Evolutionen, sinnevärlden och X-faktorn
Tron som våghalsig tillit – 10 steg till ett större livsäventyr


   


Lejon

I. Evolutionen och den mystiska X-faktorn

 

Under en tidsrymd av en miljard år har bakterier utvecklats till bland annat lejon och människor. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?

 

Populärdarwinismens förklaring till livets utveckling bygger mest på analogier och lek med ord. Seriösa vetenskapsmän resonerar på ett sätt som är långt mer analytiskt. Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump, men vetenskapsmän är inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump.

Präst beskådar fyra alternativ: 1. Lag-evolution (Deism) 2. Slump-evolution (Ateism) 3. Målstyrd evolution (Teism) 4. Livskraft-evolution (Panteism)

«Kristen tro går utmärkt ihop med evolutionen!», säger en del. Lite analyser och distinktioner kanske vore på sin plats. Vilken slags tro, och vilken slags evolution?

För att förstå skillnaden kan man föreställa sig hur det går till på ett kasino där hasardspelaren står mot «huset» (det vill säga kasinoägaren). Ett spel som till exempel roulett är designat så att huset alltid vinner i längden. För att gå med vinst måste huset försäkra sig om att det har sannolikhetslagarna på sin sida. Hasardspelaren kan dock vinna om han har tur. Han måste således förlita sig på slumpen. Eller så hoppas han på ett underverk.

 

Vi kan leka med tanken att evolutionen nollställdes och alltihop fick börja om från början igen. Säg att vi återvänder i en tidsmaskin ungefär tusen miljoner år med en samling vetenskapsmän som skall slå vad. Startpunkten är encelliga organismer. De som tänker att evolutionen är mer lag än slump, skulle se det som en säker investering att satsa på att organismerna med tiden kommer att utvecklas till nya arter. Det kanske inte resulterar i just lejon, men ändå i komplexa organismer av något slag. Ju mer evolutionen är en lag, desto mer precisa förutsägelser kan man göra. De som tvärtom betonar slumpen skulle hävda att inte mycket går att förutsäga. I princip kan nästan vad som helst hända. Det mest sannolika är kanske att bakterier förblir bakterier. Nya arter kan utvecklas om man har tur.

 

I det första fallet, om naturen med nödvändighet är självskapande, är det svårt att frigöra sig från tanken att allting var planerat från början. Varför är naturlagarna formulerade på ett sådant vis att materien av sig självt skapar och utvecklar liv? Den matematiska lag-evolutionen kan leda till föreställningen om Gud som naturens lagstiftare och maskineriets uppvridare. Men när han väl satt igång allting, sitter han bara och tittar på hur alltihop driver iväg av sig självt utan att lägga sig i skeendet. Det är detta som brukar kallas för deism

 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till lejon var i så fall beroende av en lång serie lyckokast. Den här sortens förklaringar blir dock ofta mycket spekulativa. Man pusslar ihop en berättelse som talar om vad som möjligen kan ha hänt – syntes utan analys, oftast. Sådant är vanligt i populärvetenskaplig litteratur, men det är tveksamt om det förtjänar vetenskaplig status.

DNA-molekyl

Naturvetare börjar med analys! Tips: Ett enkelt sätt att lära sig lite om biokemi är att titta på animeringar. Gör sökningar på t.ex. «DNA RNA animation», «ATP animation», etc.

Kan den matematiska lag-evolutionen skapa komplexa organismer, som till exempel lejon? – det är frågan som engagerar sanna naturvetare. Analogi- och slumpförklaringar intresserar dem inte. Allting kretsar i stället kring observationer, experiment, analyser och sannolikhetskalkyler. Slump-evolutionister, däremot, känner inget behov av att söka efter regelbundenheter hos naturen. På triljoner planeter i miljarder galaxer kan nästan vad som helst hända, säger de. På så vis försöker de sopa hela problematiken med sannolikhet under mattan. Slump-evolutionister riskerar därför att hamna på ungefär samma intellektuella nivå som hasardspelare som drabbats av speldjävulen.

 

En annan svaghet med slump-evolutionism är att den lämnar en vidöppen dörr för Gud. Hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett äkta underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Målstyrd evolution innebär att lejonen har designats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism. En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om någon slags panteism. Detta brukar också kallas för «vitalism».

 

Hur man än vrider och vänder på det kommer en mystisk X-faktor och spökar. Det är en gåta att vissa personer lyckas med konststycket att framställa evolutionen som ett ateistprojekt. 1800-talsmaterialismen lever och frodas än idag. Det är en filosofi som tilltalar dem som hävdar att inget existerar utanför förnuftets maktsfär. «Allt som inte är naturalism är vidskepelse!», hävdar de kategoriskt. Med en sådan fix idé är det inte svårt att mobilisera kampviljan. Deras oro är delvis berättigad, för det är lätt att förlora det sunda förståndet av att söka efter övernaturliga förklaringar till naturfenomen. Men även den motsatta ytterligheten kan få sådana konsekvenser. För vad händer när oseriösa forskare sysslar med militant ateistisk apologetik? Analysbefriade spekulationer? Ovilja att erkänna att man inte vet? Populärdarwinism?

 

Om klassisk filosofi hade stått högt i kurs i vår kultur, skulle det vara uppenbart för de flesta att vetenskapen aldrig kan eliminera X-faktorn. Den kan inte förklara det faktum att vi människor är kulturvarelser som sätter värde på det som är sant, gott och vackert – «den platonska treenigheten». Varför ligger det i våra gener att älska musik, till exempel? Är inte det en ganska onödig egenskap för en överlevnadsmaskin?

Påfågel

Naturens onyttiga skönhet

Forskning och framsteg minskar världens mysterium, säger en del. I själva verket är det precis tvärtom. För hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

 

Säg att den mänskliga hjärnan blott och enbart är en produkt av rena tillfälligheter. I så fall är det tveksamt om vi skulle kunna göra saker som inte är förknippade med vår fortplantning och överlevnad. Vi skulle definitivt inte kunna föra några abstrakta resonemang om förnuftets förmåga. Om vi antar att vi är skapade av den rena slump-evolutionen, måste vi drivas till ett tvivel på det mänskliga förnuftet som är så radikalt att vi inte ens skulle kunna lita på vår förmåga att tvivla. Uppenbarligen är vi totalt beroende av vad-det-nu-är-som-skapat-oss och vi kan inte förminska det utan att förneka oss själva. Detta mystiska X är själva förutsättningen för förnuftet.

 

Att ha den exakt rätta lösningen på evolutionsmysteriet är kanske inte det viktigaste. Nyfikenhet och öppenhet går inte ihop med det ohämmade begäret att ha rätt. Mer betydelsefullt är att man odlar ett genuint intresse för naturen. Och för filosofi. Vi behöver ta med både natur och kultur i beräkningarna.

Äng

II. Bättre verklighetsförankring utan materialismen

 

En del tror att en sann realist avvisar allt mystiskt och bygger sin världsbild på fysikens kunskap om materien. Men denna realism är så övernitisk att den slår över i sin motsats. 

 

En materialist tror att verkligheten ytterst sett är av materiell natur. När han föreställer sig en skog eller en äng, tänker han att växternas gröna färg «inte är något annat än» elektromagnetiska vågrörelser, att fågelkvittret «i själva verket» är vibrationer i luften, att blommornas dofter «egentligen» är gaser etc. Den filosofiska termen för detta är reduktionism. Engelsmännen har gett det den fyndiga benämningen «nothing-buttery». 

 

Färger och ljud existerar egentligen inte, tycks alltså materialisten mena. Just en snygg realist! Detta får ödesdigra följder för samhälle och kultur. Sinneserfarenheten ersätts av ett «abstrakt skådande» och en osund intelligensdyrkan. Vetenskapen blir en religion eftersom man tror att den ger kunskap om den sanna verkligheten. Vanliga människors erfarenhet nedvärderas, eftersom de förlitar sig på subjektiva sinnesförnimmelser.

Demokritos

Demokritos   

Antikens naturfilosof. «Folk tänker att det finns färg, det som är sött, det som är bittert; i själva verket finns bara atomer och tomhet.», sade han och skrattade åt människors dumhet. Tanken fungerar bra inom naturforskningen, men tolkas den alltför bokstavligt blir vi blinda för livets andra dimensioner.

Materialismens tankefel är – uttryckt på filosofins språk – att man förväxlar en epistemologi med en ontologi. Sagt på ett enklare vis: det är som om man trodde att kartan är verkligare än terrängen. Vetenskapen är en mycket avancerad kartritare, men den har ingenting att säga om verklighetens fundamentala natur. Den kan hjälpa oss att förstå hur saker fungerar och hänger ihop, men den kan inte säga vad de egentligen är. Vad tingen är i sig själva kan vi inte veta, menade Immanuel Kant – X-faktorns store filosof.

 

Ludwig Wittgenstein skrev: «Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.» Och Bertrand Russel skrev: «Sanningen om de fysiska föremålen måste vara sällsam.» Materiens gåta är precis lika stor som medvetandets gåta. Faktum är att de båda hör ihop. Om vi lär oss att acceptera detta mysterium, kan vi ge rum för en mer jordnära realism. En sinnevärldsrealist menar att den fysiska världen nästan alltid är precis som den ser ut att vara. Han tror att maskrosen är gul även när han blundar, att trädet som faller i en öde skog ger ifrån sig ett brak, att elektronen är som om den vore en liten hård kula. Han förstår att detta är «naiv realism» men det bekymrar honom inte.

 

Materialisten tycker förstås att detta inte utgör något säkert fundament för världen. Han tänker helst att elektronen rent objektivt är en liten hård kula. Abstrakta matematiska modeller uppfattas som något konkret, något materiellt, som man kan «ta på». Om materialisten inte lyckas få mental kontroll över materien förlorar han verklighetskänslan. Hans problem är förmodligen att han är för mycket inomhus och för lite ute i naturen. Han tänker för mycket och upplever för lite.

 

Sinnesåskådningen är grunden för mänsklighetens samlade erfarenhet. Ingen vetenskap eller kulturyttring har någon priviligierad position. Naturvetenskap, samhällsvetenskap, musik, konst, historia och humaniora – alla utgår från samma outgrundliga verklighet.

Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer

«Materialism är filosofin av det subjekt som glömmer att ta med sig själv i beräkningarna.»

III. Filosofisk fördjupning:

Till försvar för sinnevärlden

 

 

Här har jag sammanställt några citat för att visa vad som är det principiella problemet med materialismen. Varje avsnitt börjar med ett citat ur min essäbok och sedan följer texter från olika filosofer och vetenskapsmän.

 

Du kommer säkert att le lite grand när du inser att syftet med alla dessa djupsinnigheter är att visa att träden faktiskt är gröna och att fågelkvitter är verkligt. Det skulle väl vem som helst kunna räkna ut. Och naturligtvis är det så. Men bakgrunden är viktig och allvarlig: biståndet till fattiga länder. Jag anser att ett av biståndets grundproblem är att man övervärderar abstrakt kunskap och undervärderar sinneskunskap.

 

Om du inte har några förkunskaper om filosofi, kan nog en del citat vara ganska svårsmält föda. Min förhoppning är dock att du skall se dem som aptitretare för att studera vidare.

 

 

 

1. Kunskap

Bearbetning och inte

«avbild» av verkligheten

 

«Vetenskap innebär inte att ”avbilda” eller ”kopiera” verkligheten. Snarare är det att förenkla, bearbeta och systematisera verkligheten med hjälp av begrepp och symboler.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

 

«Man föreställer sig vanligen att kunskap är en avbildning av den givna verkligheten. Ju mera kunskapen liknar denna, desto mera sanning rymmer den. Går man denna populära uppfattning närmare in på livet, visar den sig likväl ohållbar. Om man skulle kunna jämföra vår kunskap om verkligheten med verkligheten själv – som man t. ex. kan jämföra ett fotografi med originalet – så förutsätter detta att vi redan skulle ha kunskap om verkligheten. I själva verket finns det ingen likhet mellan den givna verkligheten med dess outtömliga rikedom och mångfald – den värld där himlen är blå och träden gröna – och den naturvetenskapliga världsbilden med dess abstrakta lagar och matematisk-kvantitativa förhållanden. Ju längre det naturvetenskapliga arbetet fortskrider, desto mer avlägsnar det sig från den givna verkligheten. Vetenskapen är icke en avbildning utan en bearbetning av den givna verkligheten, en systematisering som förbinder ett oordnat kaos till en ordnad helhet av begrepp och omdömen.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

 

 

 

2. Naturlagarna

Beskrivningar och inte förklaringar

 

«Ett exempel på hur kartan uppfattas som verkligheten är ett till synes oskyldigt uttryck som: ”äpplet faller till marken på grund av tyngdlagen”. Tyngdlagen skulle alltså orsaka äpplets fall. Gravitationens store utforskare Isaac Newton var helt klar över att tyngdlagen bara är en matematisk beskrivning och inte någon förklaring.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

 

«När en sten faller till marken, säger vi, att tyngdlagen är orsak därtill. Ingen tar anstöt av ett sådant uttryckssätt. Och dock innebär det, att ett abstrakt begrepp göres till orsak till ett reellt skeende.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

 

«Bland Newtons mest citerade ord är hans latinska uttryck ”Hypotheses non fingo”, vilket fritt kan översättas: ”Jag erbjuder inga förklaringar”. Vad han egentligen säger är ”Jag säger att det finns någonting som gravitation, och jag talar om vilka dess konsekvenser är, eller mer precist, hur det kalkyleras, men vad i hela friden förklaringen är av alltihop är någonting som jag inte försöker gå in på.”»

Bryan Magee, The Great Philosophers.

 

«Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.»

Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus.

 

 

 

3. Fysikens modeller

Abstrakta tankekonstruktioner,

och inte äpplen e. d.

 

«Materialismen bygger på den systematiska förväxlingen av kunskap och verklighet, något som skapar illusionen att förnuftet i princip kan förklara allt.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 7.

 

«Av vad art den förväxling är, som ligger till grund för metafysiken, kan enklast åskådliggöras genom att jämföra den med ett drastiskt exempel på en liknande förväxling från ett annat område. I en småskoleklass söker lärarinnan klargöra innebörden i begreppet ”fyra”. För detta ändamål placerar hon fyra äpplen på katedern. Det kan då inträffa, att barnen på frågan vad ”fyra” är för något, svarar att det är äpplen. De förväxlar de fyra verkliga föremålen med begreppet fyra.»

Anders Nygren, Filosofi och motivforskning.

 

«Den matematiska modellen är inte ett ”bakom”! Att vilja interpretera den som det, att tolka de i formlerna ingående storheterna som betecknande några i och för sig existerande osynliga entiteter, har starkt ifrågasatts i modern fysik, där matematiken blivit alltmer abstrakt. Skenbara paradoxer, obesvarbara frågor, uppstår när man försöker tolka kvantmekanikens formalism materiellt, dvs kvasi-sinnligt, eller i termer av något slags ”bakomliggande” dolda mekanismer.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

 

 

 

4. Förnimmelser

Materien förklarar inte förnimmelserna,

och därför inte heller sinnevärlden

 

«De svåraste problemen är faktiskt de enklaste och barnsligaste, som till exempel: ”Om jag nyper mig i ena armen, hur uppstår själva känslan och hur uppstår den på precis rätt ställe?”»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

 

«Medvetandet låter ej förklara sig ur materiella rörelser. Hur övertygande det ock kan uppvisas, att det är fullständigt beroende av materiella processer, blir förhållandet mellan den yttre rörelsen och förnimmelsen obegriplig och blottar en motsägelse, som blir grällare ju mer man belyser den.»

F.A Lange, Materialismens historia.

 

«Så snart materialismen söker arbeta ut sin teori till vetenskaplig klarhet, visar det sig, att det blott blir en lek med ord att härleda det själsliga ur det kroppsliga, hur mycket man än må betona dess beroende därav.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

 

«Den, som söker förklara förnimmelsen ur materien, glömmer därvid, att de materiella processerna blott äro oss bekanta – såsom förnimmelser.»

Alf Ahlberg, Filosofins historia (ladda ned PDF ⧉).

 

 

 

5. Tingen i-sig-själva

Den «egentliga» verkligheten

är oåtkomlig för förnuftet

 

«Den mänskliga hjärnan är naturligtvis inte konstruerad för att förstå och uppfatta allting. Vad ”tingen är i sig själva” kan vi inte ens göra oss den blekaste föreställning om, menade Kant.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

 

«Det är oundvikligt att hela världen som vi erfar den, är förmedlad av vår sinnliga och mentala utrustning. Följaktligen är världen som vi upplever den inte alls någon värld av ting såsom de är i sig själva, utan en värld av sinnesberoende och medvetandeberoende fenomen. Vi har helt enkelt inte någon tillgång till saker som de är i sig själva.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).

 

«Följaktligen ligger materialismens grundabsurditet däri, att den utgår från det objektiva, tar ett objektivt som yttersta förklaringsgrund, vare sig detta nu är materien, in abstracto som den endast tänkes, eller den redan uti formen ingångna, empiriskt givna … Materialismen innebär således ett försök att förklara det oss omedelbart givna ur det medelbart givna. Allt … vilket materialismen anser vara ett så solitt fundament för sina förklaringar … är något synnerligen medelbart och villkorligt givet … ty det har passerat genom hjärnans maskineri och fabrikation och gått in uti dess former.»

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.

 

«På ett ofattbart och icke-förståeligt sätt, måste det som nu existerar oberoende av erfarenheten, vara i och rakt igenom hela sin natur olikt vår föreställningsvärld. Men eftersom vår föreställningsvärld är den enda värld vi känner till – och den enda värld vi någonsin kan känna till – är det nästan oemotståndligt svårt för oss att inte uppfatta den som världen tout court, verkligheten, det som är, världen som den är i sig själv. Detta är vad vi alla växer upp med, det är det sunda förnuftets världsbild, och bara ett begrundande av ett djupt och sofistikerat slag kan befria oss från det.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).

 

«Den kopernikanska revolution som åstadkoms av Kant var, anser jag, den viktigaste vändpunkten i filosofins historia. Av det skälet har det alltsedan dess funnits en vattendelare i förståelse mellan dem som tagit till sig hans verk och dem som inte har gjort det. För en hel del av de problem han frilade har de lösningar han föreslog inte klarat tidens prövning, men hans friläggande av problemen förblir det mest upplysande en filosof någonsin har gjort.»

Bryan Magee, En filosofs bekännelser.

 

 

 

6. Sinnevärldsrealism

Vetenskapens studieobjekt är

vår gemensamma sinnevärld

 

«Sinnevärlden är förstås verkligare än vår mer eller mindre grovt tillyxade kunskap om den. Upplevelsen av gröna träd och fågelkvitter är det konkreta och primära. Objektiva sanningar må vara hur viktiga och allmängiltiga som helst, men de är alltid något härlett och sekundärt.»

Navigation i mångfalden, Kapitel 6.

 

«Att vi inte kan lita på våra sinnen – att de inte ger oss en helt tillförlitlig kunskap om verkligheten – är en i vår tid omhuldad uppfattning. Jag skulle rentav vilja utpeka den som en av dessa myter, som uppehåller vår kultur och i viktiga avseenden präglar den. ... På kort sikt är en konsekvens, att den enskilda människans personliga auktoritet undermineras, i synnerhet i hennes egna ögon.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

 

«Men om sinnena mer blir källa till underhållning och förnöjelse än till kunskap – om vi inte längre tar dem riktigt på allvar som de organ genom vilka var och en av oss är närvarande i världen, så utarmas livet. Och den enskilde blir alltmer underordnad förment vetenskapliga uppfattningar om världens och tingens beskaffenhet. På längre sikt är detta dock snarast ett hot mot naturvetenskapen. Om den detroniserar sinnesåskådningen kommer den i längden att förlora i trovärdighet. Den blir allt mindre relevant för vår tillvaro.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

 

«Just för att naturvetenskapen – i varje fall i populärframställningar av den – förnekar sin överensstämmelse med sinnesåskådningen (och rentav gör en poäng av detta), just därför, behövs sinnesåskådningen! Om naturvetenskapens uppfattning bara utgjorde en förfining av sinnesåskådningen, dvs bekände sig till samma verklighet, då hade allt varit frid och fröjd och naturvetenskapens auktoritet skulle stå i harmoni med det mänskliga livets krav och därför aldrig vara utmanad.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

 

«Detta var Goethes misstanke: Är vi alltför benägna att tänka ut saker och ting, i stället för att bekväma oss att se efter hur det är? ... Goethes attityd är viktig, därför att man ser tingen på annat sätt om man ser kvalitativt än om man ser för att bekräfta en föreställning man gjort sig, en teoretisk modell. Att se för att uppleva något kvalitativt, det handlar om sinnesintryck som näring. Det står i kontrast till att se för att tolka, bekräfta, identifiera etc.»

Pehr Sällström, Sinnena ljuger inte ⧉.

 

«Förnimmelser är inte bara källan till all kunskap, utan kunskap par excellence; det allenast är den obetingat sanna och genuina kunskapen som förtjänar namnet. För det ensamt skänker verklig insikt; det ensamt blir verkligen införlivat med människan, tränger in i hennes innersta natur, och kan rätteligen kallas hennes egna, medan begreppen endast är ett påhäng.»

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning.

 

«De mest radikala personliga konsekvenserna för intellektuella av alla slag följer av det faktum att värdet av det som kommer ut ur varje giltigt resonemang består av giltigheten och kvalitén av de erfarenheter, förnimmelser och omdömen som man utgår från. Om dessa skulle vara bristfälliga eller svaga, finns det ingen skicklighet att hantera begrepp, eller talang i argumentationskonst, som skulle kunna öka deras substans.»

Bryan Magee, The philosophy of Schopenhauer (ladda ned PDF ⧉).

Goethe: Sinnevärldens försvarare. Newton: Utforskare av ljusets och gravitationens matematiska principer. Schopenhauer: ”Jag ville betona och påvisa den stora skillnaden, ja motsatsförhållandet, mellan förnimmelsekunskap och abstrakt kunskap. Förbindelsen mellan dessa två former av kunskap är omdömesförmågan.”
Creative Commons-licens
Tron som våghalsig tillit av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

CC BY 2.0 Kevin Pluck