Trons frigörelse
Tron som våghalsig tillit – Vägen till inre frihet och praktisk klokhet
 

 
   

TRONS FRIGÖRELSE

Lutherrosen

1. Sök efter den magi-befriade tron

  

Hur skall man tänka och handla för att blidka Gud och bli räddad från det onda? Det är frågan som sysselsätter många människor. Den religiösa fantasin kan lätt skena iväg: «Tänk om man hade en tro som kan bringa lycka, hälsa och framgång! Vad enkelt det skulle vara att förbättra världen om man kunde utföra underverk! Tänk om man hade ett andligt beskydd som kan lägga krokben för ovänner och fiender!» Frågan är om det går att ha en vänskaplig relation med en gudomlig supermakt utan att drabbas av hybris.


Den goda nyheten är att det finns en sak som kan frigöra oss från sådana idéer, och det är Sola fide – «endast tillit» – den lutherska kyrkans grundprincip. Men för att förstå vad detta innebär måste saken dras till sin yttersta spets. Låt oss se vad som händer om vi går hela vägen till den totala tilliten.


Frågan är alltså vad en människa kan göra för att rädda själen från ondskan. Vid första påseendet kan Bibeln verka tvetydig i frågan. Det finns ställen som klart och tydligt säger att allt beror på tron (till exempel «Lilla Bibeln»). 2  Men det finns minst lika många ställen som säger med minst lika stor tydlighet att allt beror på goda gärningar (till exempel liknelsen om fåren och getterna). 3  Det finns ett bibelord som säger att den, som bekänner att Jesus är Herre och tror på uppståndelsen, skall blir räddad. 4  Men på ett annat ställe säger Jesus själv att det inte nödvändigtvis är de som kallar honom Herre som skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör Guds vilja. 5  Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad. 6 


Tro eller gärningar, det är frågan. En möjlig lösning är att de förhåller sig till varandra som trädet till frukten. Jesus sade: 


På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 7  


Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den bära dålig frukt har vi kanske missförstått någonting. Även misslyckanden kan ge ledtrådar som kan vara till hjälp. Gåtans lösning är den kristna trons heliga graal – den inre källan till liv som Kristus sade att vi skall söka efter.


Låt oss se vilka orimligheter som blir följden när tron blandas med magi-tänkande. Vi kan föreställa oss en person som gör goda gärningar för att uppväcka Guds välvilja, till exempel genom att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång kanske han börjar reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Vill han att andra skall beundra honom för det han gör? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.


Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han erkänner att han ingenting kan och ingenting är värd. Han hävdar att alla hans ansträngningar är värdelösa i Guds ögon. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för allt, till och med för att han kommit till insikt om sin ynkedom, till och med för att han inte tar åt sig äran själv, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.


Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, återstår någonting som inte borde finnas där. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Det sägs ibland att förutsättningen för frälsningen är att man visar ånger, vilja till bättring och tacksamhet för nåden. Men i så fall blir den uppenbara frågan om man visat tillräckligt stor ånger, tillräckligt stor vilja till bättring och tillräckligt stor tacksamhet. De som tar lätt på saken lägger ribban lågt och känner frid och belåtenhet. De däremot, som verkligen tar saken på allvar, får prestationsångest och drivs till förtvivlan.

 

Det är själva insikten att man inte förtjänar nåden som är den springande punkten, menar somliga. Nyckeln till räddning är i så fall att erkänna sin svaghet och sitt behov av hjälp. Vad som kännetecknar de saliga skulle alltså vara deras ödmjuka självinsikt, vilket ju är en ganska beundransvärd egenskap. Den som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjukhet är naturligtvis allt annat än ödmjuk.

 

Många hävdar att en människa blir räddad genom sin tro och bekännelse. Förväntningen är att det orubbliga trosnitet skall belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet kan leda till fördömelse. Här gäller det alltså att förlita sig på sin egen trosförmåga. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen. Den som har en «avtalsbaserad tro» brukar bli ytterst provocerad av påståendet att Gud är god och kan rädda vem som helst. «Om även de icke-kristna kallas för Guds barn blir det glada budskapet urvattnat» – sådana älskvärdheter får man höra!


