Trons frigörelse

TRONS FRIGÖRELSE

Lutherrosen

1. Sök efter den totala tilliten som ger en inre frihet

  

Hur skall man tänka och handla för att blidka Gud och bli räddad från det onda? Det är frågan som sysselsätter många människor. Den religiösa fantasin kan lätt skena iväg: «Tänk om man hade en tro som kan bringa lycka och framgång! Vad enkelt det skulle vara att förbättra världen om man kunde utföra underverk! Tänk om man hade ett andligt beskydd som kan lägga krokben för ovänner och fiender!» Frågan är om det går att ha en vänskaplig relation med en gudomlig supermakt och samtidigt vara ödmjuk.


Att blanda tro och magi är nog ingen god idé. Fascination för makt gör oss knappast till bättre människor. Vad som behövs är i första hand en inre frälsning och en inre omvandling som ger förmågan att stå det onda emot. Så hur hittar vi den vägen? Vid första påseendet kan Bibeln verka tvetydig i frågan. Det finns ställen som klart och tydligt säger att allt beror på tron (till exempel «Lilla Bibeln»). 4  Men det finns minst lika många ställen som säger med minst lika stor tydlighet att allt beror på goda gärningar (till exempel liknelsen om fåren och getterna). 5  Det finns ett bibelord som säger att den, som bekänner att Jesus är Herre och tror på uppståndelsen, skall blir räddad. 6  Men på ett annat ställe säger Jesus själv att det inte nödvändigtvis är de som kallar honom Herre som skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör Guds vilja. 7  Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad. 8 


Tro eller gärningar, det är frågan. Att ha förbindelse med Gud eller att praktisera det goda – vilket leder till själens räddning? En möjlig lösning är att tro och gärningar förhåller sig till varandra som trädet till frukten. Jesus sade: 


På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 9  


Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den bära dålig frukt har vi kanske missförstått någonting. Även misslyckanden kan ge ledtrådar som kan vara till hjälp. Gåtans lösning är den kristna trons heliga graal – den inre källan till liv som Kristus sade att vi skall söka efter.


Låt oss se vilka orimligheter som blir följden när tron styrs av magi-tänkande. Människor kan utveckla mer eller mindre raffinerade metoder för att få kontroll över högre makter. På samma gång måste de försöka dölja det krassa motivet bakom en snygg fasad. Vi kan föreställa oss en person som på olika sätt försöker uppväcka Guds välvilja och bli frälst. Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och att göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han erkänner att han ingenting kan och ingenting är värd. Han hävdar att alla hans ansträngningar är värdelösa i Guds ögon. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för allt, till och med för att han kommit till insikt om sin ynkedom, till och med för att han inte tar åt sig äran själv, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, återstår någonting som inte borde finnas där. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Men han ger inte upp. Förutsättningen för frälsningen måste vara att visa ånger, vilja till bättring och tacksamhet för nåden, resonerar han. Men i så fall blir den uppenbara frågan om han visar tillräckligt stor ånger, tillräckligt stor vilja till bättring och tillräckligt stor tacksamhet. Om han tar lätt på saken och lägger ribban lågt, känner han frid och belåtenhet. Men om han verkligen tar saken på allvar, får han prestationsångest och drivs till förtvivlan. Bekännelser under hot kan knappast vara äkta och trovärdiga.


Det är själva insikten att man inte förtjänar nåden som är den springande punkten, tänker han nu i stället. Nyckeln till att få evigt liv är att erkänna sin svaghet och att tacka ja till hjälp. Vad som kännetecknar de saliga skulle alltså vara deras ödmjuka självinsikt, vilket ju är en ganska beundransvärd egenskap. Den som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjukhet är naturligtvis allt annat än ödmjuk. Dessutom blockeras vägen till en sann självinsikt.

 

Goda gärningar, ödmjukhet, självförnekelse, ånger, självinsikt – ingenting verkar fungera. En möjlighet återstår och det är att ansluta sig till den lilla men envisa skara som är orubbligt lojal mot den rätta läran. Här gäller det att förlita sig på sin egen trosförmåga. Förväntningen är att trosivern skall belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet kan leda till fördömelse. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen. De som har en «avtalsbaserad tro» brukar bli ytterst provocerade av påståendet att Gud är god och kan rädda vem som helst. «Om även de icke-kristna kallas för Guds barn blir det glada budskapet urvattnat» – sådana älskvärdheter får man höra!


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men om man tolkar bildspråket förstår man att «den enda vägen till fadern» är en tillitsbaserad tro. Människorna försöker blidka Gud genom sin fromhet, godhet och ödmjukhet. Men alltihop är bara teaterspel eftersom de älskar Gud för att Han har makt och kan belöna dem. Strängt taget är det makten de älskar och inte Gud. Det är helt enkelt omöjligt för en människa att ha en äkta förbindelse med Honom under sådana förutsättningar. Evangeliet vänder på den religiösa logiken. Gud sitter inte uppe i himlen och tittar ned på världens elände. Korsets symbol betyder att Han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att Han älskar den ändå och att Han har rätt att förlåta vem Han vill. Det är inte människan som skall upphöja sig till det gudomliga genom att förneka sin mänsklighet. I stället är det Gud som bejakar det mänskliga genom att umgås med oss på vår jordiska nivå. Genom Kristus kan Han upprätta en förbindelse med oss, utan att det lockar fram våra sämsta sidor.


När vi betraktar kyrkans symboler inser vi hur naivt det är att försöka blidka Gud med sin tro. Om frälsningen bygger på ett avtal – «tro på X så får du Y» – är det människan som har kontrollen. Då är det hon som kan ställa krav på Gud, som måste hålla sin del av avtalet. Detta är något helt annat än en tillitsfull tro som bygger på totalt beroende. Det är en himmelsvid skillnad mellan «min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset» och «budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god».


Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den religiöse att komma in i Guds rike. När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är att ta sig in i himmelriket blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’» 10 

 

Människans räddning till himmelriket beror bara på Guds goda vilja. Ingenting annat. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta och därför utan värde. När en människa accepterar sin maktlöshet återstår bara den nakna tilliten.

 

Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

 

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – då kastar man sig helt i Guds armar ... och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen. 11 

 

Denna övning i tillit gör många oroliga och villrådiga: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds goda vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»

 

Varför dessa onödiga försök att göra sig till något särskilt? Varför begära personliga specialgarantier som bara ger en illusion av kontroll? Alla människor är lika beroende av Guds nåd, och i detta avseende är vi alla jämlikar. Den sanna befrielsen är att acceptera att allting ligger i Guds goda händer och att alla spekulationer är överflödiga. En enkel tillit är fullt tillräckligt och allt vi behöver.

 

«Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Är det ett motiv som kan bära god frukt? Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar? «Förslappning och brist på allvar!», tycker den som tror mer på belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.


Tron på Guds Agape – den icke-manipulerande kärleken – ger människan den mest värdefulla gåvan som finns: den inre friheten. Han äger hennes själ, men maktlösheten och det totala beroendet skrämmer henne inte. Den våghalsiga tilliten är ett motgift mot viljan till makt, som förstör alla genuina motiv. Sådant som självinsikt, omdöme, rättrådighet och medkänsla kan aldrig köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara existera om de får kultiveras i frihet från rädsla och självbelåtenhet.


Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus».

 

2. Ställ in kursen mot målet: Agape och Logos

 

För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är i alla fall att han hade både livshängivelse och chutzpah. 12  Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka. Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss. Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln, menade han. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar. På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och oförsonliga mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som synnerligen upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen skall det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

 

 * * *

 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår är kanske inte så lätt. Det är därför frestande att skapa en teologi i stället, men risken är att man därigenom vänder upp och ned på nästan allt han sade. Motivet kan vara en hemlig önskan att få någon slags kontroll över Gud. I samma ögonblick upphör efterföljelsen. Den inre kompassen styrs i stället av självbelåtenhet, bekvämlighet och rädsla för att förlora kontrollen. Det finns många saker som kan få det att spåra ur. För att ta några vanliga exempel: avtalsbaserad tro, frälsarkomplex, bekräftelseteologi och anti-fariseism.


Den avtalsbaserade tron bygger på iden att lojalitet mot den rätta läran måste resultera i en inträdesbiljett till paradiset. De som tänker så brukar betrakta den unge mannen som en mäktig himlakonung som överöser de trogna med rikliga gåvor och som krossar och förödmjukar sina fiender. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det privilegierna de älskar. Vad han sade är mindre intressant, verkar de tycka.


Frälsarkomplex är något som kan drabba idealister och aktivister som vill förändra världen, men som inte förstår att de först måste bekämpa det onda i det egna hjärtat. Att externalisera ondskan är behagligt, att finna den inom sig själv är obehagligt. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst. En listig orm viskar i örat: «Eftersom du är besjälad av idealism får du använda din makt hur du vill.»


Bekräftelseteologi innebär att tro på en gud som ger obegränsad bekräftelse snarare än ovillkorlig kärlek. Den terapeutiska bekräftelsen «du är bra som du är» går hand i hand med den moraliska bekräftelsen «dina ädla principer gör dig moraliskt överlägsen». En sådan gud rubbar inga tankebanor och falsifierar inga missförstånd. När den egna rättfärdigheten står i centrum är känslan att vara god viktigare än att verkligen göra gott. Detta gör att man lätt förlorar kontakten med verkligheten och gör mer skada än nytta.


Anti-fariseism är en teologi som bygger på ringaktning av Bibelns fariséer (gudfruktiga judar, med andra ord; vad har detta haft för konsekvenser i historien?). En anti-farisé gör allt för att visa att han inte är egenrättfärdig. Han hävdar att han är rakt igenom hjälplös, värdelös, trälbunden, ömkansvärd och med en själ totalt förmörkad av synd. Efter denna «inre brottningskamp» känner han sig värdig att mottaga nåden. Skuldkänslor är nyckeln till frälsning, tror han, och därför tar han gärna på sig ansvaret för all världens elände. Anti-farisén kan inte skilja mellan självrannsakan och självömkan. Han bär på en diffus känsla av skuld, men har svårt att peka ut konkreta misstag och felsteg.

  

* * *

 

När den unge mannen kallade sina lärjungar krävde han inte att de först måste genomgå en inre brottningskamp. Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller privilegier. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är efterföljelse, «vägen, sanningen och livet». Exakt vad det innebär vet ingen från början, men målet är att Agape (den gudomliga kärleken) och Logos (det gudomliga förnuftet) skall få mänsklig gestalt och ta sin boning bland oss.


3. Förströsta på nåden och utforska världen

  

Att försöka förstå livet och världen är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop. Men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: för mycket syntes. 2. Vällagt pussel: både syntes och analys. 3. Med hjälp av såg: för mycket analys.

Syntes: «De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.» Analys: «De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.»

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes. Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.» 13  Filosofen Bryan Magee uttryckte det ungefär så här: ett gott omdöme består i att både se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. 14 

 

I religiösa sammanhang är det ofta syntesen som dominerar. De troende har inte sällan ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. De vill gärna se hur allt som står i Bibeln hänger ihop och hur det förklarar historien, världshändelserna och deras liv. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt.

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Är inte risken att vi följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av till exempel våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Följden blir en ganska drastisk intellektualisering av kristendomen, där det är själva teologipusslet som utgör trons fundament. Sådant brukar vara inspirerande för de invigda men obegripligt för alla andra. Är inte det som att bygga på lösan sand? Om man bara vill, kan man övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig i falska insikter.

  

När tron blir intellektualiserad är det närmast oundvikligt att man blir en besserwisser som delar upp mänskligheten i «vi som har rätt» och «de som har fel». Och den som bär på en vi och dom-känsla, pusslar gärna ihop en futtig och småskuren gudsbild – till sin egen avbild.


Rädslan för att ha fel kan bero på att en rätt övertygelse tänks vara villkoret för att bli frälst och komma till himlen. Tron används i så fall som ett subtilt sätt att få kontroll över Gud. En sådan tro blir en tung börda eftersom den skapar en djupt liggande rädsla för att förlora kontrollen. 


I kyrkans katekes står det:

 

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. 15 

 

Motsatsen till det religiösa kontrollbehovet är en enkel tillit som överstiger alla våra tvivel. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mycket mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas. Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju Han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår Han allting. 16 

 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att på det sättet bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli intellektualiserad. En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man lära sig att sätta sin lit till Skaparen som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

 

Nu kan tron på ett intressant sätt bli ett viktigt stöd för förnuftet. Tron ger inte någon bekräftelse på att man har de rätta åsikterna. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid det heliga, spelar det mindre roll om ens idéer ramlar ihop då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.


Att använda förnuftet för att bekräfta den kristna tron är ingen god idé. Gör tvärtom: låt tron få vara ett stöd för förnuftet och omdömesförmågan. Ära Skaparen genom att utforska världen med ett öppet sinne. Studera vetenskap för det rena nöjets skull. Öva förmågan att lösa problem. Använd både analys och syntes. Argumentera för vad som verkar vara sanning, men försök också se styrkan i meningsmotståndarens resonemang.



Creative Commons-licens
Tron som total tillit och inre frihet av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Based on a work at http://navigationdiversity.se/text.
Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på info@navigationdiversity.se.
Lutherrosen: CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly
Sengångare: friendlystock
Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com