 

3. Biståndets beslutsfattare ser sällan konsekvenserna av sina beslut. Om de av praktiska skäl inte kan ha ögon överallt, borde de uppmuntra andra att ge kritisk återkoppling. Eftersom de sällan gör det, har biståndet blivit toppstyrt och «kolonialt».

 

Byråkrati, social ingenjörskonst och slutenhet – det är frukterna av att de som administrerar biståndsmedlen har fått ett alltför stort maktövertag. Pengar skapar en materialistisk logik där allt handlar om att kontrollera och manipulera verkligheten. Mottagarna får knappt något utrymme att tänka och handla självständigt.

 

I nästan alla tider har människor skapat organisationer, föreningar och samfälligheter för att lösa gemensamma problem. Om vi nu verkligen är intresserade av att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då stötta just detta? Alltså att bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk och jordnära problemlösning och bara undantagsvis söker hjälp utifrån. Det är detta som brukar kallas för bykraften: Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem.

 

Biståndets administratörer förstår inte att en tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för denna samarbetskultur. För dem är kvantiteter viktigast, men i den verkliga världen har omätbara kvalitéer minst lika stor betydelse. Omdömesförmåga, kreativitet, tålamod, självförtroende, självkontroll, rättrådighet, ärlighet, mellanmänsklig tillit, civic virtues – allt sådant sätts inom parantes när man fokuserar på det mätbara. Det resultat- och penningdrivna biståndet stärker inte det civila samhället, snarare tvärtom.

 

Två alternativ. Bra: Collective action, local problem-solving. Dåligt: Technocratic management.

Ur artikel i The Guardian:

 

Genom att ägna vår energi åt att utforma log-frames och rapportera till givare, har vi blivit insnärjda i byråkrati. [...] Eftersom kostnadseffektivitet är det enda som betyder något, delar vi upp vårt arbete i enkla projekt och antar bara uppgifter som kan uppvisa enkelt kvantifierbara resultat. [...] Om vi kan vända tendensen till ... teknokratisk styrning som hotar att överväldiga oss, kommer vi att återupptäcka vår förståelse av det civila samhället som en djupt mänsklig konstruktion, som något som främjar sociala relationer. Och det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.

 

Det tycks som om vi har två alternativ. Antingen fortsätter biståndet på den inslagna vägen med den koloniala stilen: större krav på kontroll och mer makt åt teknokrater och ideologer som inte har något egentligt ansvar för sina beslut. Eller så designar civilsamhällets aktörer en ny biståndsmodell som bygger på helt andra principer och drivkrafter.

 

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Stötta bykraften och inte den sociala ingenjörskonsten.

Räv

Vår värld behöver fler rävar

 

Vi lever i en komplex verklighet som kan skadas av ogenomtänkta universallösningar. För att kunna lösa problemen måste man ha en välutvecklad känsla för väsentligheter.

 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

 

Jag vördar matematiken som den mest upphöjda och nyttiga av vetenskaper, så länge man använder den där den är på sin plats. Men jag kan inte lovorda att man missbrukar den på saker som ligger helt utanför dess område, och där den ädla vetenskapen framstår som rent nonsens.

 

Sokrates

Sokrates

Känn dig själv! Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan man frigöra sig från skenvetande och falskt djupsinne. För att komma närmare sanningen måste vi hjälpas åt, menade Sokrates.

Den rådande, i grunden materialistiska, biståndsmodellen sätter inget som helst värde på omdömesförmågan. Detta visar sig till exempel i rapporteringsformatet log-frame – bykraftens ärkefiende. Många fältarbetare i fattiga länder upplever att detta är ett klumpigt sätt att handskas med verkligheten. De tycker att resultatsiffror ofta inte säger något väsentligt om de fattigas vardagsliv. Men vad de anser spelar inte så stor roll. Det är teknokrater i rika länder som har bestämt vilken kunskapssyn som gäller.

 

Aristoteles term för omdömesförmågan är fronesis. Praktiskt förstånd eller sunt förnuft kan man också kalla det. Han skiljde detta från techne, den tekniska kunskapen, och episteme, den vetenskapliga och logiska kunskapen. Dessa kunskapsformer behövs naturligtvis också, men om biståndet domineras av någon av dem, är det dömt att misslyckas.

Självklart är det betydelsefullt att känna till vetenskapens upptäckter och resultat. Problemet är bara att vetenskapen ofta sysslar med generella lagar och principer, medan vardagliga beslut är unika och situationsbetingade. Att fatta vardagliga eller politiska beslut på ett vetenskapligt sätt kan leda helt fel. Vi har alla hört komiska historier om teoretiker och s.k. experter som saknar sunt förnuft. Deras behov av objektivitet och säkerhet kan leda dem i två olika riktningar. I det ena fallet förleds de att tillämpa generella principer som kanske inte passar i den aktuella situationen. I det andra fallet söker de total kunskap om situationens alla detaljer, något som ofelbart leder till beslutsångest. De som har ett praktiskt förstånd faller inte i något av dessa diken. I en komplex situation kan de nämligen skilja mellan väsentligt och oväsentligt. Det blir inte alltid rätt, men det är en förmåga som kan stärkas och utvecklas.

 

Platon

Platon

Världen styrs inte enbart av blinda, påskjutande orsaker. Det finns också något som drar oss mot ett mål: det sanna, det sköna, det goda – den platonska treenigheten.

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker. Igelkottar tolkar världen utifrån en universell grundprincip som förklarar allting, t.ex. «det naturliga urvalet», «klasskampen», «den starkares rätt», «maktanalysen». Deras styrka är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. Exempel på igelkottar är Platon, Nietzsche, Freud, Marx och Darwin. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir något slags religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.

Rävarna ser världen i all dess komplexitet, menade Berlin. De försöker inte pressa in hela verkligheten i en enda övergripande idé eller grundprincip. De har inget behov att få precis allting att gå ihop. I stället är de utspridda och rör sig på många plan samtidigt. En del av dem är både humanister och naturvetare. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare, Goethe och Edison.

 

I en materialistisk kultur finns många igelkottar som desperat försöker fylla själens tomrum med en känsla av mening. De är ofta dogmatiker som inte vill erkänna att de kan ha fel. För att förtränga tvivlet på den egna åskådningen, brukar de attackera andra igelkottar för deras orimligheter. På så vis skapas ett polariserat debattklimat. Tokhögern angriper tokvänstern, och vice versa. Hör du någon, som genast finner en syndabock för varje problem, kan du vara säker på att det är en igelkott. Sådana personer har uppenbara svårigheter att skilja mellan ideologi och verklighet, och de har mycket lite tålamod med dem som inte ser världen på samma sätt. «Hur kan människor vara så dumma!», säger de. Von oben-attityden är intellektuellt förslappande och gör att de stannar i utvecklingen.

 

För att kunna lösa vår tids problem behöver vi helhetsbilder, men ideologier är färdiga paketlösningar som ofta är klåfingriga och ibland direkt omänskliga. Rävar förstår att fungerande helhetsbilder snarare byggs upp genom att man vidgar sina perspektiv, till exempel genom erfarenhet, samarbete, kulturmöten och klassisk bildning.

 

Aristoteles

Aristoteles

Alla karaktärsdygder förutsätter att man finner den gyllene medelvägen, vilket i sin tur förutsätter fronesis. Detta är i synnerhet något som kännetecknar en statsman och en gentleman, menade Aristoteles.

Problemet är att biståndsindustrin ofta präglas av igelkott-tänkande. Från det abstrakta helikopterperspektivet ser man inte verklighetens komplexitet. I en sådan miljö råder stor efterfrågan på enkla idéer, t.ex. i form av universallösningar och mirakelmetoder. Många hjälporganisationer är fronesis-befriade pratklubbar. Bristen på praktiskt förstånd gör att man lätt slår över i andra ytterligheter, som överdriven formalism, petighet och obeslutsamhet. För fältarbetare i fattiga länder är det oerhört enerverande att ha att göra med allvetare och pedanter som saknar känsla för verkligheten.

 

Vad vår värld behöver är fler rävar som förstår att livet styrs av många olika principer. Sådana personer kan hålla ihop syntes och analys, ideal och verklighet, enhet och mångfald, objektivt och relativt, insikt och ovisshet, natur och kultur, abstrakt och konkret, optimism och realism, det universella och det unika. Friheten från starka fixeringar är förutsättningen för att kunna utveckla omdömesförmågan.

 

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Utforska världen i dess olika dimensioner.

Platon och Aristoteles

Demokrati och klassisk bildning

 

En del menar att klassisk bildning inte har någon praktisk betydelse. Sanningen är snarast att det är grogrunden för en fungerande demokrati.

