Förnuftets frigörelse

Tron som våghalsig tillit

Befrielsen från kontrollbegäret och vägen till ett större livsäventyr



   

FÖRNUFTETS FRIGÖRELSE

Andromedagalaxen

5. Fyll inte kunskapsluckorna med skenvetande

För mycket förnuftstro kan skada förnuftet. Grunden för förnuftigheten är tvärtom att förstå dess begränsningar.

 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister. De troende hamnar i försvarsställning. Hur kan Big-bang passa ihop med tron på en Skapare? En del förkastar teorin helt, medan andra försöker lugna sinnet genom att göra kreativa tolkningar av Första Moseboken.

 

Det borde vara precis tvärtom. Big-bang är framför allt ett problem för ateister. Det är de som borde grubbla över hur de skall få det att gå ihop med sin övertygelse. Vetenskapen har naturligtvis inte förklarat universums uppkomst. Big-bang handlar inte om universums skapelse utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände de första sekunderna, dagarna och åren och hur universum expanderade och svalnade. Hur allting började, hur själva «explosionen» initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.

 

Ateism som trosåskådning bör accepteras och respekteras. Det är en fullt förståelig reaktion på världens ondska och elände. Men ateism med vetenskapliga anspråk brukar hänga ihop med tron på förnuftets omnipotens. Ingenting överstiger vetenskapens förmåga, säger de förnuftstroende. Big-bang, livets uppkomst och utveckling, materiens och medvetandets gåtor – allting kan förklaras i det mänskliga förnuftets ljus. Det finns ingen verklighet utanför förnuftets domäner.

 

Det är lite grand som mannen som en kväll letar efter sin borttappade nyckel under ljuset av en gatlampa. Är du säker på att du tappade nyckeln just här? undrar någon. Den måste finnas här någonstans, svarar han, det är ju bara meningsfullt att leta där det är ljust.

 

Det vi inte kan ha kunskap om existerar inte – denna mentalitet är populär eftersom den ger den sköna illusionen att man är allvetande och allsmäktig. Personer med hög intelligens är särskilt duktiga på att reducera livet till en «teori om allting». Deras styrka är på samma gång deras svaghet, för det faktum att de är bra på att finna rationella förklaringar innebär att de är precis lika duktiga på att rationalisera. Eftersom de tror på förnuftets allmakt har de svårt att skilja mellan det ena och det andra. Skenförklaringar, bortförklaringar eller undanflykter – vad som helst duger, bara man slipper erkänna att teorin kan ha svagheter och brister.

Även om man inte gillar ordet «Gud», är det klokast att acceptera att verkligheten är större än människans kunskapsförmåga. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den som vågar förlora kontrollen på den punkten känner inte längre något behov av att pressa in världen i en enkel formel. Det blir då lättare att utveckla omdömesförmågan, som bland annat inbegriper förmågan att skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

 

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på de mest besynnerliga missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

 

Vi har alla sett reklamen. En rad av figurer som går från vänster till höger: först en apa som lufsar på alla fyra; sedan en halvt upprättgående man med ett svagt sken av intelligens och som kanske håller i en yxa; längre fram en lång och stolt man som bär på ett spjut och har päls; och till slut, användaren av den senaste bilen eller tvättmaskinen. Rubriken handlar om avancemang och progression och säger någonting i stil med «Evolution – nästa steg».

 

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är ett slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare etc. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

 

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men att tolka den som en mystisk kraft är inte precis vad darwinismen handlar om. Darwin förespråkade ju ren naturalism, vilket betyder att arterna skapats av själlösa naturkrafter, utan något som helst syfte.

 

Pussel med hammare

Försök inte till varje pris få allt att gå ihop!

Förklaringen till populärdarwinisternas missförstånd är att de gör analogier mellan naturen och människans kultur. De ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla av att allt går ihop – syntes utan analys. Det är allmänt känt att djurarter kan anpassa sig till sin omgivning genom mutation och naturligt urval. Denna naturens kamp för överlevnad har vissa likheter med företagens konkurrens på marknaden och med teknisk utveckling. Därför tror de att till exempel fåglar har utvecklats på ungefär samma sätt som flygplan. De brukar ge förklaringar i stil med följande: «Bröderna Wright konstruerade det första flygplanet genom att pröva sig fram enligt principen trial and error. Deras modell förbättrades genom att successivt eliminera svagheter och problem. Så fungerar det också i naturen, där de missanpassade slås ut i kampen för överlevnad. Naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper. Det som fungerar bra överlever och det som fungerar dåligt dör ut. Denna process har pågått under många miljoner år. Genom tusen små utvecklingssteg kan reptiler utvecklas till fåglar som kan flyga.»

Alltihop bygger alltså på en analogi. Människans skapande och uppfinnande är rationellt och målstyrt, och naturen tänks fungera på ungefär samma vis. Populärdarwinisterna fogar samman två saker som egentligen inte alls hör ihop. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja. Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.