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men om man tolkar bildspråket förstår man att «den enda vägen till fadern» är en tillitsbaserad tro. Människorna försöker blidka Gud genom sin fromhet, godhet och ödmjukhet. Men alltihop är bara teaterspel eftersom de älskar Gud för att Han har makt och kan belöna dem. Strängt taget är det makten de älskar och inte Gud. Det är helt enkelt omöjligt för en människa att ha en äkta förbindelse med Honom under sådana förutsättningar. Evangeliet vänder på den religiösa logiken. Gud sitter inte uppe i himlen och tittar ned på världens elände. Korsets symbol betyder att Han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att Han älskar den ändå och att Han har rätt att förlåta vem Han vill. Genom Kristus klättrar Han ned från himlen och umgås med oss på vår jordiska nivå. På så vis kan Han upprätta en förbindelse med oss, utan att det lockar fram våra sämsta sidor.


När vi betraktar kyrkans symboler inser vi hur naivt det är att försöka blidka Gud med sin tro. Om frälsningen bygger på ett avtal – «tro på X så får du Y» – är det människan som har kontrollen. Då är det hon som kan ställa krav på Gud, som måste hålla sin del av avtalet. Detta är något helt annat än en tillitsfull tro som bygger på totalt beroende. Det är en himmelsvid skillnad mellan «min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset» och «budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god».

 

Vilket av dessa två är ett evangelium – ett glatt budskap som leder till själens räddning? I det första fallet är trosbekännelsen en magisk formel som resulterar i en ofattbart stor belöning: «Tro på Jesus så får du välgång och evig lycka!» Den sköna känslan att vara priviligierad kan nog av många uppfattas som ett evangelium, men hur skulle en sådan tro kunna vara äkta och fri från baktankar? Alltihop handlar om att skaffa sig personliga fördelar genom att framhäva sin fromhet. Själviskhet, skenhelighet och bristande självinsikt, med andra ord. Och vad skall man tänka om alla de människor som av olika skäl inte tar emot erbjudandet? Får de helt enkelt skylla sig själva? Eller har de oturen att inte vara utvalda? Den som tänker så försvagar sin inlevelseförmåga och rättrådighet. Människan kan skada sin själ om hon tror sig ha fått kontroll över Gud.

 

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den självrättfärdige att överge sina inbillade privilegier. När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är att ta sig in i himmelriket blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’»

 

Människans räddning till himmelriket beror enbart på Guds goda vilja. Ingenting annat. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta och därför utan värde. När en människa accepterar sin maktlöshet återstår bara den nakna tilliten.

 

Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

 

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – då kastar man sig helt i Guds armar ... och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen. 9 

 

Denna övning i tillit gör många oroliga och villrådiga: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds goda vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»

 

Varför dessa onödiga försök att göra sig till något särdeles? Varför begära personliga specialgarantier som bara ger en illusion av kontroll? Alla människor är lika beroende av Guds nåd, och i detta avseende är vi alla jämlikar. Den sanna befrielsen är att acceptera att allting ligger i Guds goda händer och att alla spekulationer är överflödiga. En enkel tillit är fullt tillräckligt och allt vi behöver.

 

«Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Är det ett motiv som kan bära god frukt? Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar? «Förslappning och brist på allvar!», tycker den som tror mer på belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.


Tron på Guds Agape – den icke-manipulerande kärleken – ger människan den mest värdefulla gåvan som finns: den inre friheten. Han äger hennes själ, men maktlösheten och det totala beroendet skrämmer henne inte. Den våghalsiga tilliten är ett motgift mot viljan till makt, som förstör alla genuina motiv. Sådant som ödmjukhet, självinsikt, omdöme, rättrådighet och medkänsla kan aldrig köpas eller tvingas fram. Den inre integriteten och de sanna värdena kan bara existera om de får kultiveras i frihet från rädsla. 

 

Chi-Rho, λόγος (logos)

2. Följ Kristus och låt insikterna komma när de vill

  

För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är i alla fall att han hade både livshängivelse och chutzpah. 10  Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka. Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss. Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln, menade han. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar. På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och oförsonliga mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som synnerligen upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen skall det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.


* * *


Sprucken lutherros

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår är kanske inte så lätt. Det är därför frestande att skapa en teologi i stället, men risken är att man därigenom vänder upp och ned på nästan allt han sade. Somliga uppfattar honom som en mäktig himlakonung som överöser de trogna med rikliga gåvor och som krossar och förödmjukar sina fiender. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det privilegierna de älskar. Vad han sade är mindre intressant, verkar de tycka.


En del säger att vi måste tolka den unge mannens bud så strängt det någonsin går. Eftersom de då blir omöjliga att hålla är vi dömda att misslyckas. På så vis kan vi komma till insikt om vår svaghet och skuld och vårt behov av nåd. Vad saken gäller är att visa att man är raka motsatsen till Bibelns fariséer, det vill säga gudfruktiga judar.


Vad har detta haft för konsekvenser under historien? Luthers utfall mot judarna visar att även han kunde gå över till den mörka sidan. Många kristna definierar sig själva genom att kontrastera sin tro mot judendomen. Sådana jämförelser bygger mest på falska stereotyper, men samtidigt skadar det också kristendomen. En del kristna teologer har fastnat i en sorts anti-fariseism, vilket bland annat fått till följd att de förnekar det som judendomen bejakar: den fria viljan.


Det är ett faktum att vi människor kan dras och slitas i olika riktningar och att vi alltför ofta faller för frestelser och gör fel saker. Det är så det är, men det är inte så det bör vara. Men i stället för att bjuda motstånd, kan man göra det lätt för sig och finna sig till rätta i sakernas tillstånd. Genom att skapa en mörk och dyster människosyn tänker man att nåden blir större. Konsekvensen är snarare att den blir onödig. Denna skenbart djupsinniga teologi trollar helt enkelt bort skuldbördan: Vi vet att människan syndar regelbundet. Betyder det att hon styrs av någon slags naturlag? Om hon är slav under sin syndanatur kan hon inte göra annat än att synda. Men om hon inte har frihet att välja, har hon inte heller något ansvar. Och har hon inte något ansvar, är hon i princip – syndfri. «Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende», skrev Bonhoeffer i boken Efterföljelse.


Hjälplöshet är ingen synd. Bristande förmåga är inte heller någon synd. Att synda är att ha förmågan att göra rätt men ändå göra fel. Anti-farisén blandar ihop det här och beklagar sig över sin viljesvaghet och oförmåga: «Ack! Jag vill göra det goda, men förmår det inte!» 11  Han ber om ursäkt för sin otillräcklighet, snarare än förlåtelse för sina synder. I stället för att fokusera på konkreta misstag och felsteg, bär han på en allmän och diffus känsla av skuld. Att verkligen försöka bli en bättre människa skulle han aldrig våga, för tänk om han skulle lyckas! Då kan han inte längre förtrösta på den billiga nåden.


Anti-farisén kan inte skilja mellan självbesinning och självömkan. Han hävdar att människan är rakt igenom hjälplös, värdelös, trälbunden, ömkansvärd och med en själ totalt förmörkad av synd. Genom en sådan radikal självömkan kan man uppväcka himmelens medömkan, tänker han. Därigenom får anti-farisén ett människovärde, medan farisén är och förblir värdelös. Att detta kan leda till ett djupt förakt för fariséer är inte svårt att räkna ut.


Mörk människosyn – uppskrämd självömkan – billig nåd – from självbelåtenhet. Anti-fariseismen ställer fel diagnos och ger fel medicin. Den säger att människan måste ha rätt teologisk kunskap innan hon får närma sig Gud. Först behöver hon genomgå en inre brottningskamp och komma till insikt om sin hopplösa situation – sedan får hon mottaga nåden. Men bekännelser under hot är knappast trovärdiga och kan rentav blockera vägen till en sann självinsikt.


Det är klokare att vända på saken och utgå från det faktum att vi människor inte brukar ha någon större självinsikt. Till att börja med kanske man känner sig rätt nöjd med sig själv, men detta beror förmodligen mest på att man blundar för sina fel. Ju hårdare man blundar, desto större blir känslan av självbelåtenhet. Så om man känner sig upplyst och rättfärdig, beror det på att man verkligen är det eller för att man ljuger för sig själv? Det går ju aldrig att veta. För att vi skall mogna och växa som människor måste vi ha modet att erkänna våra fel och misstag, men detta förutsätter att vi förlitar oss på Guds Agape. Först nåd, sedan sanning och insikt.


Detta påminner lite grand om den filosofi som utvecklades av Karl Popper (som för övrigt var ett barn av den judiska upplysningen). Han menade att det är meningslöst och direkt ologiskt att försöka bevisa naturvetenskapens teorier. Det enklaste sättet att bevisa att en teori är sann är nämligen att blunda för svagheterna med den. Ju mer den skyddas från kritisk granskning desto sannare tycks den vara. Det är inte sökande efter bekräftelse utan öppenhet för befogad kritik som leder oss närmare sanningen, menade Popper.


Det är samma sak med biståndsprojekt. Tänk om givarna skänker pengar bara för att känna stolthet över sina goda gärningar. I så fall vill de förmodligen inte höra någonting om misslyckanden. Det är därför mer lönsamt för biståndsorganisationerna att visa upp en snygg fasad än att verkligen göra ett bra arbete. Även ett dåligt projekt kan ge sken av att vara framgångsrikt om man bara sopar problemen under mattan. Om den egna rättfärdigheten står i centrum är känslan att vara god viktigare än att verkligen göra gott. När detta är drivkraften för bistånd och aktivism, skapas en klyfta mellan sken och verklighet. Resultatet blir slutna organisationer som kan göra mer skada än nytta. Biståndet till fattiga länder skulle fungera mycket bättre om det präglades av öppenhet för kritik och villighet att korrigera misstag.


Ett närbesläktat problem är att resurser och inflytande ofta hamnar i händerna på idealister med frälsarkomplex. Detta är något som breder ut sig när folk omfattar kristendomens värderingar men glömmer bort betydelsen av Sola fide, Agape och efterföljelse. Därför handlar det inte i första hand om att bekämpa det onda i det egna hjärtat. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst. En listig orm viskar i örat: «Eftersom du är besjälad av upplysta ideal får du använda din makt hur du vill.»

 

Att externalisera ondskan är behagligt, att finna den inom sig själv är obehagligt. Den som vill slippa vägen till självinsikt lyssnar hellre på en gud som ger obegränsad bekräftelse snarare än ovillkorlig kärlek. Den terapeutiska bekräftelsen «du är bra som du är» går hand i hand med den moraliska bekräftelsen «dina ädla principer gör dig etiskt överlägsen». En sådan gud rubbar inga tankebanor och falsifierar inga missförstånd.


* * *


Chi-Rho, λόγος (logos)

När den unge mannen kallade sina lärjungar krävde han inte att de först måste genomgå en inre brottningskamp. Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller privilegier. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är efterföljelse, «vägen, sanningen och livet». Exakt vad det innebär vet ingen från början, men målet är att Agape (den gudomliga kärleken) och Logos (det gudomliga förnuftet) skall ta sin boning bland oss.


Vällagt pussel med lutherrosen.

3. Låt tron få vara ett stöd för förnuftet (inte tvärtom!)

  

Att försöka förstå livet och världen är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop. Men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: för mycket syntes. 2. Vällagt pussel: både syntes och analys. 3. Med hjälp av såg: för mycket analys.

Syntes: «De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.» Analys: «De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.»