 

En del är ointresserade av den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Men historielösheten får konsekvenser. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero. I stället för att se glaset som halvtomt, kan man välja att betrakta det som halvfullt. Då inser man att det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till experter, byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft.

 

Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. För dem var disciplin en livsstil och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. De föredrog frihet men de hade inga problem med disciplin om det var nödvändigt.

 

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra. Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik debatt göra att de utvecklar det med tiden. Visserligen har människor mycket olika begåvningar och alla kan inte konsten att fatta kloka beslut. Men nästan vem som helst kan bedöma om konsekvenserna av ett beslut är bra eller dåliga. Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

 

De som försvarar vår tids elit-oligarkier får förstås hela tiden vatten på sin kvarn. Se på världens elände, säger de, uppenbarligen beror det på att det dumma folket har för mycket inflytande. Men vem bestämmer vad det innebär att tänka rätt? De som råkar ha tillgång till makt och finansiella resurser? Den halvbildade eliten lever i en värld av abstraktioner som saknar förankring i sinnevärlden. Är det så underligt om folk gör uppror genom att ge sitt stöd till en egenkär och omdömeslös demagog? Och är det så förvånande om han blir ivrigt påhejad av personer som bär på religiösa maktfantasier och som tror att han är utsänd för att bestraffa eliten?

 

Kan en demokrati

fungera utan Platons

kardinaldygder?

 

Vishet

Att veta vad man inte vet.

 

Rättrådighet

Att vara saklig och visa respekt.

 

Måttfullhet

Att inte låta sig styras

av extrema affekter.

 

Mod

Att kunna uthärda ett visst mått av osäkerhet.

Oligarki eller populism, «den halvbildade elitens diktatur» eller «de överförenklade lösningarnas tyranni». Platon skulle föreslagit att vi i stället inför aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Men för att en aristokratisk styrelseform skall få legitimitet, måste ledarnas vishet vara föremål för folkets gränslösa beundran. Om detta inte sker spontant kommer eliten att isolera sig, använda propaganda eller inskränka yttrandefriheten. Karl Popper menade att sådan immunisering mot kritik skapar ett slutet samhälle som förr eller senare förlorar kontakten med verkligheten.

 

Folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet är inte så mycket att det råder brist på yttrandefrihet, utan mer att vi har en benägenhet att förslava oss själva. I boken Tankelivets frigörelse visade han hur vi är mästare på att övertyga oss om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och aversioner. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för fras- och slagordstänkande, sociala fördomar och vidskepelser.

 

Grundorsaken till detta sorgliga tillstånd brukar vara att man är okunnig om sin egen okunnighet. Ahlberg menade att botemedlet är att lära sig den sokratiska konsten att samtala och resonera. Vi måste få upp blicken för vanliga tankefel och förstå hur man undviker dem. Till exempel bör vi känna till sådant som: problemet med falska analogier och generaliseringar; vikten av att skilja mellan sak och person; faran med grupptänkande; skillnaden mellan apologetik och öppet sanningssökande. Och en hel del annat.

 

Den fråga vi behöver ställa oss är hur ett fritt tänkande och ett gott omdöme kan främjas på alla nivåer i en demokrati. En annan fråga är hur vi kan bli bättre på att ge stöd till fattiga länder. Antikens greker kan ge oss den rätta drivfjädern:

 

Grekerna hade ett vackert ord för denna strävan, för denna längtan efter kunskap om den bästa styrelseformen. De kallade det Eros, eller kärlek. Strävan efter kunskap om den bästa styrelseformen måste med nödvändighet åtföljas, upprätthållas och förhöjas genom Eros. Studiet av politisk filosofi kan vara vår högsta hyllning till kärleken.Yale Liberal Arts ⧉

 

* * *

 

I boken Humanismen beskriver Ahlberg humanismens rötter och historia (ur ett västerländskt perspektiv; det finns naturligtvis även andra humanistiska traditioner). Humanism är inte en tro på människans inneboende godhet eller något dylikt. Snarare kan vi se den som ett motvärn mot relativism och maktideologier. Ahlberg menade att humanismens historiska rötter är en syntes mellan kristendomen och det antika arvet, i synnerhet stoicismen. Han skrev att detta är «den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror.»