 

Populärdarwinismen är ett religionssurrogat som har en enorm makt över tanken. Till exempel leder den till föreställningen att konkurrens rent logiskt hör ihop med förbättringar. Och tanken att förändring = evolution = progressivitet. Även om detta i många lägen kan vara riktigt, är det nog klokast att tänka ett varv till.

 

Lejon

6. Acceptera att den platonska treenigheten har en förborgad hemlighet

 

Under en tidsrymd av en miljard år har bakterier utvecklats till bland annat lejon och människor. Är livet resultatet av blinda och själlösa naturkrafter?

 

Populärdarwinisterna kan uppenbarligen inte ge någon förklaring till naturens inneboende skaparkraft. Det enda de kan erbjuda är tvärsäkra uttalanden som bygger på antropomorfismer och lek med ord. Seriösa vetenskapsmän låter sig inte imponeras av sådana uppblåsta anspråk. För dem är ingenting självklart utan allt måste analyseras i detalj.

Präst beskådar fyra alternativ: 1. Lag-evolution (Deism) 2. Slump-evolution (Ateism) 3. Målstyrd evolution (Teism) 4. Livskraft-evolution (Panteism)

«Kristen tro går utmärkt ihop med evolutionen!», säger en del. Lite analyser och distinktioner kanske vore på sin plats. Vilken slags tro, och vilken slags evolution?

Mutation och naturligt urval är en kombination av naturlag och slump. Vetenskapsmän är dock inte eniga om vilken av de två som är viktigast. Det finns därför två skolor där den ena betonar lag och den andra slump. För att förstå skillnaden kan man föreställa sig hur det går till på ett kasino där hasardspelaren står mot «huset» (det vill säga kasinoägaren). Ett spel som till exempel roulett är designat så att huset alltid vinner i längden. För att gå med vinst måste huset försäkra sig om att det har sannolikhetslagarna på sin sida. Hasardspelaren kan dock vinna om han har tur. Han måste således förlita sig på slumpen. Eller så hoppas han på ett underverk.

 

Vi kan leka med tanken att evolutionen nollställdes och alltihop fick börja om från början igen. Säg att vi återvänder i en tidsmaskin ungefär tusen miljoner år med en samling vetenskapsmän som skall slå vad. Startpunkten är encelliga organismer. De som tänker att evolutionen är mer lag än slump, skulle se det som en säker investering att satsa på att organismerna med tiden kommer att utvecklas till nya arter. Det kanske inte resulterar i just lejon, men ändå i komplexa organismer av något slag. Ju mer evolutionen är en lag, desto mer precisa förutsägelser kan man göra. De som tvärtom betonar slumpen skulle hävda att inte mycket går att förutsäga. I princip kan nästan vad som helst hända. Det mest sannolika är kanske att bakterier förblir bakterier. Nya arter kan utvecklas om man har tur.

 

I det första fallet, om naturen med nödvändighet är självskapande, är det svårt att frigöra sig från tanken att allting var planerat från början. Varför är naturlagarna formulerade på ett sådant vis att materien av sig självt skapar och utvecklar liv? Den matematiska lag-evolutionen kan leda till föreställningen om Gud som naturens lagstiftare och maskineriets uppvridare. Men när han väl satt igång allting, sitter han bara och tittar på hur alltihop driver iväg av sig självt utan att lägga sig i skeendet. Det är detta som brukar kallas för deism.

 

I det andra fallet, slump-evolution, behövs ingen Gud. Detta är alltså något som går bra ihop med ateism. Vägen från bakterier till lejon var i så fall beroende av en lång serie lyckokast. Den här sortens förklaringar blir dock ofta mycket spekulativa. Man pusslar ihop en berättelse som talar om vad som möjligen kan ha hänt – syntes utan analys, oftast. Sådant är vanligt i populärvetenskaplig litteratur, men det är tveksamt om det förtjänar vetenskaplig status.

DNA-molekyl

Naturvetare börjar med analys! Tips: Ett enkelt sätt att lära sig lite om biokemi är att titta på animeringar. Gör sökningar på t.ex. «DNA RNA animation», «ATP animation», etc.

Kan den matematiska lag-evolutionen skapa ett lejon? – det är frågan som engagerar sanna naturvetare. Analogi- och slumpförklaringar intresserar dem inte. Allting kretsar i stället kring observationer, experiment, analyser och sannolikhetskalkyler. Slump-evolutionister, däremot, känner inget behov av att söka efter regelbundenheter hos naturen. På triljoner planeter i miljarder galaxer kan nästan vad som helst hända, säger de. På så vis försöker de sopa hela problematiken med sannolikhet under mattan. Slump-evolutionister riskerar därför att hamna på ungefär samma intellektuella nivå som hasardspelare som drabbats av speldjävulen.

 

En annan svaghet med slump-evolutionism är att den lämnar en vidöppen dörr för Gud. Hur kan man avgöra om en osannolik händelse var resultatet av en blind lyckträff eller om det var ett äkta underverk? Vem kan skilja mellan slump och mirakel? Målstyrd evolution innebär att lejonen har designats av en intelligens. Denna position går bra ihop med föreställningen att Gud styr och skapar allt med sitt finger, det vill säga teism. En annan variant är livskraft-evolution, vilket påminner om något slags panteism. Detta brukar också kallas för «vitalism».