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes. Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.» 12  Filosofen Bryan Magee uttryckte det ungefär så här: ett gott omdöme består i att både se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. 13 

 

I religiösa sammanhang är det ofta syntesen som dominerar. De troende har inte sällan ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. De vill gärna se hur allt som står i Bibeln hänger ihop och hur det förklarar historien, världshändelserna och deras liv. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt.


Vad händer om man till varje pris vill få allt att gå ihop? Låt oss ta ett exempel. Det första kapitlet i Bibeln berättar om hur världen och livet skapades på sex dagar. Många anser att detta är en rent poetisk beskrivning, men det finns också de som försöker passa ihop den tusentals år gamla skapelseberättelsen med vår tids vetenskap. Det finns i princip två metoder.


För en del är det vetenskapen som måste foga sig efter Bibeln. Om det uppstår en konflikt mellan dem är det alltså vetenskapen som har fel. De riktar in sig på sådant som är tämligen meningslöst att kritisera, som att mätningar ger för handen att jordens ålder är ungefär fyra och en halv miljarder år. Genom en rad krystade argument tror de sig kunna bevisa att den snarare är tiotusen år. Det de störs av är att alltför stora siffror inte passar ihop med syndafloden och andra berättelser i Första Moseboken.

 

För andra är det Bibeln som får foga sig efter vetenskapen. De får det hela att gå ihop genom att göra kreativa tolkningar av bibeltexten. När det sägs att världen skapades på en vecka, så var det egentligen inte en vecka «ty för den Högste är tusen miljoner år såsom en dag». Och att det står skrivet att solen och stjärnorna skapades på den fjärde dagen, betyder egentligen att de framträdde först då.

 

Med hjälp av en stark vilja och lite fantasi kan vad som helst sammanfogas. Detta fungerar utmärkt när man predikar för de redan frälsta, men andra låter sig knappast övertygas. När entusiasmen saknas, ter sig argumenten bara långsökta och konstlade. Sättet att resonera får något krampaktigt och oresonligt över sig.

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Är inte risken att vi följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av till exempel våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Följden blir en ganska drastisk intellektualisering av kristendomen, där det är själva teologipusslet som utgör trons fundament. Sådant brukar vara inspirerande för de invigda men obegripligt för alla andra. Är inte det som att bygga på lösan sand? Om man bara vill, kan man övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig i falska insikter.

  

När tron blir intellektualiserad är det närmast oundvikligt att man blir en besserwisser som delar upp mänskligheten i «vi som har rätt» och «de som har fel». Och den som bär på en vi och dom-känsla, pusslar gärna ihop en futtig och småskuren gudsbild – till sin egen avbild.


Rädslan för att ha fel kan bero på att en rätt övertygelse tänks vara villkoret för att bli frälst och komma till himlen. Tron används i så fall som ett subtilt sätt att få kontroll över Gud. En sådan tro blir en tung börda eftersom den skapar en djupt liggande rädsla för att förlora kontrollen. 


Den gamle reformatorn skrev:

 

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. 14 

 

Motsatsen till det religiösa kontrollbehovet är en enkel tillit som överstiger alla våra tvivel. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mycket mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas. Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju Han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår Han allting. 15 

 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att på det sättet bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli intellektualiserad. En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man lära sig att sätta sin lit till Skaparen som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

 

Nu kan tron på ett intressant sätt bli ett viktigt stöd för förnuftet. Tron ger inte någon bekräftelse på att man har de rätta åsikterna. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid det heliga, spelar det mindre roll om ens idéer ramlar ihop då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.

 

Att använda förnuftet för att bekräfta den kristna tron är ingen god idé. Gör tvärtom: använd tron och den inre friheten för att stödja förnuftet. Ära Skaparen genom att utforska världen med ett öppet sinne. Studera vetenskap för det rena nöjets skull. Öva förmågan att lösa problem. Använd både analys och syntes. Argumentera för vad som verkar vara sanning, men försök också se styrkan i meningsmotståndarens resonemang.

 

Creative Commons-licens
Trons som våghalsig tillit av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly