Gruppkänslans frigörelse

GRUPPKÄNSLANS FRIGÖRELSE

Katt och hund

9. Var sanningsenlig och visa respekt

 

Hur kan man navigera i en värld där folk är olika? Vanliga strategier för att hantera mångfalden brukar skapa starka affekter och konflikter. Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

 

1. Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?

 

2. Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

 

Detta ger fyra olika möjligheter:

 

Mosaik (jämlikhet och mångfald). I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering (dominans och mångfald). I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheid. Premiärministern P W Botha klagade över att folk tycks ha missförstått ordet apartheid, som i själva verket är afrikaans för «god grannsämja». Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

 

Smältdegel (jämlikhet och enhet). En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Man älskar det som är fashionabelt och trendigt. Här utvecklas en enhetlig världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller för mycket på sin egen tradition uppfattas som onormala och blir nedtryckta.

 

Homogenisering (dominans och enhet). Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. För att bevara friden i ankdammen, måste alla avvikande element motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. Sådana utfall kan ge en befriande känsla av katharsis – en själens rening från allt hyckleri – men risken är att det tvärtom skadar själen genom att avtrubba medkänslan. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.


Så vilken av dessa fyra modeller är att föredra? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika strategier för att undvika dem som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 


För att lösa sådana problem behöver man först och främst hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: ett eller två glas är angenämt och kanske till och med hälsosamt, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation, sade Aristoteles.


För en kristen stoiker gäller det att navigera i mångfaldens virrvarr utan att låta sig förledas av starka affekter och extrema idéer. Lösningen på politiskt korrekthet (respekt utan ärlighet) är inte att vara politiskt inkorrekt (ärlighet utan respekt). Snarare är det att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vara både sanningsenlig och hövlig. Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd. Civic virtues, kallas det.


Rund kvadrat

Hur man löser en paradox: en rund kvadrat är i själva verket en cylinder. Från ett perspektiv ser den ut som en cirkel, från ett annat ser den ut som en kvadrat. Exempel på syntes.

10. Utforska sanningen genom ge-och-ta-dialog

 

En brännande fråga för många troende är hur de skall hålla ihop flocken. Hur kan man hantera det faktum att det finns så många anspråk på Sanningen? Föregående artikel beskrev olika strategier för att hantera mångfaldens ekvation. Låt oss tillämpa en liknande modell på de religiösa konflikternas sköna värld.

 

Enhet och maktspråk. Den som läser Bibeln behöver först och främst lära sig att skilja mellan egna människotankar och gudomliga ting. Den stora risken är nämligen att dess höga status blåser upp läsaren. Att vara en besserwisser som dömer andra kan ju vara behagligt och lustfyllt – och det som känns rätt måste väl också vara det? Denna förväxling rubbar den inre sanningskompassen och skapar ändlösa konflikter och dispyter. De uppskruvade anspråken gör att dialog med andra uppfattas som ett slöseri med tid. Det är ju de som har fel och måste ge efter.

 

En möjlig utväg är att utse personer som kan lösa dispyterna, till exempel teologer och skriftlärda. Någon eller några får tolkningsprivilegiet och blir betraktade som ofelbara, medan de andra får lära sig att visa ödmjukhet. Problemet med ofelbarhetsdogmer är att de brukar gå hand i hand med maktspråk och krav på blind lydnad och underkastelse. Frågan är bara vilka medel som är tillåtna för att genomdriva «den gudomliga planen»: villkorlig kärlek, grupptryck, skrämsel, hot, flammande bål...

 

Enhet och jämlikhet. När en övertygelse påtvingas en människa är risken att den inte blir någon naturlig del av henne själv. Hon måste tro det hon kanske egentligen inte tror. Tron blir ett påhäng för syns skull. Men vad har en tro för värde om den inte är spontan? Vore det inte bättre att ge varje människa frihet att följa sitt eget samvete och omdöme? I så fall ställs man inför ett nytt problem: Är det möjligt att upprätthålla jämlikhet och bred enighet kring en tydlig bekännelse?

 

Ett sätt att uppnå enhet är att skapa ett system av doktriner och dogmer. Teologin uppfattas då som en exakt vetenskap, och trosfrågor behandlas som «vetfrågor». På så sätt hoppas man att alla skall enas kring samma sanning. Men sådana abstrakta resonemang kanske mest är spekulationer som missar poängen.

 

Ett annat sätt att främja enhet är att tala till känslorna och söka emotionell förening som jämlikar. De andliga erfarenheterna kan skapa varma och djupa gemenskaper. Men alla kan inte stöpas i den formen. Starka känslor och upplevelser är inte var mans sak.

 

Man kan också försöka skapa enhet genom en idealistisk universalreligion som bygger på tidlösa ideal: tolerans, fred, rättfärdighet, rättvisa, medmänsklighet etc. Frågan är dock om frukten verkligen blir just detta. Idealisterna tvekar sällan att använda maktspråk för att sätta andra på plats. Ju mer de älskar sina abstrakta ideal och utopier, desto svårare har de att stå ut med verkliga människor.

 

Flera likvärdiga sanningar. Om var och en följer sin egen inre sanning får man också räkna med splittring och fragmentering. Vill man ändå värna om jämlikheten, kan man höja taket och sänka tröskeln så att många olika övertygelser skall få rum. När allt och alla skall inkluderas, får man undvika att kritisera eller upphöja någon speciell trosåskådning. Vem som säger saker blir viktigare än vad som sägs. Vilket är raka motsatsen till rättrådighet och saklighet.

 

När sanningsfrågan sätts inom parentes, blir trosfrågor ofta reducerade till «tyckfrågor» eller «smakfrågor». Som alla känner till kan man inte disputera om smak, för det som passar dig kanske inte passar mig. Sant är det som känns rätt. Tron blir ett privat självpyssel.

 

Sanningen för de utvalda. Om man slutar sträva efter enhet ligger det nära till hands att också offra jämlikheten. «Det är inte mödan värt att försöka övertyga dem som är andligt förstockade», säger den desillusionerade missionären. På så sätt kan det bildas gemenskaper som hålls ihop av en stark känsla av överlägsenhet. På gnostiskt vis delas människor upp i de «andliga» och de «jordiska». Den fromma fåfängan ger en känsla av bekräftelse och blir en källa till inspiration.

 

* * *

 

Finns det något svar på Jesu bön att «de alla må vara ett»? Eller är det en ekvation som saknar lösning? Hur skulle de då kunna «förverkliga sin kallelse att vara jordens salt och världens ljus»? Klart är i alla fall att övertygelsen inte kan växa och mogna i någon av de beskrivna ytterligheterna. Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Aldrig får de chansen att falsifiera sina fördomar. 


Platon liknade det vid att sitta fastkedjad i en mörk grotta och stirra på skuggor och illusioner. Ett sådant oreflekterat liv saknar mening, tyckte Sokrates. Med sin samtalskonst lyckades han engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade han. Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska upplevelsen: sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. Den sokratiska samtalskonsten leder inte alltid till större kunskap, men ofta till upptäckter av ens okunskap, vilket är minst lika viktigt. För dem som finner vägen ut ur grottans skuggvärld framstår världen och livet i ett nytt ljus.



Creative Commons-licens
Tron som total tillit och inre frihet av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Based on a work at http://navigationdiversity.se/text.
Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på info@navigationdiversity.se.
Lutherrosen: CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly
Sengångare: friendlystock
Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com