 

Hur man än vrider och vänder på det kommer en mystisk X-faktor och spökar. Det är en gåta att vissa personer lyckas med konststycket att framställa evolutionen som ett ateistprojekt. 1800-talsmaterialismen lever och frodas än idag. Det är en filosofi som tilltalar dem som hävdar att inget existerar utanför förnuftets maktsfär. «Allt som inte är naturalism är vidskepelse!», hävdar de kategoriskt. Med en sådan fix idé är det inte svårt att mobilisera kampviljan. Deras oro är delvis berättigad, för det är lätt att förlora det sunda förståndet av att söka efter övernaturliga förklaringar till naturfenomen. Men även den motsatta ytterligheten kan få sådana konsekvenser. För vad händer när oseriösa forskare sysslar med militant ateistisk apologetik? Analysbefriade spekulationer? Ovilja att erkänna att man inte vet? Populärdarwinism?

 

Påfågel

Naturens onyttiga skönhet

Om klassisk filosofi hade stått högt i kurs i vår kultur, skulle det vara uppenbart för de flesta att vetenskapen aldrig kan eliminera X-faktorn. Den kan inte förklara det faktum att vi människor är kulturvarelser som sätter värde på det som är sant, gott och vackert – «den platonska treenigheten». Varför ligger det i våra gener att älska musik, till exempel? Är inte det en ganska onödig egenskap för en överlevnadsmaskin?

 

Forskning och framsteg minskar världens mysterium, säger en del. I själva verket är det precis tvärtom. För hur är det möjligt att en hjärna, som formats av livet i djungeln och på savannen, kan syssla med sådant som algebra, kvantfysik och månfärder? Hur kan man tillskriva förnuftet rent gudomliga kvalitéer, och samtidigt hävda att människan inte är något annat än ett djur?

 

Säg att den mänskliga hjärnan blott och enbart är en produkt av rena tillfälligheter. I så fall är det tveksamt om vi skulle kunna göra saker som inte är förknippade med vår fortplantning och överlevnad. Vi skulle definitivt inte kunna föra några abstrakta resonemang om förnuftets förmåga. Om vi antar att vi är skapade av den rena slump-evolutionen, måste vi drivas till ett tvivel på det mänskliga förnuftet som är så radikalt att vi inte ens skulle kunna lita på vår förmåga att tvivla. Uppenbarligen är vi totalt beroende av vad-det-nu-är-som-skapat-oss och vi kan inte förminska det utan att förneka oss själva. Detta mystiska X är själva förutsättningen för förnuftet.

 

Att ha den exakt rätta lösningen på evolutionsmysteriet är kanske inte det viktigaste. Nyfikenhet och öppenhet går inte ihop med det ohämmade begäret att ha rätt. Mer betydelsefullt är att man odlar ett genuint intresse för naturen. Och för filosofi. Vi behöver ta med både natur och kultur i beräkningarna.

Äng

7. Sätt ett högt värde på sinneserfarenheten

 

En del tror att en sann realist avvisar allt mystiskt och bygger sin världsbild på fysikens kunskap om materien. Men denna realism är så övernitisk att den slår över i sin motsats.

 

En materialist tror att verkligheten ytterst sett är av materiell natur. När han föreställer sig en skog eller en äng, tänker han att växternas gröna färg «inte är något annat än» elektromagnetiska vågrörelser, att fågelkvittret «i själva verket» är vibrationer i luften, att blommornas dofter «egentligen» är gaser etc. Den filosofiska termen för detta är reduktionism. Engelsmännen har gett det den fyndiga benämningen «nothing-buttery».

 

Färger och ljud existerar egentligen inte, tycks alltså materialisten mena. Just en snygg realist! Detta får ödesdigra följder för samhälle och kultur. Sinneserfarenheten ersätts av ett «abstrakt skådande» och en osund intelligensdyrkan. Vetenskapen blir en religion eftersom man tror att den ger kunskap om den sanna verkligheten. Vanliga människors erfarenhet nedvärderas, eftersom de förlitar sig på subjektiva sinnesförnimmelser.

 

Demokritos, målning av Hendrick Bloemaert

Demokritos

Antikens naturfilosof. «Folk tänker att det finns färg, det som är sött, det som är bittert; i själva verket finns bara atomer och tomhet.», sade han och skrattade åt människors dumhet. Tanken fungerar bra inom naturforskningen, men tolkas den alltför bokstavligt blir vi blinda för livets andra dimensioner.

Materialismens tankefel är – uttryckt på filosofins språk – att man förväxlar en epistemologi med en ontologi. Sagt på ett enklare vis: det är som om man trodde att kartan är verkligare än terrängen. Vetenskapen är en mycket avancerad kartritare, men den har ingenting att säga om verklighetens fundamentala natur. Den kan hjälpa oss att förstå hur saker fungerar och hänger ihop, men den kan inte säga vad de egentligen är. Vad tingen är i sig själva kan vi inte veta, menade Immanuel Kant – X-faktorns store filosof.

 

Ludwig Wittgenstein skrev: «Hela den moderna världsåskådningen bottnar i illusionen, att de s.k. naturlagarna utgör förklaringar på naturföreteelserna.» Och Bertrand Russel skrev: «Sanningen om de fysiska föremålen måste vara sällsam.» Materiens gåta är precis lika stor som medvetandets gåta. Faktum är att de båda hör ihop. Om vi lär oss att acceptera detta mysterium, kan vi ge rum för en mer jordnära realism. En sinnevärldsrealist menar att den fysiska världen nästan alltid är precis som den ser ut att vara. Han tror att maskrosen är gul även när han blundar, att trädet som faller i en öde skog ger ifrån sig ett brak, att elektronen är som om den vore en liten hård kula. Han förstår att detta är «naiv realism» men det bekymrar honom inte.

 

Materialisten tycker förstås att detta inte utgör något säkert fundament för världen. Han tänker helst att elektronen rent objektivt är en liten hård kula. Abstrakta matematiska modeller uppfattas som något konkret, något materiellt, som man kan «ta på». Om materialisten inte lyckas få mental kontroll över materien förlorar han verklighetskänslan. Hans problem är förmodligen att han är för mycket inomhus och för lite ute i naturen. Han tänker för mycket och upplever för lite.

 

Filosofisk fördjupning:

Till försvar för sinnevärlden

Sinnesåskådningen är grunden för mänsklighetens samlade erfarenhet. Ingen vetenskap eller kulturyttring har någon priviligierad position. Naturvetenskap, samhällsvetenskap, musik, konst, historia och humaniora – alla utgår från samma outgrundliga verklighet.

Goethe: Sinnevärldens försvarare. Newton: Utforskare av ljusets matematiska principer. Schopenhauer: "Jag ville betona och påvisa den stora skillnaden, ja motsatsförhållandet, mellan förnimmelsekunskap och abstrakt kunskap. Förbindelsen mellan dessa två former av kunskap är omdömesförmågan."
Himbakvinnor i Namibia som reparerar en handpump.

8. Kämpa för ett kvalitetsdrivet bistånd

Resultatjakten är ogenomtänkt och kan underminera civilsamhället och bykraften. För att biståndet skall lyckas måste det få vara en mänsklig aktivitet.

 

I min essäbok berättar jag om mitt arbete med vatten och sanitet i fattiga länder. Jag har sett många konkreta exempel på biståndets styrkor och svagheter. Även om hjälporganisationerna många gånger kunde hjälpa människor i nöd och konflikter, upplevde jag att de i allmänhet var dåliga på verklighetsanpassning och problemlösning.

 

Som jag ser det, finns det tre stora problem med biståndet:

 

1. Biståndsprojekt måste uppvisa resultat! sägs det i debatten. Och det är klart att de ska. Men den som blir imponerad av statistik kanske bara är dålig på att tolka siffror. Kanske man värderar kvantitet högre än kvalitet.

 

2. Risken med för mycket resultatjakt är också att givarna blir det pådrivande lokomotivet, medan de fattiga bara passivt dras med. Alltihop får karaktär av social ingenjörskonst. Mottagarna blir betraktade som objekt som skall omformas och tänka rätt. Är det så man skapar eldsjälar?

 

3. Biståndets beslutsfattare ser sällan konsekvenserna av sina beslut. Om de av praktiska skäl inte kan ha ögon överallt, borde de uppmuntra andra att ge kritisk återkoppling. Eftersom de sällan gör det, har biståndet blivit toppstyrt och «kolonialt».

 

Byråkrati, social ingenjörskonst och slutenhet – det är frukterna av att de som administrerar biståndsmedlen har fått ett alltför stort maktövertag. Pengar skapar en materialistisk logik där allt handlar om att kontrollera och manipulera verkligheten. Mottagarna får knappt något utrymme att tänka och handla självständigt.

 

Denna kritik är välkänd och har upprepats av många i olika sammanhang, men biståndsindustrin lever inuti ett hårt skal som är svårt att knäcka. Dhananjayan Sriskandarajah skriver i en artikel i The Guardian:

 

Genom att ägna vår energi åt att utforma log-frames och rapportera till givare, har vi blivit insnärjda i byråkrati. [...] Eftersom kostnadseffektivitet är det enda som betyder något, delar vi upp vårt arbete i enkla projekt och antar bara uppgifter som kan uppvisa enkelt kvantifierbara resultat. [...] Om vi kan vända tendensen till ... teknokratisk styrning som hotar att överväldiga oss, kommer vi att återupptäcka vår förståelse av det civila samhället som en djupt mänsklig konstruktion, som något som främjar sociala relationer. Och det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.

 

Två alternativ. Bra: Collective action, local problem-solving. Dåligt: Technocratic management.

I nästan alla tider har människor skapat organisationer, föreningar och samfälligheter för att lösa gemensamma problem. Om vi nu verkligen är intresserade av att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då stötta just detta? Alltså att bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk och jordnära problemlösning och bara undantagsvis söker hjälp utifrån. Det är detta som brukar kallas för bykraften: Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem.

 

Biståndets teknokrater verkar inte förstå att en tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för denna samarbetskultur. För dem är kvantiteter viktigast, men i den verkliga världen har svårmätbara kvalitéer minst lika stor betydelse. Omdömesförmåga, kreativitet, tålamod, självförtroende, självkontroll, rättrådighet, mellanmänsklig tillit – allt sådant sätts inom parantes när man fokuserar på det som är lätt att mäta.

 

Många kämpar för enprocentsmålet i tron att detta är ett slags mått på hur mycket vi bryr oss. Men känslan att göra gott är inte detsamma som att verkligen göra det. För mycket pengar kan faktiskt vara ett problem. Denna tanke är förstås tabu i biståndskretsar, men just därför är man blind för konsekvenserna av ett pengadrivet bistånd: kvantitet utan kvalitet, för mycket fokus på det mätbara, svag kritisk återkoppling, klyfta mellan sken och verklighet, social ingenjörskonst och inte bykraft, den koloniala stilen. Visst är det bra att skänka pengar, men det behövs också resurser som inte är materiella.

 

Räv

9. Utforska världen i dess olika dimensioner

 

Den som saknar den sokratiska insikten om sina begränsningar kan aldrig bli mer än halvbildad. Detta är skälet till att många experter och politiker saknar sunt förnuft.

 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

 

Jag vördar matematiken som den mest upphöjda och nyttiga av vetenskaper, så länge man använder den där den är på sin plats. Men jag kan inte lovorda att man missbrukar den på saker som ligger helt utanför dess område, och där den ädla vetenskapen framstår som rent nonsens.

 

Sokrates

Sokrates

Känn dig själv! Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan man frigöra sig från skenvetande och falskt djupsinne. För att komma närmare sanningen behöver vi hjälpas åt, menade Sokrates.

Den rådande, i grunden materialistiska, biståndsmodellen sätter inget som helst värde på omdömesförmågan. Detta visar sig till exempel i rapporteringsformatet log-frame. Många fältarbetare i fattiga länder upplever att detta är ett klumpigt sätt att handskas med verkligheten. De tycker att resultatsiffror ofta inte säger något väsentligt om de fattigas vardagsliv, men vad de anser spelar inte så stor roll. Det är teknokrater i rika länder som har bestämt vilken kunskapssyn som gäller.

 

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver: «Pedanten är den som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar och därmed tappar kontakten med de specifika situationernas konkretion.» Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.

 

Aristoteles term för omdömesförmågan är fronesis. Detta innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation och att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem. Praktiskt förstånd eller sunt förnuft kan man också kalla det. Han skiljde detta från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men så länge som biståndet är en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.

Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. De är alltså, som alla människor, begränsade. Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det. Därför är det viktigt att halvbildade experter hålls under uppsikt och inte får för stort inflytande. Biståndet bör i stället ledas av helbildade personer som har en större insikt om vad de inte vet.

 

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker. Igelkottar är intresserade av synteser och tolkar världen utifrån en universell grundprincip som förklarar allting, till exempel «den starkares rätt», «klasskampen», «marknadslösningar», «postkolonial kritik», «allt är tyckande», «allt är makt». Deras styrka är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. De har ofta viktiga idéer och insikter men driver dem för långt. Exempel på igelkottar är Platon, Nietzsche, Freud, Marx och Darwin. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir något slags religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.

Rävarna ser världen i all dess komplexitet, och försöker inte pressa in hela verkligheten i en enda övergripande idé eller grundprincip. De använder både analys och syntes, men har inget behov att få precis allting att gå ihop. I stället är de utspridda och rör sig på många plan samtidigt. En del av dem är både humanister och naturvetare. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare och Goethe.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: dogmatism (igelkott). 2. Vällagt pussel: fronesis (räv). 3. Med hjälp av såg: relativism (sengångare).

Extremt igelkott-tänkande är dogmatism, och den motsatta ytterligheten är relativism. En relativist menar att livet är fragmenterat och splittrat, att var och en måste finna sin egen sanning inom sig själv, att varje grupp är isolerad i sitt eget språkspel, att människor med olika identiteter inte kan förstå varandra, att det enda som finns är perspektiv utan objektivitet, att varje sanningsanspråk kan avslöjas och avfärdas som maktanspråk, etc. etc. Relativister kan väl närmast liknas vid sömniga sengångare. Deras bekväma lyxresonemang fungerar bara så länge de inte behöver samarbeta med andra. När de hamnar i en situation där de trots allt måste resonera, vaknar de plötsligt upp och slår över i den andra ytterligheten och blir auktoritära dogmatiker.

Hör du någon, som genast finner en syndabock för varje problem, kan du vara säker på att det är en igelkott. Sådana personer har uppenbara svårigheter att skilja mellan ideologi och verklighet, och de har mycket lite tålamod med dem som inte ser världen på samma sätt. Politiska partier behöver förstås ha organiserande principer i form av ideologier, men färdiga paketlösningar riskerar att bli klåfingriga och direkt omänskliga. Fungerande helhetsbilder kan byggas upp genom att man vidgar sina perspektiv, till exempel genom erfarenhet, samarbete, kulturmöten och klassisk bildning.

 

Aristoteles

Aristoteles

Alla karaktärsdygder förutsätter att man finner den gyllene medelvägen, vilket i sin tur förutsätter fronesis. Detta är i synnerhet något som kännetecknar en statsman, menade Aristoteles.

Problemet är att biståndsindustrin präglas av för mycket igelkott-tänkande. En del organisationer är fronesis-befriade pratklubbar. Från det abstrakta helikopterperspektivet ser man inte verklighetens komplexitet. I en sådan miljö råder stor efterfrågan på enkla idéer, till exempel i form av universallösningar och mirakelmetoder. Fantasifullt hopsnickrade helhetsbilder värderas högre än analyser och kunskap grundad på konkret erfarenhet.

 

Som skattebetalare och enskild givare är det viktigt att kunna lita på att pengarna inte hamnar i händerna på pedantiska administratörer som är fixerade vid oväsentligheter och som lägger tunga bördor på människorna. Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder?

 

Vad både rika och fattiga länder behöver är fler kvinnor och män med fronesis. Sådana personer är relativt fria från inre låsningar och kan hantera sådant som till exempel ideal och verklighet, syntes och analys, enhet och mångfald, kollektiv och individ, objektivt och subjektivt, insikt och ovisshet, natur och kultur, abstrakt och konkret, det universella och det unika.

 

Platon och Aristoteles

10. Avsätt tid för klassisk bildning

 

En del menar att klassisk bildning inte har någon praktisk betydelse. Sanningen är snarast att det är grogrunden för en fungerande demokrati.

 

Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, rasism, fascism, sexism och andra former av trångsynthet. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant. Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Även stora misslyckanden kan vara relevanta för oss. Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero.

 

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till experter, byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft. Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. För dem var disciplin en livsstil och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. De föredrog frihet och spontanitet, men de hade inga problem med disciplin om det var nödvändigt.

 

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra. Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik debatt göra att de utvecklar det med tiden. Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare.

 

Kan en demokrati

fungera utan de platonska kardinaldygderna?

 

Vishet

Att vara medveten om sin okunnighet.

 

Rättrådighet

Att vara rättvis, saklig och omutlig.

 

Måttfullhet

Att finna den gyllene medelvägen

 

Mod

Att inte låta rädslan styra över förnuftet.

De som försvarar vår tids elit-oligarkier får förstås hela tiden vatten på sin kvarn. Se på världens elände, säger de, uppenbarligen beror det på att det dumma folket har för mycket inflytande. Men vem bestämmer vad det innebär att tänka rätt? De som råkar ha tillgång till makt och finansiella resurser, och som lever i en värld av abstraktioner utan förankring i sinnevärlden? Är det så underligt om folk gör uppror genom att ge sitt stöd till en egenkär och omdömeslös demagog? Och är det så förvånande om han blir ivrigt påhejad av personer som bär på religiösa maktfantasier och som tror att han är utsänd för att bestraffa eliten?

 

Oligarki eller populism, «den halvbildade elitens styre» eller «de överförenklade lösningarnas regim». Båda grupperingarna har en sak gemensamt och det är att de är djupt okunniga om sin egen okunnighet. Platon skulle föreslagit att vi i stället inför aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Men för att en aristokratisk styrelseform skall få legitimitet, måste ledarnas vishet vara föremål för folkets gränslösa beundran. Om detta inte sker spontant kommer eliten att isolera sig, använda propaganda eller inskränka yttrandefriheten. Karl Popper menade att sådan immunisering mot kritik skapar ett slutet samhälle som förr eller senare förlorar kontakten med verkligheten.

 

Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ansåg att en fungerande demokrati förutsätter att vi utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet är inte så mycket att det råder brist på yttrandefrihet, utan mer att vi har en benägenhet att förslava oss själva. I boken Tankelivets frigörelse skrev han att vi är mästare på att övertyga oss om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och aversioner. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för slagordstänkande, sociala fördomar och vidskepelser. Aversioner, antipatier, måttlöshet och rädslor – när det sägs att man skall lita på sina känslor får demokratin ett problem.

 

Platon

Människan är alltings mått, sade sofisterna – antikens relativister. Platon hävdade tvärtom att allt som är gott bär en avglans av en evig idé om godhet.

 

Naturligtvis skall man inte misstro alla känslor (det sunda förnuftet är ju en intuitiv känsla). Men i vår narcissistiska kultur är människors tyckande något heligt som inte får kränkas. Fritt tänkande är liktydigt med att följa vad man innerst inne känner. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt. Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. 13 Sanning och godhet är värden som gäller oberoende av människans tyckande, menade han.

 

Ahlberg skrev:

 

Att tänka fritt betyder inte att blint följa alla dessa tankebanor, som våra böjelser och intressen, vår egenkärlek och vårt infantila storhetsvanvett stakar ut. Att bli en andligen fri människa är just att bli fri från denna begränsning av horisonten.

Kardinaldygderna, av Rafael

11. Skapa vanor som stärker den inre friheten

 

Stoicismen är en beprövad och praktisk livsfilosofi som hör till arvet från antiken. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda.