 

Det finns en hel del i stoicismen som hör till en annan tid, men det viktigaste kan vi inte vara utan. Stoikerna hämtade inspiration från Sokrates, som de såg som en förebild för hur man lever i en värld full av frestelser och vedermödor utan att korrumpera sin själ. De lade särskilt stor vikt vid de fyra kardinaldygderna. Människans mest dyrbara egendom är själens integritet, vilket betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Detta kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?» Stoicismen förespråkar tron på människors lika värde och det är ingen tillfällighet att de mest inflytelserika stoiska filosoferna under antiken var en kejsare (Marcus Aurelius) och en slav (Epiktetos). En central tanke är att det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vi kan kontrollera våra reaktioner, begär och aversioner. Att sträva efter ren känslokyla är dock inte vad saken handlar om. Målet är snarare att följa en inre moralkompass som är inställd på «gott, rätt och sant» snarare än «belöning och straff». Frihet från fruktan är stoikernas ideal. Sinnesrobönen formulerades av teologen Reinhold Niebuhr och har sin grund i stoicismen: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.»

Ahlberg menade att humanismen har sina rötter i den stoiskt-kristna kultursyntesen. Han påpekade att den kan överleva även om vi glömt bort dess historia, men inte hur länge som helst. Han hävdade bestämt att humanismen aldrig kan vila uteslutande på vetenskaplig grund. Vetenskapen kan tala om för oss hur världen är beskaffad, men inte hur den bör vara. Det är ett faktum att människan består av proteinmolekyler och andra kemiska ämnen, men därifrån kan man inte dra några slutsatser om vad som är gott och rätt. Sådant som ansvar, fri vilja och integritet blir rena illusioner om det enda som existerar är atomkulor och deras rörelser. Detta betyder att det inte kan finnas en «vetenskaplig livsåskådning» som kan upplysa oss vad som är värdefullt, menade Ahlberg. När vetenskapens företrädare ändå försöker skapa livsåskådningar, blir resultatet religionssurrogat som bygger på skenvetande, i värsta fall nazism och marxism.

 

En livsåskådning, som verkligen kan vara ett motvärn mot den totala cynismen, måste grundas på tron att det finns en «X-faktor» som är garanten för att det sanna, det sköna och det goda inte bara är mänskliga påhitt.

VÄGEN TILL FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Skapa bättre tankebanor genom klassisk bildning.

Skolan i Aten, av Rafael

Studiecirkeln i Aten

Till försvar för sinnevärlden

Filosofisk fördjupning

 

Här har jag sammanställt några citat för att visa vad som är det principiella problemet med materialismen. Varje avsnitt börjar med ett citat ur min essäbok och sedan följer texter från olika filosofer och vetenskapsmän.

Du kommer säkert att le lite grand när du inser att syftet med alla dessa djupsinnigheter är att visa att träden faktiskt är gröna och att fågelkvitter är verkligt. Det skulle väl vem som helst kunna räkna ut. Och naturligtvis är det så. Men bakgrunden är viktig och allvarlig: biståndet till fattiga länder. Jag anser att ett av biståndets grundproblem är att man övervärderar abstrakt kunskap och undervärderar sinneskunskap.

 

Om du inte har några förkunskaper om filosofi, kan nog en del citat vara ganska svårsmält föda. Min förhoppning är dock att du skall se dem som aptitretare för att studera vidare.

1. Kunskap

Bearbetning och inte

«avbild» av verkligheten

«Vetenskap innebär inte att ”avbilda” eller ”kopiera” verkligheten. Snarare är det att förenkla, bearbeta och systematisera verkligheten med hjälp av begrepp och symboler.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

«Man föreställer sig vanligen att kunskap är en avbildning av den givna verkligheten. Ju mera kunskapen liknar denna, desto mera sanning rymmer den. Går man denna populära uppfattning närmare in på livet, visar den sig likväl ohållbar. Om man skulle kunna jämföra vår kunskap om verkligheten med verkligheten själv – som man t. ex. kan jämföra ett fotografi med originalet – så förutsätter detta att vi redan skulle ha kunskap om verkligheten. I själva verket finns det ingen likhet mellan den givna verkligheten med dess outtömliga rikedom och mångfald – den värld där himlen är blå och träden gröna – och den naturvetenskapliga världsbilden med dess abstrakta lagar och matematisk-kvantitativa förhållanden. Ju längre det naturvetenskapliga arbetet fortskrider, desto mer avlägsnar det sig från den givna verkligheten. Vetenskapen är icke en avbildning utan en bearbetning av den givna verkligheten, en systematisering som förbinder ett oordnat kaos till en ordnad helhet av begrepp och omdömen.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

 

 

 

