Förnuftets frigörelse

FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Räv

4. Fyll inte kunskapsluckorna med skenvetande

 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister.


Det borde vara precis tvärtom. Den som myntade begreppet «Big bang» var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var skeptisk till hela teorin och han misstänkte att de som skapat den hade djupt religiösa motiv. 17  Tanken att universum har en begynnelse kan nämligen vara provocerande för ateister.


Vetenskapen har naturligtvis inte förklarat universums uppkomst. Big bang handlar inte om världsalltets skapelse utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände de första mikrosekunderna, timmarna och åren och hur universum expanderade och svalnade. Hur allting började, hur själva «explosionen» initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.

 

Ateism som trosåskådning bör accepteras och respekteras. Det är en fullt förståelig reaktion på världens ondska och elände. Men ateism med vetenskapliga anspråk brukar hänga ihop med tron på förnuftets omnipotens. Ingenting överstiger vetenskapens förmåga, säger de förnuftstroende. Big bang, livets uppkomst och utveckling, materiens och medvetandets gåtor – allting kan förklaras i det mänskliga förnuftets ljus. 


Det är lite grand som mannen som en kväll letar efter sin borttappade nyckel under ljuset av en gatlampa. Är du säker på att du tappade nyckeln just här? undrar någon. Den måste finnas här någonstans, svarar han, det är ju bara meningsfullt att leta där det är ljust. 


Det man inte har kunskap om existerar inte. Denna mentalitet är populär eftersom den ger illusionen att hela verkligheten ligger innanför förnuftets maktområde. Men detta kan vara direkt skadligt för förnuftet. Det kan nämligen undergräva förmågan att leva med ovisshet och skapa ett otyglat begär efter svar på allt. I stället för att söka efter genuint rationella förklaringar, nöjer man sig med rationaliseringar. Bortförklaringar, skenförklaringar eller undanflykter – vad som helst duger, bara man slipper erkänna sin okunnighet.


Även om man inte gillar ordet «Gud», är det klokast att acceptera att verkligheten är större än människans fattningsförmåga. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den, som vågar förlora kontrollen på den punkten, har lättare att utveckla ett gott omdöme som kan skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

 

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på rena missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

 

Vi har alla sett reklamen. En rad av figurer som går från vänster till höger: först en apa som lufsar på alla fyra; sedan en halvt upprättgående man med ett svagt sken av intelligens och som kanske håller i en yxa; längre fram en lång och stolt man som bär på ett spjut och har päls; och till slut, användaren av den senaste bilen eller tvättmaskinen. Rubriken handlar om avancemang och progression och säger någonting i stil med «Evolution – nästa steg». 18 

 

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare etc. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

 

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som leder tanken i fel riktning. Till exempel används formuleringar som «kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras» och «naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper» och «naturen prövar sig fram enligt principen trial and error». Och så vidare. Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar.


Populärdarwinisterna ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – syntes utan analys. Konkurrens bland djur liknar konkurrens bland människor, och båda fallen tänks leda till samma sorts framsteg och utveckling. De tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.


Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.


Populärdarwinismen är ett religionssurrogat som har en enorm makt över tanken. Den gör utvecklingen till en närmast obönhörlig naturlag. Till exempel skapar den en fix idé om att konkurrens med nödvändighet hör ihop framsteg och förbättringar. Och att förändring är detsamma som evolution, som är detsamma som progressivitet. Även om detta i många lägen kan vara riktigt, är det nog klokast att tänka ett varv till.


5. Undvik fixeringar och vidga perspektiven

 

I min essäbok berättar jag om mitt arbete med vatten och sanitet i fattiga länder. Som jag ser det, finns det tre stora problem med biståndet:

 

1. Biståndsprojekt måste uppvisa resultat! sägs det i debatten. Och det är klart att de ska. Men den som blir imponerad av resultatsiffror kanske bara är dålig på att tolka statistik. Kanske man värderar kvantitet högre än kvalitet.

 

2. Risken med för mycket resultatjakt är också att givarna blir det pådrivande lokomotivet, medan de fattiga bara passivt dras med. Alltihop får karaktär av social ingenjörskonst. Mottagarna blir betraktade som objekt som skall omformas och tänka rätt. Är det så man skapar eldsjälar?

 

3. Biståndets beslutsfattare ser sällan konsekvenserna av sina beslut. Om de av praktiska skäl inte kan ha ögon överallt, borde de uppmuntra andra att ge kritisk återkoppling. Eftersom de sällan gör det, finns en övertro på idéer med svag verklighetsförankring.

 

Byråkrati, social ingenjörskonst och ideologiska fixeringar – mottagarna får knappt någon möjlighet att tänka och handla självständigt. Liknande kritik har framförts av många i olika sammanhang. Dhananjayan Sriskandarajah skriver i en artikel i The Guardian:

 

Genom att ägna vår energi åt att utforma log-frames och rapportera till givare, har vi blivit insnärjda i byråkrati. [...] Eftersom kostnadseffektivitet är det enda som betyder något, delar vi upp vårt arbete i enkla projekt och antar bara uppgifter som kan uppvisa enkelt kvantifierbara resultat. [...] Om vi kan vända tendensen till ... teknokratisk styrning som hotar att överväldiga oss, kommer vi att återupptäcka vår förståelse av det civila samhället som en djupt mänsklig konstruktion, som något som främjar sociala relationer. Och det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.

 

I nästan alla tider har människor skapat organisationer, föreningar och samfälligheter för att lösa gemensamma problem. Om vi nu verkligen är intresserade av att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då stötta just detta? Alltså att bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk och jordnära problemlösning och bara undantagsvis söker hjälp utifrån. Det är detta som brukar kallas för bykraften: Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem.


En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för denna samarbetskultur. Svårmätbara kvalitéer har minst lika stor betydelse som kvantiteter. Omdömesförmåga, tålamod, självförtroende, självkontroll, rättrådighet, mellanmänsklig tillit – allt sådant riskerar att undergrävas när man kräver snabba och mätbara resultat.

 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

 

Jag vördar matematiken som den mest upphöjda och nyttiga av vetenskaper, så länge man använder den där den är på sin plats. Men jag kan inte lovorda att man missbrukar den på saker som ligger helt utanför dess område, och där den ädla vetenskapen framstår som rent nonsens. 19 

 

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver: «Pedanten är den som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar och därmed tappar kontakten med de specifika situationernas konkretion.» Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.


Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder? Vad pedanterna saknar är alltså det som Aristoteles kallade för fronesis. Den praktiska klokheten och omdömesförmågan är något som först och främst utvecklas genom arbets- och livserfarenhet. Det innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation och att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem. Aristoteles skiljde det från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.


Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. De är alltså, som alla människor, begränsade. Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det. Därför är det viktigt att halvbildade experter hålls under uppsikt och inte får för stort inflytande. Biståndet bör i stället ledas och drivas av helbildade personer som har en bättre insikt om vad de inte vet och en större intellektuell nyfikenhet.

Sokrates

Känn dig själv! Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan man frigöra sig från skenvetande och falskt djupsinne. För att komma närmare sanningen behöver vi hjälpas åt, menade Sokrates.

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker. Igelkottar är intresserade av synteser och tolkar världen utifrån en universell grundprincip som förklarar allting, till exempel «den starkares rätt», «klasskampen», «marknadslösningar», «postkolonial kritik», «viljan till makt». En igelkott brukar ha en värdefull insikt men driver den för långt. Styrkan är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. Exempel på igelkottar är Nietzsche, Freud, Marx och Darwin. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir något slags religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.

 

Rävarna ser världen i all dess komplexitet, och försöker inte pressa in hela verkligheten i en enda övergripande idé eller grundprincip. De använder både analys och syntes, men har inget behov att få precis allting att gå ihop. I stället är de utspridda och rör sig på många plan samtidigt. En del av dem är både humanister och naturvetare. En igelkott vill förminska världen och reducera den till en princip; en räv känner förundran över att världen alltid verkar vara så mycket större. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare och Goethe. 

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: dogmatism (igelkott). 2. Vällagt pussel: fronesis (räv). 3. Med hjälp av såg: relativism (sengångare).

Extremt igelkott-tänkande är dogmatism, och den motsatta ytterligheten är relativism och skepticism. Relativister menar att världen är fragmenterad och splittrad och att varje grupp är isolerad i sitt eget språkspel. De säger att människor med olika identiteter inte kan förstå varandra, för det enda som finns är olika perspektiv. Varje sanningsanspråk kan avslöjas och avfärdas som maktspråk, hävdar de. Relativister kan väl närmast liknas vid sömniga sengångare, eftersom de saknar viljan att foga ihop en fungerande världsbild.


Har biståndet funnit den gyllene medelvägen mellan dogmatism och relativism, eller har det blivit en fronesis-befriad pratklubb? Rekryteras personal med kulturell intelligens (CQ) och praktisk klokhet? Används resultatsiffror på ett sätt som «får den ädla vetenskapen att framstå som rent nonsens»? Är projekten designade på ett sätt som främjar eller undergräver bykraften? Det är sådana frågor som intresserar dem som kämpar för ett kvalitetsdrivet bistånd.


6. Bygg upp världsbilden genom klassisk bildning

 

Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, rasism, fascism, sexism och andra former av trångsynthet. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant. Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Även stora misslyckanden kan vara relevanta för oss. Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa. Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero.

 

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till experter, byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft. Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. För dem var disciplin en livsstil och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. De föredrog frihet och spontanitet, men de hade inga problem med disciplin om det var nödvändigt.

 

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra. Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik debatt göra att de utvecklar det med tiden. Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare, säger man.

 

De som försvarar vår tids elit-oligarkier får förstås hela tiden vatten på sin kvarn. Se på världens elände, säger de, uppenbarligen beror det på att det dumma folket har för mycket inflytande. Men vilka bestämmer vad det innebär att tänka rätt? Halvbildade personer som lever i en värld av abstraktioner utan förankring i vardagslivet? Det är tragiskt men knappast förvånande om många revolterar genom att ge sitt stöd till demagoger.

 

 

Kan en demokrati fungera utan

kardinaldygderna?

 

Klokhet

T.ex. att veta vad man inte vet.

 

Rättrådighet

T.ex. att skilja mellan sak och person.

 

Måttfullhet

T.ex. att gå den gyllene medelvägen.

 

Mod

T.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.

 

 

Oligarki eller populism, vilket är att föredra? Platon skulle föreslagit att vi i stället inför aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Karl Popper gick till hårt angrepp mot Platon i boken Det öppna samhället och dess fiender – på tok för hårt enligt min mening, men kärnan i hans argument är riktigt: Platons elitism kan skapa en sluten «stad» som förlorar kontakten med verkligheten.

 

Filosofen Alf Ahlberg ansåg att vi i stället bör främja klassisk folkbildning. Han menade att en fungerande demokrati förutsätter att vi alla utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet är inte så mycket att det råder brist på yttrandefrihet, utan mer att vi har en benägenhet att förslava oss själva. I boken Tankelivets frigörelse skrev han att vi är mästare på att övertyga oss om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och motvilja. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för slagordstänkande, sociala fördomar och vidskepelser.

 

Aversioner, måttlöshet och rädslor – när sådana känslor breder ut sig för mycket kan demokratin få ett problem. I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner och därför blir människors tyckande något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.


Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. 20  En sådan subjektivism gör ju att man blir helt prisgiven åt dem som är skickliga på att manipulera känslorna. Ahlberg skrev: 

 

Att tänka fritt betyder inte att blint följa alla dessa tankebanor, som våra böjelser och intressen, vår egenkärlek och vårt infantila storhetsvanvett stakar ut. Att bli en andligen fri människa är just att bli fri från denna begränsning av horisonten.

 

När horisonten begränsas av den blinda okunnigheten brukar kunskapsluckorna fyllas med starka affekter och tvärsäkra svar. I skarp kontrast till detta är en sorts upplyst okunnighet. De som besitter denna egenskap har inte alltid de rätta svaren eller lösningarna, men de kan ofta ställa kloka frågor som leder på rätt väg. Sådana personer är relativt fria från inre låsningar och kan hantera livets olika dimensioner, som till exempel ideal och verklighet, syntes och analys, enhet och mångfald, kollektiv och individ, objektivt och subjektivt, kvantitet och kvalitet, insikt och ovisshet, natur och kultur, abstrakt och konkret, det universella och det unika. Det är denna form av upplysning som är grunden för den praktisk klokheten.

Skolan i Aten, av Rafael

Studiecirkeln i Aten


7. Var både sanningsenlig och hänsynsfull

 

Att hantera mångfaldens komplicerade ekvation kan vara en utmaning. Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

 

1. Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?

 

2. Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

 

Detta ger fyra olika möjligheter:

 

Mosaik (jämlikhet och mångfald). I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering (dominans och mångfald). I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheid. Premiärministern P W Botha klagade över att folk tycks ha missförstått ordet apartheid, som i själva verket är afrikaans för «god grannsämja». Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

 

Smältdegel (jämlikhet och enhet). En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Man älskar det som är fashionabelt och trendigt. Här utvecklas en enhetlig världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller för mycket på sin egen tradition uppfattas som onormala och blir nedtryckta.

 

Homogenisering (dominans och enhet). Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. För att bevara friden i ankdammen, måste alla avvikande element motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. Sådana utfall kan ge en befriande känsla av katharsis – en själens rening från allt hyckleri – men risken är att det tvärtom skadar själen genom att avtrubba medkänslan. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.


Så vilken av dessa fyra modeller är att föredra? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika strategier för att undvika dem som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 


För att lösa sådana problem behöver man först och främst hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: ett eller två glas är angenämt och kanske till och med hälsosamt, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation, sade Aristoteles.


Sedan gäller det att navigera i mångfaldens virrvarr utan att låta sig förledas av starka affekter och extrema idéer. Lösningen på politiskt korrekthet (respekt utan ärlighet) är inte att vara politiskt inkorrekt (ärlighet utan respekt). Snarare är det att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vara både sanningsenlig och hänsynsfull. Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd. Civic virtues, kallas det.


En rund kvadrat

Hur man löser en självmotsägelse: en rund kvadrat är i själva verket en cylinder. Från ett perspektiv ser den ut som en cirkel, från ett annat ser den ut som en kvadrat. Genom äkta synteser kan livets motsatser förenas. Som den mellan förnuft och empati.

8. Sök sanningen med hjälp av ge-och-ta-dialog

 

Föregående artikel beskrev olika strategier för att hantera mångfaldens ekvation. Låt oss tillämpa en liknande modell på de religiösa konflikternas sköna värld. En brännande fråga för många troende är hur de skall hålla ihop flocken. Hur kan man hantera det faktum att det finns så många anspråk på Sanningen?

 

Enhet och maktspråk. Den som läser Bibeln behöver först och främst lära sig att skilja mellan egna människotankar och gudomliga ting. Den stora risken är nämligen att dess höga status blåser upp läsaren. Att vara en besserwisser som dömer andra kan ju vara behagligt och lustfyllt – och det som känns rätt måste väl också vara det? Denna förväxling rubbar den inre sanningskompassen och skapar ändlösa konflikter och dispyter. De uppskruvade anspråken gör att dialog med andra uppfattas som ett slöseri med tid. Det är ju de som har fel och måste ge efter.

 

En möjlig utväg är att utse personer som kan lösa dispyterna, till exempel teologer och skriftlärda. Någon eller några får tolkningsprivilegiet och blir betraktade som ofelbara, medan de andra får lära sig att visa ödmjukhet. Problemet med ofelbarhetsdogmer är att de brukar gå hand i hand med maktspråk och krav på blind lydnad och underkastelse. Frågan är bara vilka medel som är tillåtna för att genomdriva «den gudomliga planen»: villkorlig kärlek, grupptryck, skrämsel, hot, flammande bål...

 

Enhet och jämlikhet. När en övertygelse påtvingas en människa är risken att den inte blir någon naturlig del av henne själv. Hon måste tro det hon kanske egentligen inte tror. Tron blir ett påhäng för syns skull. Men vad har en tro för värde om den inte är spontan? Vore det inte bättre att ge varje människa frihet att följa sitt eget samvete och omdöme? I så fall ställs man inför ett nytt problem: Är det möjligt att upprätthålla jämlikhet och bred enighet kring en tydlig bekännelse?

 

Ett sätt att uppnå enhet är att skapa ett system av doktriner och dogmer. Teologin uppfattas då som en exakt vetenskap, och trosfrågor behandlas som «vetfrågor». På så sätt hoppas man att alla skall enas kring samma sanning. Men sådana abstrakta resonemang kanske mest är spekulationer som missar poängen.

 

Ett annat sätt att främja enhet är att tala till känslorna och söka emotionell förening som jämlikar. De andliga erfarenheterna kan skapa varma och djupa gemenskaper. Men alla kan inte stöpas i den formen. Starka känslor och upplevelser är inte var mans sak.

 

Man kan också försöka skapa enhet genom en idealistisk universalreligion som bygger på tidlösa ideal: tolerans, fred, rättfärdighet, rättvisa, medmänsklighet etc. Frågan är dock om frukten verkligen blir just detta. Idealisterna tvekar sällan att använda maktspråk för att sätta andra på plats. Ju mer de älskar sina abstrakta ideal och utopier, desto svårare har de att stå ut med verkliga människor.

 

Flera likvärdiga sanningar. Om var och en följer sin egen inre sanning får man också räkna med splittring och fragmentering. Vill man ändå värna om jämlikheten, kan man höja taket och sänka tröskeln så att många olika övertygelser skall få rum. När allt och alla skall inkluderas, får man undvika att kritisera eller upphöja någon speciell trosåskådning. Vem som säger saker blir viktigare än vad som sägs. Vilket är raka motsatsen till rättrådighet och saklighet.

 

När sanningsfrågan sätts inom parentes, blir trosfrågor ofta reducerade till «tyckfrågor» eller «smakfrågor». Som alla känner till kan man inte disputera om smak, för det som passar dig kanske inte passar mig. Sant är det som känns rätt. Tron blir ett privat självpyssel.

 

Sanningen för de utvalda. Om man slutar sträva efter enhet ligger det nära till hands att också offra jämlikheten. «Det är inte mödan värt att försöka övertyga dem som är andligt förstockade», säger den desillusionerade missionären. På så sätt kan det bildas gemenskaper som hålls ihop av en stark känsla av överlägsenhet. På gnostiskt vis delas människor upp i de «andliga» och de «jordiska». Fåfängan ger en känsla av bekräftelse och blir en källa till inspiration.

 

* * *

 

Finns det något svar på Jesu bön att «de alla må vara ett»? Eller är det en ekvation som saknar lösning? Hur skulle de då kunna «förverkliga sin kallelse att vara jordens salt och världens ljus»? Klart är i alla fall att övertygelsen inte kan växa och mogna i någon av de beskrivna ytterligheterna. Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Aldrig får de chansen att falsifiera sina fördomar. 


Sokrates liknade det vid att sitta fastkedjad i en mörk grotta och stirra på skuggor och illusioner. Ett sådant oreflekterat liv saknar mening, tyckte han. Med sin samtalskonst lyckades han engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade han. Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska upplevelsen: sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar. Den sokratiska samtalskonsten leder inte alltid till större kunskap, men ofta till upptäckter av ens okunskap, vilket är minst lika viktigt. För dem som finner vägen ut ur grottans skuggvärld framstår världen och livet i ett nytt ljus.



9. Skapa vanor som stärker den inre friheten

  

Stoicismen är en beprövad livsfilosofi som hör till arvet från antiken. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Den innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst. Med hjälp av det sunda förnuftet kan vi plocka till oss det vi behöver och lämna det andra därhän. Stoicism förknippas ofta med ovilja eller oförmåga att visa känslor, men det är ett missförstånd. Det handlar inte om att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. Framför gäller det att inte låta sig förledas av känslor som kan skada en själv och andra. Kognitiv beteendeterapi är en modern arvtagare till stoicismen.


Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates, som de såg som en förebild för hur man lever i en värld full av frestelser och vedermödor utan att korrumpera sin själ. Situationer som leder till frustration och negativa känslor är inte något som absolut måste undvikas, ansåg de. I stället gäller det att lära sig att hantera affekterna genom självkännedom och självdisciplin. De menade att sann frihet är något som måste kultiveras, till exempel genom kardinaldygderna. Människans mest dyrbara egendom är själens integritet, vilket betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Detta kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

 

Kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker. Romarrikets tid var grym och hård, men det är mer rättvist att bedöma den tidens människor efter den kompassriktning de följde. Marcus försökte visserligen inte avskaffa slaveriet, men han stiftade lagar som gav slavar ett visst rättsskydd. Han förbättrade också änkornas och de föräldralösas ställning. Sådana humana åtgärder hör ihop med det faktum att stoikerna förespråkade tron på alla människors värdighet, med motiveringen att varje människosjäl är ett utflöde ur ett och samma gudomliga förnuft.

Marcus Aurelius och Epiktetos

Marcus Aurelius var inspirerad av Epiktetos, som var född som slav och som levde ett enkelt liv med få ägodelar. Den, som helhjärtat ser Gud som allas fader, kan inte ha låga tankar om sig själv, menade han. Just för att han växte upp som slav, lärde han sig att sätta ett större värde på den inre friheten än på den yttre. Sinnesrobönen har sin grund i Epiktetos filosofi: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.» Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

 

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt, och vad han varnade för var en rädsla som undergräver omdömesförmågan. Visst finns det verkliga faror och hot, men de måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten. Rädsla kan skapa hjärnspöken, som framkallar vrede, hat och lidande.

 

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag från denna regel, och det är Marcus Aurelius. Som kejsare hade han obegränsad makt att göra precis som han ville, men så vitt vi vet missbrukade han den inte. Skälet är att en stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. «Akta dig för att bli en tyrann», sade han till sig själv. «Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen.» 21  Denna livsfilosofi är i synnerhet relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Den som har makt över andra behöver först och främst lära sig självinsikt och självkontroll.


Många stoiker under antiken hade en asketisk livsstil men en del tyckte att deras strävan efter självdisciplin gick onödigt långt. Om stoicismen dras till sin spets kan den skapa likgiltighet. Cicero och Seneca var i första hand stoiker, men de hade också stor förståelse för människans behov av livets goda, som hälsa, lycka och vänskap. De tvekade inte att låna idéer från sina rivaler: epikuréerna. Dessa antikens materialister ville leva ett liv i frihet från bekymmer och besvär, och de undvek därför allt samhällsengagemang. De hade dock vissa idéer som en del stoiker gillade, som till exempel att njutningar inte nödvändigtvis behöver undergräva dygden. Känslor och behov kan kultiveras genom att skapa goda vanor under förnuftets ledning. 


För en stoiker kan vardagslivets prövningar bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos sade:


Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig då i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. Du kan förverkliga din avsikt tryggare om du säger till dig själv: ’Jag ska ta ett bad nu och samtidigt bevara min naturenliga jämvikt.’ 22  


Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: «Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen.» För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet, och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parantes kring sig själv och stå stadigt, kan man se världen i dess rätta perspektiv. 

10. Ha förbindelse med upplysningens andliga livsnerv

 

I boken Humanismen beskrev Alf Ahlberg humanismens rötter och historia. Perspektivet i boken är västerländskt, men det finns även andra traditioner som vi kan lära oss av, till exempel afrikansk ubuntu och Gandhis humanism. Kunskap om den egna traditionen kan dock tjäna som en grund och en utgångspunkt.


Humanism är inte en naiv tro på människans naturliga godhet eller något dylikt. Snarare kan vi se den som ett inre försvar mot sådant som till exempel demagogi, fanatism, relativism och extrema ideologier. Ahlberg menade att den humanistiska traditionen formades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen. 

Streckgubbe. Höger fot = Jerusalem. Höger ben = judendom och kristendom. Vänster fot = Aten. Vänster ben = grekisk filosofi och stoicism. Kropp = medeltiden. Höger arm = reformationen. Vänster arm = renässansen. Huvud = upplysningen.

«Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.», skrev Ahlberg. Detta är «den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror.», hävdade han.


Erasmus av Rotterdam var en kristen stoiker och en av de främsta förespråkarna för denna kultursyntes. Han menade att människan kan bli Guds medskapare genom nåden. Han hyllade klassisk bildning, empati, ödmjukhet och måttfullhet. «Ditt bibliotek är ditt paradis», sade han.


Humanismen har alltså formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Vi kan se detta som våra andliga tillgångar som kan vara till hjälp på olika vis. Ahlberg påpekade att humanismens värderingar kan överleva även om vi glömt bort dess historia, i varje fall för en tid. Han hävdade dock bestämt att denna historielösa «profanhumanism» aldrig kan vila uteslutande på vetenskaplig grund. Vetenskapen kan tala om för oss hur världen är beskaffad, men inte hur den bör vara. Detta betyder att det inte kan finnas någon «vetenskaplig livsåskådning» som kan upplysa oss om vad som är värdefullt, menade Ahlberg. Frågan om ont och gott har inget vetenskapligt svar.


Materialismen blir till sist ett dödligt hot mot forskarsamhället och den akademiska friheten. Den inre friheten är knappast möjlig om det enda som existerar är atomkulor och deras rörelser. Den logiska konsekvensen blir att också betrakta forskare som «kroppar i rörelse» som skall dansa efter någons pipa. Genom kontroller, konkurrens och belöningar styrs de av yttre faktorer, som till exempel ideologier och intellektuella modenycker. Om forskare inte i första hand drivs av ett inre sanningspatos finns det inte något skäl att lita på dem. 


Detta är ett allmänt problem i en materialistisk kultur som inte tror att det kan finnas någon «andligen fri människa». För att skapa goda medborgare måste folk omstöpas och bli ideologiskt väldresserade. Den sociala tilliten byggs upp genom upplysningskampanjer och yttre socialt tryck. Följden blir att folk styrs mer av smicker och rädsla, än av förnuft och medkänsla.


Att vara förankrad i upplysningen är bra men inte tillräckligt. Om den inte skall utplåna sig själv behövs fler andliga resurser. För den som inte är beredd att sälja sin själ finns ett alternativ: att bejaka den stora alliansen mellan Jerusalem och Aten, och tron på ett mystiskt X som manifesterar sig i människans längtan efter det sanna, det sköna och det goda.



Tecknad präst
epost
navigationdiversity.se/text



Navigation i mångfalden av Erik Pleijel. Essäbok om äventyr, bistånd, vattenförsörjning, kulturkrockar, teologi, filosofi, civilsamhället


Information om boken

Bilder

Recensioner

Länkar till nätbokhandel



  

Inledning | Trons frigörelse | Förnuftets frigörelse | Om materialismen






Creative Commons-licens
Total tillit och inre frihet av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Based on a work at http://navigationdiversity.se/text & undersidor.
Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på info@navigationdiversity.se.
Lutherrosen: CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly
Sengångare: friendlystock
Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com