 

En del hävdar att människan innerst inne har en god natur. Om hon bara blir fri från ogynnsamma omständigheter kommer alla möjliga goda kvalitéer att lockas fram ur henne, sägs det. Därför gäller det att till varje pris slippa situationer som skapar negativa känslor. Självförverkligande kan bara ske på toppen av behovspyramiden, där allting är lustfyllt och ingenting är besvärligt. Genom ovillkorlig bekräftelse byggs självkänslan upp. Detta skapar positiva och kreativa människor och därmed ett bättre samhälle, hävdar man.

 

Innebär inte detta att bara följa minsta motståndets lag? Antikens stoiker skulle säga att sådana människor inte alls är fria. Situationer som leder till frustration och negativa känslor är inte något som absolut måste undvikas, ansåg de. I stället gäller det att lära sig att hantera affekterna genom självkännedom och självdisciplin. Det handlar inte om att förtränga känslorna, utan snarare om att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. De menade att sann frihet är något som måste kultiveras, genom bildning och genom dygder som vishet (fronesis), rättrådighet, måttfullhet och mod.

 

Det finns en hel del i stoicismen som hör till en föråldrad världsbild, men den innehåller också sådant som har ett stort värde och som vi inte kan vara utan. Vi kan plocka till oss det vi behöver och lämna det andra därhän. Stoikerna hämtade inspiration från Sokrates, som de såg som en förebild för hur man lever i en värld full av frestelser och vedermödor utan att korrumpera sin själ. Människans mest dyrbara egendom är själens integritet, vilket betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Detta kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

Marcus Aurelius

Marcus Aurelius

«Lyckan i ditt liv beror på kvalitén hos dina tankar.»

Kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker. Romarrikets tid var grym och hård, men det är mer rättvist att bedöma den tidens människor efter den kompassriktning de följde. Marcus försökte visserligen inte avskaffa slaveriet, men han stiftade lagar som gav slavar ett visst rättsskydd. Han förbättrade också änkornas och de föräldralösas ställning. Sådana humana åtgärder hör ihop med det faktum att stoicismen förespråkar tron på människors lika värde. Motiveringen är att varje människosjäl är ett utflöde ur ett och samma gudomliga förnuft.

 

Stoikern Epiktetos var född som slav och levde ett enkelt liv med få ägodelar. Han menade att den, som helhjärtat ser Gud som allas fader, inte kan ha låga tankar om sig själv. Hans Handbok i livets konst hade ett stort inflytande på Marcus. Sinnesrobönen formulerades av teologen Reinhold Niebuhr och har sin grund i Epiktetos filosofi: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.» Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan kontrollera är våra reaktioner, menade Epiktetos. För att förnuftet skall befrias från inbillningar måste man släppa taget om det man inte kan kontrollera.

 

Någon kanske invänder och säger att detta innebär att passivt resignera inför svåra problem i stället för att fortsätta att kämpa. Men för en stoiker betyder det snarast att flerdubbla ansträngningarna för att påverka det som faktiskt kan kontrolleras. Tag till exempel klimathotet som verkar vara frustrerande svårt att lösa. Detta tycks till stor del ligga utanför vår kontroll, men det finns ändå saker vi kan göra. Vi kan främja en kultur av «collective action» och rusta en ny generation av «rävar» som kan möta en okänd framtid och hantera oväntade och komplexa problem. Detta behövs för att både hantera klimatkrisens orsaker och dess konsekvenser.

 

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt, och vad han varnade för var en rädsla som undergräver omdömesförmågan. Visst finns det verkliga faror och hot, men de måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten. Känslan av hot kan framkalla hjärnspöken och skapa tunnelseende. Framför allt kan det göra oss mer själviska. Yoda var lärare i stoicism: «Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede, vrede leder till hat, hat leder till lidande.»

 

För att kunna bekämpa världens orättvisor och förtryck behövs framför allt rättrådighet. En viktig förutsättning för denna dygd är insikten att yttre hot är mindre farliga än inre. Att bli orättvist behandlad av andra är inte det värsta som kan hända. Vad som är långt mer oroande för en sann stoiker är att kampen mot förtryck kan leda till att man blir förblindad och själv blir en förtryckare.

 

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag från denna regel, och det är Marcus Aurelius. Som kejsare hade han obegränsad makt att göra precis som han ville, men så vitt vi vet missbrukade han den inte. Skälet är att en stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. Denna livsfilosofi är därför relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Den som har makt över andra behöver först och främst lära sig självinsikt och självkontroll.

 

Cicero

Cicero

«Om du har en trädgård och ett bibliotek, har du allt du behöver.»

Många stoiker under antiken hade en asketisk livsstil men en del tyckte att deras strävan efter självdisciplin gick onödigt långt. Cicero var i första hand en stoiker, men han lånade också idéer från epikuréerna. Dessa antikens materialister ville leva ett liv i yttre frihet från bekymmer och besvär. Cicero var skeptisk till deras ointresse för politik, men han gillade deras idé att njutningar inte nödvändigtvis behöver undergräva dygden. Han hade en stor förståelse för människans behov av livets goda, som hälsa och lycka. Känslorna kan kultiveras genom att skapa goda vanor under förnuftets ledning, menade han. I synnerhet förstod han betydelsen av att ha goda vänner som gör oss till bättre människor, i motsats till dåliga vänner som gör oss sämre. Reformationens antagonister Luther och Erasmus hade en sak gemensamt: båda beundrade Ciceros filosofi och skrifter.

 

En stoiker förstår att det ibland är viktigt att tänka negativt. Genom att försöka föreställa sig hur saker kan gå fel, kan man bli bättre på att förutse obehagliga överraskningar. Även om man därigenom inte lyckas undvika dem, kan man i alla fall bli bättre på att möta besvikelser och olyckor utan att förlora fattningen. Särskilt viktigt är det att tänka på sin dödlighet och att lära sig att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parantes kring sig själv och stå stadigt, kan man se världen i dess rätta perspektiv.

Lidande och död är vår lott som individer, men detta öppnar för den stoiska optimism som Dietrich Bonhoeffer stod för. Han skrev:

 

Optimism är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet. Det finns visserligen också en feg och enfaldig optimism, som bör utmönstras. Men optimismen som vilja till en framtid får ingen förakta, även om den tar miste hundra gånger; den är livets hälsa som den sjuke inte får besmitta. Det finns folk som anser det för brist på allvar, kristna som räknar det för brist på fromhet, att hoppas på en bättre jordisk framtid och bereda sig för den. De tror på kaos, oordning, katastrof som skeendets mening just nu och undandrar sig i resignation eller from världsflykt ansvaret för livets fortgång, för återuppbyggandet, för det kommande släktet. Må vara att den yttersta dagen kommer i morgon, då skall vi gärna släppa arbetet för framtiden ur händerna, men inte förr. 14

Skolan i Aten, av Rafael

Studiecirkeln i Aten

Nattvarden av Giampietrino. Skolan i Aten av Rafael.

12. Ha förbindelse med upplysningens andliga livsnerv

 

Att vara förankrad i upplysningen är bra men inte tillräckligt. Om vetenskapen inte skall utplåna sig själv behövs fler andliga resurser.

 

I boken Humanismen beskrev Alf Ahlberg humanismens rötter och historia. Perspektivet i boken är västerländskt, men det finns även andra traditioner som vi kan lära oss av, till exempel afrikansk ubuntu och Gandhis humanism. Kunskap om den egna traditionen kan dock tjäna som en grund och en utgångspunkt.

 

Humanism är inte en naiv tro på människans naturliga godhet eller något dylikt. Snarare kan vi se den som ett motvärn mot relativism och maktideologier. Ahlberg menade att den humanistiska traditionen formades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen. «Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.», skrev han. Detta är «den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror.»

Streckgubbe. Höger fot = Jerusalem. Höger ben = judendom och kristendom. Vänster fot = Aten. Vänster ben = grekisk filosofi och stoicism. Kropp = medeltiden. Höger arm = reformationen. Vänster arm = renässansen. Huvud = upplysningen.

Humanismen har alltså formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Vi kan se detta som våra andliga tillgångar som kan vara till hjälp på olika vis. Ahlberg påpekade att humanismens värderingar kan överleva även om vi glömt bort dess historia, i varje fall för en tid. Han hävdade dock bestämt att denna historielösa «profanhumanism» aldrig kan vila uteslutande på vetenskaplig grund. Vetenskapen kan tala om för oss hur världen är beskaffad, men inte hur den bör vara. Detta betyder att det inte kan finnas någon «vetenskaplig livsåskådning» som kan upplysa oss om vad som är värdefullt, menade Ahlberg. Frågan om ont och gott har inget vetenskapligt svar.

 

Många försök har gjorts att utläsa en riktning i det evolutionära framåtskridandet och på så vis skapa en ideologi, filosofi eller teologi. Nazismen och marxismen är två tragiska exempel. «Om något utvecklar sig i en viss riktning, så följer därav ingalunda, att det bör utveckla sig så.», skrev Ahlberg. Evolutionsideologier är fortfarande populära i vår tid men de bygger alla på samma tankefel.

 

Naturalismen blir till sist ett dödligt hot mot forskarsamhället och den akademiska friheten. Den inre friheten är knappast möjlig om det enda som existerar är atomkulor och deras rörelser. Den logiska konsekvensen blir att också betrakta forskare som «kroppar i rörelse» som skall dansa efter någons pipa. Genom kontroller, konkurrens och belöningar styrs de av yttre faktorer, som till exempel ideologier och intellektuella modenycker.

 

Om forskare inte i första hand drivs av ett inre sanningspatos finns det inte något skäl att lita på dem. För den som inte är beredd att sälja sin själ finns ett alternativ: att bejaka våra andliga tillgångar och tron på ett mystiskt X som manifesterar sig i människans längtan efter det sanna, det sköna och det goda.

 
         
 
      Dela och tipsa!
                 epost
 
  

 

 

 

 

 

 

Creative Commons-licens
Tron som våghalsig tillit av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se