2. Naturlagarna

Beskrivningar och inte förklaringar

«Ett exempel på hur kartan uppfattas som verkligheten är ett till synes oskyldigt uttryck som: ”äpplet faller till marken på grund av tyngdlagen”. Tyngdlagen skulle alltså orsaka äpplets fall. Gravitationens store utforskare Isaac Newton var helt klar över att tyngdlagen bara är en matematisk beskrivning och inte någon förklaring.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

«När en sten faller till marken, säger vi, att tyngdlagen är orsak därtill. Ingen tar anstöt av ett sådant uttryckssätt. Och dock innebär det, att ett abstrakt begrepp göres till orsak till ett reellt skeende.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

«Bland Newtons mest citerade ord är hans latinska uttryck ”Hypotheses non fingo”, vilket fritt kan översättas: ”Jag erbjuder inga förklaringar”. Vad han egentligen säger är ”Jag säger att det finns någonting som gravitation, och jag talar om vilka dess konsekvenser är, eller mer precist, hur det kalkyleras, men vad i hela friden förklaringen är av alltihop är någonting som jag inte försöker gå in på.”»

Bryan Magee, The Great Philosophers.

«Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.»

Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus.

3. Fysikens modeller

Abstrakta tankekonstruktioner,

och inte äpplen e. d.

«Materialismen bygger på den systematiska förväxlingen av kunskap och verklighet, något som skapar illusionen att förnuftet i princip kan förklara allt.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 7.

«Av vad art den förväxling är, som ligger till grund för metafysiken, kan enklast åskådliggöras genom att jämföra den med ett drastiskt exempel på en liknande förväxling från ett annat område. I en småskoleklass söker lärarinnan klargöra innebörden i begreppet ”fyra”. För detta ändamål placerar hon fyra äpplen på katedern. Det kan då inträffa, att barnen på frågan vad ”fyra” är för något, svarar att det är äpplen. De förväxlar de fyra verkliga föremålen med begreppet fyra.»

Anders Nygren, Filosofi och motivforskning.

«Den matematiska modellen är inte ett ”bakom”! Att vilja interpretera den som det, att tolka de i formlerna ingående storheterna som betecknande några i och för sig existerande osynliga entiteter, har starkt ifrågasatts i modern fysik, där matematiken blivit alltmer abstrakt. Skenbara paradoxer, obesvarbara frågor, uppstår när man försöker tolka kvantmekanikens formalism materiellt, dvs kvasi-sinnligt, eller i termer av något slags ”bakomliggande” dolda mekanismer.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

4. Förnimmelser

Materien förklarar inte förnimmelserna,

och därför inte heller sinnevärlden

«De svåraste problemen är faktiskt de enklaste och barnsligaste, som till exempel: ”Om jag nyper mig i ena armen, hur uppstår själva känslan och hur uppstår den på precis rätt ställe?”»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

«Medvetandet låter ej förklara sig ur materiella rörelser. Hur övertygande det ock kan uppvisas, att det är fullständigt beroende av materiella processer, blir förhållandet mellan den yttre rörelsen och förnimmelsen obegriplig och blottar en motsägelse, som blir grällare ju mer man belyser den.»

F.A Lange, Materialismens historia.

«Så snart materialismen söker arbeta ut sin teori till vetenskaplig klarhet, visar det sig, att det blott blir en lek med ord att härleda det själsliga ur det kroppsliga, hur mycket man än må betona dess beroende därav.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

«Den, som söker förklara förnimmelsen ur materien, glömmer därvid, att de materiella processerna blott äro oss bekanta – såsom förnimmelser.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

5. Tingen i-sig-själva

Den «egentliga» verkligheten

är oåtkomlig för förnuftet

«Den mänskliga hjärnan är naturligtvis inte konstruerad för att förstå och uppfatta allting. Vad ”tingen är i sig själva” kan vi inte ens göra oss den blekaste föreställning om, menade Kant.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

«Det är oundvikligt att hela världen som vi erfar den, är förmedlad av vår sinnliga och mentala utrustning. Följaktligen är världen som vi upplever den inte alls någon värld av ting såsom de är i sig själva, utan en värld av sinnesberoende och medvetandeberoende fenomen. Vi har helt enkelt inte någon tillgång till saker som de är i sig själva.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).

«Följaktligen ligger materialismens grundabsurditet däri, att den utgår från det objektiva, tar ett objektivt som yttersta förklaringsgrund, vare sig detta nu är materien, in abstracto som den endast tänkes, eller den redan uti formen ingångna, empiriskt givna … Materialismen innebär således ett försök att förklara det oss omedelbart givna ur det medelbart givna. Allt … vilket materialismen anser vara ett så solitt fundament för sina förklaringar … är något synnerligen medelbart och villkorligt givet … ty det har passerat genom hjärnans maskineri och fabrikation och gått in uti dess former.»

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.

 

«Materialism är filosofin av det subjekt som glömmer att ta med sig själv i beräkningarna.»

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.

«På ett ofattbart och icke-förståeligt sätt, måste det som nu existerar oberoende av erfarenheten, vara i och rakt igenom hela sin natur olikt vår föreställningsvärld. Men eftersom vår föreställningsvärld är den enda värld vi känner till – och den enda värld vi någonsin kan känna till – är det nästan oemotståndligt svårt för oss att inte uppfatta den som världen tout court, verkligheten, det som är, världen som den är i sig själv. Detta är vad vi alla växer upp med, det är det sunda förnuftets världsbild, och bara ett begrundande av ett djupt och sofistikerat slag kan befria oss från det.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).

«Den kopernikanska revolution som åstadkoms av Kant var, anser jag, den viktigaste vändpunkten i filosofins historia. Av det skälet har det alltsedan dess funnits en vattendelare i förståelse mellan dem som tagit till sig hans verk och dem som inte har gjort det. För en hel del av de problem han frilade har de lösningar han föreslog inte klarat tidens prövning, men hans friläggande av problemen förblir det mest upplysande en filosof någonsin har gjort.»

Bryan Magee, En filosofs bekännelser.

 

6. Sinnevärldsrealism

Vetenskapens studieobjekt är

vår gemensamma sinnevärld

«Sinnevärlden är förstås verkligare än vår mer eller mindre grovt tillyxade kunskap om den. Upplevelsen av gröna träd och fågelkvitter är det konkreta och primära. Objektiva sanningar må vara hur viktiga och allmängiltiga som helst, men de är alltid något härlett och sekundärt.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

«Att vi inte kan lita på våra sinnen – att de inte ger oss en helt tillförlitlig kunskap om verkligheten – är en i vår tid omhuldad uppfattning. Jag skulle rentav vilja utpeka den som en av dessa myter, som uppehåller vår kultur och i viktiga avseenden präglar den. ... På kort sikt är en konsekvens, att den enskilda människans personliga auktoritet undermineras, i synnerhet i hennes egna ögon.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

«Men om sinnena mer blir källa till underhållning och förnöjelse än till kunskap – om vi inte längre tar dem riktigt på allvar som de organ genom vilka var och en av oss är närvarande i världen, så utarmas livet. Och den enskilde blir alltmer underordnad förment vetenskapliga uppfattningar om världens och tingens beskaffenhet. På längre sikt är detta dock snarast ett hot mot naturvetenskapen. Om den detroniserar sinnesåskådningen kommer den i längden att förlora i trovärdighet. Den blir allt mindre relevant för vår tillvaro.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

«Just för att naturvetenskapen - i varje fall i populärframställningar av den - förnekar sin överensstämmelse med sinnesåskådningen (och rentav gör en poäng av detta), just därför, behövs sinnesåskådningen! Om naturvetenskapens uppfattning bara utgjorde en förfining av sinnesåskådningen, dvs bekände sig till samma verklighet, då hade allt varit frid och fröjd och naturvetenskapens auktoritet skulle stå i harmoni med det mänskliga livets krav och därför aldrig vara utmanad.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

«Förnimmelser är inte bara källan till all kunskap, utan kunskap par excellence; det allenast är den obetingat sanna och genuina kunskapen som förtjänar namnet. För det ensamt skänker verklig insikt; det ensamt blir verkligen införlivat med människan, tränger in i hennes innersta natur, och kan rätteligen kallas hennes egna, medan begreppen endast är ett påhäng.»

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.

«De mest radikala personliga konsekvenserna för intellektuella av alla slag följer av det faktum att värdet av det som kommer ut ur varje giltigt resonemang består av giltigheten och kvalitén av de erfarenheter, förnimmelser och omdömen som man utgår från. Om dessa skulle vara bristfälliga eller svaga, finns det ingen skicklighet att hantera begrepp, eller talang i argumentationskonst, som skulle kunna öka deras substans.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).



Creative Commons-licens
Förnuftets frigörelse av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

 

CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly