10 steg till en myndig tro

 Inledning  |  10 steg till en myndig tro  |  Om materialismen  |  Essäbok  |  Kapitel 1 

1. Ta språnget till den totala tilliten

  

Hur skall man tänka och handla för att blidka Gud och bli räddad från det onda? Det är frågan som sysselsätter många människor. Den religiösa fantasin kan lätt skena iväg: «Tänk om man hade en tro som kan bringa lycka och framgång! Vad enkelt det skulle vara att förbättra världen om man kunde utföra underverk! Tänk om man hade ett andligt beskydd som kan lägga krokben för ovänner och fiender!» Frågan är om det går att ha en vänskaplig relation med en gudomlig supermakt och samtidigt vara ödmjuk.


Att blanda tro och magi är nog ingen god idé. Fascination för makt gör oss knappast till bättre människor. Vad vi behöver är snarare en inre frigörelse och något som hjälper oss att stå det onda emot. Så hur finner vi den vägen? Vid första påseendet kan Bibeln verka tvetydig i frågan. Det finns ställen som klart och tydligt säger att allt beror på tron (till exempel «Lilla Bibeln»). 4  Men det finns minst lika många ställen som säger med minst lika stor tydlighet att allt beror på goda gärningar (till exempel liknelsen om fåren och getterna). 5  Det finns ett bibelord som säger att den, som bekänner att Jesus är Herre och tror på uppståndelsen, skall blir räddad. 6  Men på ett annat ställe säger Jesus själv att det inte nödvändigtvis är de som kallar honom Herre som skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör Guds vilja. 7  Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad. 8 


Tro eller gärningar, det är frågan. En möjlig lösning är att de förhåller sig till varandra som trädet till frukten. Jesus sade: 


På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 9  


Här finns alltså en princip som kan hjälpa oss att resonera om saken. Om tron är riktig och sund bär den god frukt, men skulle den bära dålig frukt har vi kanske missförstått någonting. Även misslyckanden kan ge ledtrådar som kan vara till hjälp. Gåtans lösning är den kristna trons heliga graal – den inre källan till liv som Kristus sade att vi skall söka efter.


Låt oss se vilka orimligheter som blir följden när tron styrs av magi-tänkande. Människor kan utveckla mer eller mindre raffinerade metoder för att få kontroll över högre makter, men på samma gång måste de försöka dölja det krassa motivet bakom en snygg fasad. Vi kan föreställa oss en person som på olika sätt försöker uppväcka Guds välvilja och bli frälst. Till att börja med tänker han att det gäller att vara frikostig och att göra goda gärningar, som att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Gör han det goda bara för att bli beundrad? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han erkänner att han ingenting kan och ingenting är värd. Han hävdar att alla hans ansträngningar är värdelösa i Guds ögon. Han offrar sitt högmodiga förnuft och jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för allt, till och med för att han kommit till insikt om sin ynkedom, till och med för att han inte tar åt sig äran själv, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, återstår någonting som inte borde finnas där. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.


Men han ger inte upp. Förutsättningen för frälsningen måste vara att visa ånger, vilja till bättring och tacksamhet för nåden, resonerar han. I så fall blir den uppenbara frågan om han visar tillräckligt stor ånger, tillräckligt stor vilja till bättring och tillräckligt stor tacksamhet. Om han tar lätt på saken och lägger ribban lågt, känner han frid och belåtenhet. Men om han verkligen tar saken på allvar, får han prestationsångest och drivs till förtvivlan. Bekännelser under hot kan knappast vara äkta och trovärdiga.


Det är själva insikten att man inte förtjänar nåden som är den springande punkten, tänker han nu i stället. Nyckeln till att få evigt liv är att erkänna sin svaghet och att tacka ja till hjälp. Vad som kännetecknar de saliga skulle alltså vara deras ödmjuka självinsikt, vilket ju är en ganska beundransvärd egenskap. Den som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjukhet är naturligtvis allt annat än ödmjuk. Dessutom blockeras vägen till en sann självinsikt.

 

Goda gärningar, ödmjukhet, självförnekelse, ånger, självinsikt – ingenting verkar fungera. En möjlighet återstår och det är att ansluta sig till den lilla men envisa skara som är orubbligt lojal mot den rätta läran. Här gäller det att förlita sig på sin egen trosförmåga. Förväntningen är att trosivern skall belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet kan leda till fördömelse. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen. De som har en «avtalsbaserad tro» brukar bli ytterst provocerade av påståendet att Gud är god och kan rädda vem som helst. «Om även de icke-kristna kallas för Guds barn blir det glada budskapet urvattnat» – sådana älskvärdheter får man höra!


Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men om man tolkar bildspråket förstår man att «den enda vägen till fadern» är en tillitsbaserad tro. Människorna försöker blidka Gud genom sin fromhet, godhet och ödmjukhet. Men alltihop är bara teaterspel eftersom de älskar Gud för att Han har makt och kan belöna dem. Strängt taget är det makten de älskar och inte Gud. Det är helt enkelt omöjligt för en människa att ha en äkta förbindelse med Honom under sådana förutsättningar. Evangeliet vänder på den religiösa logiken. Gud sitter inte uppe i himlen och tittar ned på världens elände. Korsets symbol betyder att Han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att Han älskar den ändå och att Han har rätt att förlåta vem Han vill. Det är inte människan som skall upphöja sig till det gudomliga genom att förneka sin mänsklighet. I stället är det Gud som bejakar det mänskliga genom att umgås med oss på vår jordiska nivå. Genom Kristus kan Han upprätta en förbindelse med oss, utan att det lockar fram våra sämsta sidor.


När vi betraktar kyrkans symboler inser vi hur naivt det är att försöka blidka Gud med sin fromhet. Om frälsningen bygger på ett avtal – «gör X så får du Y» – är det människan som har kontrollen. Då är det hon som kan ställa krav på Gud, som måste hålla sin del av avtalet. Detta kan aldrig ske med rena motiv och utan baktankar. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta och därför utan värde. 


Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den religiöse att ta sig in i himmelriket. När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är, blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’» 10  Människans räddning till himmelriket beror bara på Guds goda vilja. Ingenting annat. När en människa accepterar sin maktlöshet återstår bara den nakna tilliten. 


Det är en himmelsvid skillnad mellan «min tro på Kristus ger mig rätt att få en plats i paradiset» och «budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god». Antingen förtröstar man på sin fromhet, eller så förtröstar man på nåden.


Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

 

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – då kastar man sig helt i Guds armar ... och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen. 11 

 

Denna övning i tillit gör många oroliga och villrådiga: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds goda vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!»

 

Varför dessa onödiga försök att göra sig till något särskilt? Varför begära personliga specialgarantier som bara ger en illusion av kontroll? Alla människor är lika beroende av Guds nåd, och i detta avseende är vi alla jämlikar. Den sanna befrielsen är att acceptera att allting ligger i Guds goda händer och att alla spekulationer är överflödiga. En enkel tillit är fullt tillräckligt och allt vi behöver.

 

«Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Är det ett motiv som kan bära god frukt? Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar? «Förslappning och brist på allvar!», tycker den som tror mer på belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.


Tron på Guds Agape – den icke-manipulerande kärleken – ger människan den mest värdefulla gåvan som finns: den inre friheten. Han äger hennes själ, men maktlösheten och det totala beroendet skrämmer henne inte. Den våghalsiga tilliten är ett motgift mot viljan till makt, som förstör alla genuina motiv. Sådant som självinsikt, omdöme, rättrådighet och medkänsla kan aldrig köpas eller tvingas fram. De sanna värdena kan bara existera om de får kultiveras i frihet från rädsla och självbelåtenhet.


Gud och människa förenas i ett gemensamt projekt – det är detta som är innebörden i uttrycket «att följa Kristus».

2. Ställ in kursen mot målet: Agape och Logos

 

För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är att han hade både livshängivelse och chutzpah. 12  Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka. Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner. Vi får inte behandla våra fiender på samma sätt som de behandlar oss. Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger tunga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar. På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och oförsonliga mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som synnerligen upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen skall det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

 

 * * *

 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa i hans fotspår är kanske inte så lätt. Det är därför frestande att skapa en teologi i stället, men risken är att man därigenom vänder upp och ned på nästan allt han sade. Motivet kan vara en hemlig önskan att få någon slags kontroll över Gud. I samma ögonblick upphör efterföljelsen. Den inre kompassen styrs i stället av belåtenhet, bekvämlighet och rädsla för att förlora kontrollen. Det finns många saker som kan få det att spåra ur. För att ta några vanliga exempel: avtalsbaserad tro, frälsarkomplex, bekräftelseteologi och anti-fariseism.


Den avtalsbaserade tron bygger på idén att lojalitet mot den rätta läran måste resultera i en inträdesbiljett till paradiset. De som tänker så brukar betrakta den unge mannen som en mäktig himlakonung som överöser de trogna med rikliga gåvor och som krossar och förödmjukar sina fiender. De säger att de älskar honom, men vad de älskar är i själva verket den sköna känslan av att vara priviligierad. Vad han sade är mindre intressant, verkar de tycka.


Frälsarkomplex är något som kan drabba idealister och aktivister som vill förändra världen, men som inte förstår att de först måste bekämpa det onda i det egna hjärtat. Att externalisera ondskan är behagligt, att finna den inom sig själv är obehagligt. Världens mörka krafter blir något som bara tillskrivs meningsmotståndarna och feltänkarna. Vi, de goda – dom, de onda. Ju mer de andra demoniseras, desto mer framstår man själv som god och upplyst. En listig orm viskar i örat: «Eftersom du är besjälad av idealism får du använda din makt hur du vill.»


Bekräftelseteologi innebär att tro på en gud som ger obegränsad bekräftelse snarare än ovillkorlig kärlek. Den terapeutiska bekräftelsen «du är bra som du är» går hand i hand med den moraliska bekräftelsen «dina ädla principer gör dig moraliskt överlägsen». En sådan gud rubbar inga tankebanor och falsifierar inga missförstånd. När den egna rättfärdigheten står i centrum är känslan att vara god viktigare än att verkligen göra gott. Detta gör att man lätt förlorar kontakten med verkligheten och gör mer skada än nytta.


Anti-fariseism är en teologi som bygger på ringaktning av Bibelns fariséer (gudfruktiga judar, med andra ord; vad har detta haft för konsekvenser i historien?). En anti-farisé gör allt för att visa att han inte är egenrättfärdig. Han hävdar att han är rakt igenom hjälplös, värdelös, trälbunden, ömkansvärd och med en själ totalt förmörkad av synd. Efter denna «inre brottningskamp» känner han sig värdig att mottaga nåden. Skuldkänslor är nyckeln till frälsning, tror han, och därför tar han gärna på sig ansvaret för all världens elände. Anti-farisén kan inte skilja mellan självrannsakan och självömkan. Han bär på en diffus känsla av skuld, men har svårt att peka ut konkreta misstag och felsteg.   


* * *

 

När den unge mannen kallade sina lärjungar krävde han inte att de först måste genomgå en inre brottningskamp. Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller privilegier. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon fullständig överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är efterföljelse, «vägen, sanningen och livet». Exakt vad det innebär vet ingen från början, men målet är att Agape (den gudomliga kärleken) och Logos (det gudomliga förnuftet) skall få mänsklig gestalt och ta sin boning bland oss.

3. Förströsta på nåden och utforska världen

  

Att försöka förstå livet och världen är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop. Men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: för mycket syntes. 2. Vällagt pussel: både syntes och analys. 3. Med hjälp av såg: för mycket analys.

Syntes: «De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.» Analys: «De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.»

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes. Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.» 13  Det gäller att både kunna se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. Den som behärskar denna konst kan utveckla ett gott omdöme. 14 

 

I religiösa sammanhang är det ofta syntesen som dominerar. De troende har inte sällan ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. De vill gärna se hur allt som står i Bibeln hänger ihop och hur det förklarar historien, världshändelserna och deras liv. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt.

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Är inte risken att vi följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

 

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Följden blir en ganska drastisk intellektualisering av kristendomen, där det är själva teologipusslet som utgör trons fundament. Sådant brukar vara inspirerande för de invigda men obegripligt för alla andra. Är inte det som att bygga på lösan sand? Om man bara vill, kan man övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig i falska insikter.

  

När tron blir intellektualiserad är det närmast oundvikligt att man delar upp mänskligheten i «vi som har rätt» och «de som har fel». Och den som bär på en vi och dom-känsla, pusslar gärna ihop en futtig och småskuren gudsbild – till sin egen avbild.


Rädslan för att ha fel kan bero på att en rätt övertygelse tänks vara villkoret för att bli frälst och komma till himlen. Tron används i så fall som ett subtilt sätt att få kontroll över Gud. En sådan tro blir en tung börda eftersom den skapar en djupt liggande rädsla för att förlora kontrollen. 


Martin Luther skrev:

 

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. 15 

 

Motsatsen till det religiösa kontrollbehovet är en enkel tillit som överstiger alla våra tvivel. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mycket mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas. Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju Han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår Han allting. 16 

 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att på det sättet bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli intellektualiserad. En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta men bara halva sitt förstånd. I stället för att förtrösta på sin egen trosförmåga, kan man lära sig att sätta sin lit till Skaparen som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

 

Nu kan tron på ett intressant sätt bli ett viktigt stöd för förnuftet. Tron ger inte någon bekräftelse på att man har de rätta åsikterna. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid det heliga, spelar det mindre roll om ens idéer ramlar ihop då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.


Att använda förnuftet för att bekräfta den kristna tron är ingen god idé. Gör tvärtom: låt tron få vara en hjälp för förnuftet. Ära Skaparen genom att utforska världen med ett öppet sinne. Studera vetenskap för det rena nöjets skull. Öva förmågan att lösa problem. Använd både analys och syntes. Argumentera för vad som verkar vara sanning, men försök också se styrkan i meningsmotståndarens resonemang.

4. Fyll inte kunskapsluckorna med skenvetande

 

Det verkar som att många troende känner ett visst obehag över Big-bang teorin. Hela världen skapades med en stor smäll, bara sådär. Vetenskapen har förklarat alltihop och någon Gud behövs inte, säger en del ateister.


Det borde vara precis tvärtom. Den som myntade begreppet «Big bang» var astronomen Sir Fred Hoyle, som var ateist. Han var skeptisk till hela teorin och han misstänkte att de som skapat den hade djupt religiösa motiv. 17  Tanken att universum har en begynnelse kan nämligen vara provocerande för ateister.


Vetenskapen har naturligtvis inte förklarat universums uppkomst. Big bang handlar inte om världsalltets skapelse utan om dess historia. Närmare bestämt vad som hände de första mikrosekunderna, timmarna och åren och hur universum expanderade och svalnade. Hur allting började, hur själva «explosionen» initierades, hur materien och naturlagarna skapades – detta är frågor som vetenskapen har svårt att ens spekulera om. Om ett mirakel är en händelse utan en naturlig orsak, så är hela universum ett enda gigantiskt mirakel.

 

Ateism som trosåskådning bör accepteras och respekteras. Det är en fullt förståelig reaktion på världens ondska och elände. Men ateism med vetenskapliga anspråk brukar hänga ihop med tron på förnuftets omnipotens. Ingenting överstiger vetenskapens förmåga, säger de förnuftstroende. Big bang, livets uppkomst och utveckling, materiens och medvetandets gåtor – allting kan förklaras i det mänskliga förnuftets ljus. 


Det är lite grand som mannen som en kväll letar efter sin borttappade nyckel under ljuset av en gatlampa. Är du säker på att du tappade nyckeln just här? undrar någon. Den måste finnas här någonstans, svarar han, det är ju bara meningsfullt att leta där det är ljust. 


Det man inte har kunskap om existerar inte. Denna mentalitet är populär eftersom den ger illusionen att hela verkligheten ligger innanför förnuftets maktområde. Men detta kan vara direkt skadligt för förnuftet. Det kan nämligen undergräva förmågan att leva med ovisshet och skapa ett otyglat begär efter svar på allt. I stället för att söka efter genuint rationella förklaringar, nöjer man sig med rationaliseringar. Bortförklaringar, skenförklaringar eller undanflykter – vad som helst duger, bara man slipper erkänna sin okunnighet.


Även om man inte gillar ordet «Gud», är det klokast att acceptera att verkligheten är större än människans fattningsförmåga. Det finns ett okänt X som vi aldrig kan få grepp om. Den, som vågar förlora kontrollen på den punkten, har lättare att utveckla ett gott omdöme som kan skilja mellan rationalitet och rationaliseringar.

 

Om förnuftets allmakt blir en ideologi kan allting «förklaras». Känslan att allt går ihop kan bero på rena missuppfattningar. Evolutionsbiologen Henry Gee kritiserar massmedia och populärvetenskapen för att de sprider missförstånd om evolutionen. I en artikel i tidskriften Nature skriver han:

 

Vi har alla sett reklamen. En rad av figurer som går från vänster till höger: först en apa som lufsar på alla fyra; sedan en halvt upprättgående man med ett svagt sken av intelligens och som kanske håller i en yxa; längre fram en lång och stolt man som bär på ett spjut och har päls; och till slut, användaren av den senaste bilen eller tvättmaskinen. Rubriken handlar om avancemang och progression och säger någonting i stil med «Evolution – nästa steg». 18 

 

Vad Gee reagerar emot är att sådana här bilder ger det felaktiga intrycket att evolutionen är en slags progressiv förbättringsprincip. Naturen skådas genom den mänskliga utvecklingsoptimismens lins. Man suggereras till att tro att det finns en i naturen inneboende kraft som drar allting mot det högre, det bättre, det starkare etc. «Populärdarwinism» kunde man kalla det.

 

Evolutionen är naturligtvis ett historiskt faktum, men populärvetenskapen ger ibland förklaringar som inte har något med seriös vetenskap att göra. Till exempel används formuleringar som «kampen för överlevnad leder till att arterna förbättras eftersom svagheter successivt elimineras» och «naturens blinde urmakare producerar slumpvis nya prototyper» och «naturen prövar sig fram enligt principen trial and error». Och så vidare. Detta för associationerna till konkurrerande företag som drivs till att ständigt förbättra sina produkter. Eller till innovatörer som skapar och förfinar sina uppfinningar.


Populärdarwinisterna ser likheter mellan vitt skilda ting och får en stark känsla att allt går ihop – syntes utan analys. Konkurrens bland djur liknar konkurrens bland människor, och båda fallen tänks leda till samma sorts framsteg och utveckling. De tror att naturen fungerar på ungefär samma vis som mänskligt skapande och uppfinnande, som är rationellt och målstyrt. Därför tror de – undermedvetet – att naturen är besjälad med en människoliknande intelligens och vilja.


Det blir smått komiskt när man märker att många, som utger sig för att vara ateister, i själva verket tror på en övernaturlig livskraft. Behov, som förnekas i det medvetna, spelar ju gärna sina spratt i det undermedvetna.


Populärdarwinismen är ett religionssurrogat som har en enorm makt över tanken. Den gör utvecklingen till en närmast obönhörlig naturlag. Till exempel skapar den en fix idé om att konkurrens med nödvändighet hör ihop framsteg och förbättringar. Och att förändring är detsamma som evolution, som är detsamma som progressivitet. Även om detta i många lägen kan vara riktigt, är det nog klokast att tänka ett varv till.



Om dessa frågor intresserar dig,

kan du också läsa detta:


Om materialismen


I. Evolutionen och den mystiska X-faktorn

II. Bättre verklighetsförankring utan materialismen

III. Till försvar för sinnevärlden

5. Undvik fixeringar och vidga perspektiven

 

I min essäbok berättar jag om mitt arbete med vatten och sanitet i fattiga länder. Som jag ser det, finns det tre stora problem med biståndet:

 

1. Biståndsprojekt måste uppvisa resultat! sägs det i debatten. Och det är klart att de ska. Men den som blir imponerad av resultatsiffror kanske bara är dålig på att tolka statistik. Kanske man värderar kvantitet högre än kvalitet.

 

2. Risken med för mycket resultatjakt är också att givarna blir det pådrivande lokomotivet, medan de fattiga bara passivt dras med. Alltihop får karaktär av social ingenjörskonst. Mottagarna blir betraktade som objekt som skall omformas och tänka rätt. Är det så man skapar eldsjälar?

 

3. Biståndets beslutsfattare ser sällan konsekvenserna av sina beslut. Om de av praktiska skäl inte kan ha ögon överallt, borde de uppmuntra andra att ge kritisk återkoppling. Eftersom de sällan gör det, finns en övertro på idéer med svag verklighetsförankring.

 

Byråkrati, social ingenjörskonst och ideologiska fixeringar – mottagarna får knappt någon möjlighet att tänka och handla självständigt. Liknande kritik har framförts av många i olika sammanhang. Dhananjayan Sriskandarajah skriver i en artikel i The Guardian:

 

Genom att ägna vår energi åt att utforma log-frames och rapportera till givare, har vi blivit insnärjda i byråkrati. [...] Eftersom kostnadseffektivitet är det enda som betyder något, delar vi upp vårt arbete i enkla projekt och antar bara uppgifter som kan uppvisa enkelt kvantifierbara resultat. [...] Om vi kan vända tendensen till ... teknokratisk styrning som hotar att överväldiga oss, kommer vi att återupptäcka vår förståelse av det civila samhället som en djupt mänsklig konstruktion, som något som främjar sociala relationer. Och det är dessa relationer, lär oss historien, som verkligen kan förändra världen.

 

I nästan alla tider har människor skapat organisationer, föreningar och samfälligheter för att lösa gemensamma problem. Om vi nu verkligen är intresserade av att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen, borde vi inte då stötta just detta? Alltså att bistå lokala föreningar som är inriktade på praktisk och jordnära problemlösning och bara undantagsvis söker hjälp utifrån. Det är detta som brukar kallas för bykraften: Kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem.


En tanklös jakt på resultat kan vara till stor skada för denna samarbetskultur. Svårmätbara kvalitéer har minst lika stor betydelse som kvantiteter. Omdömesförmåga, tålamod, självförtroende, självkontroll, rättrådighet, mellanmänsklig tillit – allt sådant riskerar att undergrävas när man kräver snabba och mätbara resultat.

 

En del är fast övertygade om att allting i livet kan mätas matematiskt. Förmodligen har de rätt. Men den väsentliga frågan är naturligtvis om det är meningsfullt att mäta allting. Matematiken är ett fantastiskt verktyg, men för att använda den på ett klokt sätt krävs omdömesförmåga. Johann Wolfgang von Goethe skrev:

 

Jag vördar matematiken som den mest upphöjda och nyttiga av vetenskaper, så länge man använder den där den är på sin plats. Men jag kan inte lovorda att man missbrukar den på saker som ligger helt utanför dess område, och där den ädla vetenskapen framstår som rent nonsens. 19 

 

Det tanklösa mätandet är något som genomsyrar stora delar av vårt moderna samhälle, hävdar filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon skriver: «Pedanten är den som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar och därmed tappar kontakten med de specifika situationernas konkretion.» Detta är något som drastiskt minskar utrymmet för erfarna människor att använda sitt eget omdöme, menar hon.


Att denna skadliga tankekultur präglar vårt samhälle är illa nog, men varför också sprida den till fattiga länder? Vad pedanterna saknar är alltså det som Aristoteles kallade för fronesis. Den praktiska klokheten och omdömesförmågan är något som först och främst utvecklas genom arbets- och livserfarenhet. Det innebär att kunna urskilja vad som är väsentligt och oväsentligt i varje enskild situation och att kunna överväga olika handlingsalternativ för att välja det bästa av dem. Aristoteles skiljde detta från techne, den tekniska kunskapen. Denna kunskapsform behövs förstås också, men om biståndet blir en teknokrati utan fronesis kommer det ständigt att göra fel saker.


Experter är naturligtvis helt oumbärliga eftersom de är kunniga inom ett visst område. Samtidigt hör det till sakens natur att de är mer okunniga om vad som ligger utanför. De är alltså, som alla människor, begränsade. Men tänk om de saknar kunskap om en viktig sak, nämligen kunskap om sin okunskap. Tänk om de har en svag och diffus förståelse för sina begränsningar. Om de brister i självkännedom drabbas de lätt av självöverskattning och uttalar sig tvärsäkert om saker de inte förstår. Eftersom kompetensområdet är som en liten ö i en stor ocean, är det troligt att de ofta är ute på okänt vatten utan att de inser det. Därför är det viktigt att halvbildade experter hålls under uppsikt och inte får för stort inflytande. Biståndet bör i stället ledas och drivas av helbildade personer som har en bättre insikt om vad de inte vet och en större intellektuell nyfikenhet.

Sokrates

Känn dig själv! Var medveten om din egen okunnighet! Bara så kan man frigöra sig från skenvetande och falskt djupsinne. För att komma närmare sanningen behöver vi hjälpas åt, menade Sokrates.

Isaiah Berlins kända metafor kan vara intressant i sammanhanget. Somliga är som igelkotten som behärskar en stor sak, medan andra är som räven som behärskar många saker. Igelkottar är intresserade av synteser och tolkar världen utifrån en universell grundprincip som förklarar allting, till exempel «den starkares rätt», «klasskampen», «marknadslösningar», «postkolonial kritik», «viljan till makt». En igelkott brukar ha en värdefull insikt men driver den för långt. Styrkan är fokus och enkelhet men detta kan också leda till dogmatism och rigiditet. Exempel på igelkottar är Nietzsche, Freud, Marx och Darwin. Sådana personer behövs och vad de producerar kan ha ett stort kulturellt och vetenskapligt värde. Men det kan bli minst sagt problematiskt om deras idéer blir något slags religionssurrogat som skapar kollektiva fixeringar.

 

Rävarna ser världen i all dess komplexitet, och försöker inte pressa in hela verkligheten i en enda övergripande idé eller grundprincip. De använder både analys och syntes, men har inget behov att få precis allting att gå ihop. I stället är de utspridda och rör sig på många plan samtidigt. En del av dem är både humanister och naturvetare. En igelkott vill förminska världen och reducera den till en princip; en räv känner förundran över att världen alltid verkar vara så mycket större. Exempel på rävar är Aristoteles, da Vinci, Erasmus, Shakespeare och Goethe. 

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: dogmatism (igelkott). 2. Vällagt pussel: fronesis (räv). 3. Med hjälp av såg: relativism (sengångare).

Extremt igelkott-tänkande är dogmatism, och den motsatta ytterligheten är relativism och skepticism. Relativister menar att världen är fragmenterad och splittrad och att varje grupp är isolerad i sitt eget språkspel. De säger att människor med olika identiteter inte kan förstå varandra, för det enda som finns är olika perspektiv. Varje sanningsanspråk kan avslöjas och avfärdas som maktspråk, hävdar de. Relativister kan väl närmast liknas vid sömniga sengångare, eftersom de saknar viljan att foga ihop en fungerande världsbild.


Har biståndet funnit den gyllene medelvägen mellan dogmatism och relativism, eller har det blivit en fronesis-befriad pratklubb? Rekryteras personal med kulturell intelligens (CQ) och praktisk klokhet? Används resultatsiffror på ett sätt som «får den ädla vetenskapen att framstå som rent nonsens»? Är projekten designade på ett sätt som främjar eller undergräver bykraften? Det är sådana frågor som intresserar dem som kämpar för ett kvalitetsdrivet bistånd.

6. Utveckla praktisk klokhet genom klassisk bildning

 

Det finns somliga som avvisar den antika grekiska demokratin eftersom den exkluderade kvinnor och slavar. Visst fanns det under antiken ett inte så litet mått av elitism, rasism, fascism, sexism och andra former av trångsynthet. Varken Bibelns människor eller de klassiska filosoferna var fria från sådant. Men den mörka bakgrunden behöver inte avskräcka oss, snarare tvärtom. Det är själva frigörelsen från maktfilosofierna som är det viktiga. Även stora misslyckanden kan vara relevanta för oss. Eftersom dessa människor levde i en helt annan kultur kan vi försöka se «likheter mellan olika ting och olikheter mellan likartade ting». På så vis kan vi söka efter de principer som utgör grunden för konsten att vara människa. Mänsklighetens samlade erfarenhet är en dyrköpt skatt, och att låta den falla i glömska är inte speciellt progressivt. Att vara okunnig om vad som hände innan man föddes är att alltid förbli ett barn, sade Cicero.

 

Det är ganska imponerande att antikens Aten hade ett styrelseskick som var så pass inkluderande som det faktiskt var. De utvecklade en demokrati som inte gav något inflytande till experter, byråkrater och proffspolitiker. De förlitade sig hellre på medborgarnas engagemang och förmåga att använda sitt sunda förnuft. Aten låg i konflikt med Sparta, som bedrev ett slaveri som var mångdubbelt mer brutalt. De kunde inte fatta varför Aten gav makten till den obildade folkhopen. Deras styrelseskick var i stället oligarki, fåmannavälde. Spartanerna dyrkade guden Phobos (fruktan) eftersom han hade förmågan att skapa disciplin och likformighet. För dem var disciplin en livsstil och deras kultur var – spartansk. Atenarna hade också sina galenskaper, men de hade en rik och blomstrande kultur. De föredrog frihet och spontanitet, men de hade inga problem med disciplin om det var nödvändigt.

 

Aten och Sparta skapade varsin allians och försökte främja demokrati respektive oligarki bland de grekiska stadsstaterna. De representerar två idéer som fortfarande på många sätt ligger i strid med varandra. Den ena idén säger att människor i princip är jämlikar och att alla kan få vara med och bestämma om samhällets angelägenheter. Var och en har nämligen ett sunt förnuft, och om de inte har det, kan engagemang och jämlik debatt göra att de utvecklar det med tiden. Om folk behandlas som vuxna, myndiga och ansvariga, är det möjligt och troligt att de också blir det. Den andra idén säger att människor inte alls är jämlikar. Mänskligheten kan nämligen delas in i «de smarta och upplysta» och «de dumma och oupplysta». För att skapa ett gott samhälle, måste de förra ha makten över de senare, säger man.

 

De som försvarar vår tids elit-oligarkier får förstås hela tiden vatten på sin kvarn. Se på världens elände, säger de, uppenbarligen beror det på att det dumma folket har för mycket inflytande. Men vilka bestämmer vad det innebär att tänka rätt? Halvbildade personer som lever i en värld av abstraktioner utan förankring i vardagslivet? Det är tragiskt men knappast förvånande om många revolterar genom att ge sitt stöd till någon demagog.

 

 

Kan en demokrati fungera utan

kardinaldygderna?

 

Klokhet

T.ex. att veta vad man inte vet.

 

Rättrådighet

T.ex. att skilja mellan sak och person.

 

Måttfullhet

T.ex. att gå den gyllene medelvägen.

 

Mod

T.ex. att inte låta rädslan styra över förnuftet.

 

 

Oligarki eller populism, vilket är att föredra? Platon skulle föreslagit att vi i stället inför aristokrati – «de bästas välde», ett styre av en ädel och kultiverad elit. Karl Popper gick till hårt angrepp mot Platon i boken Det öppna samhället och dess fiender – på tok för hårt enligt min mening, men kärnan i hans argument är riktigt: Platons elitism kan skapa en sluten «stad» som förlorar kontakten med verkligheten.

 

Filosofen Alf Ahlberg ansåg att vi i stället bör främja klassisk folkbildning. Han menade att en fungerande demokrati förutsätter att vi alla utvecklar förmågan att tänka fritt. Problemet är inte så mycket att det råder brist på yttrandefrihet, utan mer att vi har en benägenhet att förslava oss själva. I boken Tankelivets frigörelse skrev han att vi är mästare på att övertyga oss om att vi är förnuftigare än vi egentligen är. Vi försvarar våra åsikter med skäl som gör sken av att vara logiska, men som i själva verket grundas på önskningar, sympatier och motvilja. Vi ser fakta som smickrar och behagar oss och blundar för det som förödmjukar och förargar oss. Vi faller lätt offer för slagordstänkande, sociala fördomar och vidskepelser.

 

Aversioner, måttlöshet och rädslor – när sådana känslor breder ut sig för mycket kan demokratin få ett problem. I vår narcissistiska kultur är fritt tänkande liktydigt med att följa vad man innerst inne känner och därför blir människors tyckande något heligt som inte får kränkas. Sant är det som känns rätt. Gott är det som känns behagligt.


Sokrates hävdade bestämt att det inte alls är samma sak. 20  En sådan subjektivism gör ju att man blir helt prisgiven åt dem som är skickliga på att manipulera känslorna. Ahlberg skrev: 

 

Att tänka fritt betyder inte att blint följa alla dessa tankebanor, som våra böjelser och intressen, vår egenkärlek och vårt infantila storhetsvanvett stakar ut. Att bli en andligen fri människa är just att bli fri från denna begränsning av horisonten.

 

När horisonten begränsas av den blinda okunnigheten brukar kunskapsluckorna fyllas med starka affekter och tvärsäkra svar. I skarp kontrast till detta är en sorts upplyst okunnighet. De som besitter denna egenskap har inte alltid de rätta svaren eller lösningarna, men de kan ofta ställa kloka frågor som leder på rätt väg. Sådana personer är relativt fria från inre låsningar och kan hantera livets olika dimensioner, som till exempel ideal och verklighet, syntes och analys, enhet och mångfald, kollektiv och individ, objektivt och subjektivt, kvantitet och kvalitet, insikt och ovisshet, natur och kultur, abstrakt och konkret, det universella och det unika. Det är denna form av upplysning som är grunden för den praktisk klokheten.

Skolan i Aten, av Rafael

Studiecirkeln i Aten

7. Skapa vanor som stärker den inre friheten

  

Stoicismen är en beprövad livsfilosofi som hör till arvet från antiken. Den är relevant för den som vill vara förankrad i verkligheten och arbeta för det gemensamma goda. Den innehåller en del som hör till en föråldrad världsbild, men också sådant som är tidlöst. Med hjälp av det sunda förnuftet kan vi plocka till oss det vi behöver och lämna det andra därhän. Stoicism förknippas ofta med ovilja eller oförmåga att visa känslor, men det är ett missförstånd. Det handlar inte om att förtränga känslorna, utan snarare att lära känna dem, acceptera dem och handskas med dem. Framför gäller det att inte låta sig förledas av känslor som kan skada en själv och andra. Kognitiv beteendeterapi är en modern arvtagare till stoicismen.


Antikens stoiker hämtade inspiration från Sokrates, som de såg som en förebild för hur man lever i en värld full av frestelser och vedermödor utan att korrumpera sin själ. Situationer som leder till frustration och negativa känslor är inte något som absolut måste undvikas, ansåg de. I stället gäller det att lära sig att hantera affekterna genom självkännedom och självdisciplin. De menade att sann frihet är något som måste kultiveras, till exempel genom kardinaldygderna. Människans mest dyrbara egendom är själens integritet, vilket betyder att yttre saker som framgång och rikedom är mindre värdefulla. Detta kan jämföras med Jesu uttalande: «Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»

 

Kejsaren Marcus Aurelius var en stoiker. Romarrikets tid var grym och hård, men det är mer rättvist att bedöma den tidens människor efter den kompassriktning de följde. Marcus försökte visserligen inte avskaffa slaveriet, men han stiftade lagar som gav slavar ett visst rättsskydd. Han förbättrade också änkornas och de föräldralösas ställning. Sådana humana åtgärder hör ihop med det faktum att stoikerna förespråkade tron på alla människors värdighet, med motiveringen att varje människosjäl är ett utflöde ur ett och samma gudomliga förnuft.

Marcus Aurelius och Epiktetos

Marcus Aurelius var inspirerad av Epiktetos, som var född som slav och som levde ett enkelt liv med få ägodelar. Den, som helhjärtat ser Gud som allas fader, kan inte ha låga tankar om sig själv, menade han. Just för att han växte upp som slav, lärde han sig att sätta ett större värde på den inre friheten än på den yttre. Sinnesrobönen har sin grund i Epiktetos filosofi: «Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.» Det mesta som händer i världen ligger utanför vår kontroll, men vad vi kan råda över är våra reaktioner, menade Epiktetos. Det vi bestämmer över är våra åsikter, begär och aversioner. För en stoiker gäller det att behålla ett inre själslugn som är oberoende av yttre omständigheter. Man får inte låta sig förslavas under låga tankar.

 

«Vi har inget att frukta utom fruktan själv», sade Franklin D. Roosevelt, och vad han varnade för var en rädsla som undergräver omdömesförmågan. Visst finns det verkliga faror och hot, men de måste bedömas med ett balanserat förstånd som varken överreagerar eller fegt blundar för verkligheten. Rädsla kan skapa hjärnspöken, som framkallar vrede, hat och lidande. Mod är att hålla huvudet kallt och låta förnuftet råda.

 

Det brukar sägas att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Det tycks dock som att det finns ett undantag från denna regel, och det är Marcus Aurelius. Som kejsare hade han obegränsad makt att göra precis som han ville, men så vitt vi vet missbrukade han den inte. Skälet är att en stoiker sätter gränser för sig själv och sitt handlande – allt som kan göras bör inte göras – och har tillräcklig självdisciplin att respektera dessa gränser. «Akta dig för att bli en tyrann», sade han till sig själv. «Var alltså ärlig, god och högsinnad, älska rättvisan, var from, var välvillig och kärleksfull och ståndaktig i pliktuppfyllelsen.» 21  Denna livsfilosofi är i synnerhet relevant för politiker, tjänstemän, poliser, chefer och andra personer vars plikt det är att tjäna en högre etik och det gemensamma bästa. Den som har makt över andra behöver först och främst lära sig självinsikt och självkontroll.


Många stoiker under antiken hade en asketisk livsstil men en del tyckte att deras strävan efter självdisciplin gick onödigt långt. Om stoicismen dras till sin spets kan den skapa likgiltighet. Cicero och Seneca var i första hand stoiker, men de hade också stor förståelse för människans behov av livets goda, som hälsa, lycka och vänskap. De tvekade inte att låna idéer från sina rivaler: epikuréerna. Dessa antikens materialister ville leva ett liv i frihet från bekymmer och besvär, och de undvek därför allt samhällsengagemang. De hade dock vissa idéer som en del stoiker gillade, som till exempel att njutningar inte nödvändigtvis behöver undergräva dygden. Känslor och behov kan kultiveras genom att skapa goda vanor under förnuftets ledning. 


För en stoiker kan vardagslivets prövningar bli till övningar i att inte förlora jämvikten. Epiktetos sade:


Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig då i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. Du kan förverkliga din avsikt tryggare om du säger till dig själv: ’Jag ska ta ett bad nu och samtidigt bevara min naturenliga jämvikt.’ 22  


Enligt stoicismen är det viktigt att kunna tänka negativt och att försöka föreställa sig obehagliga överraskningar. Detta kan låta som pessimism, men i själva verket är det optimism. Det är som att säga till sig själv: «Även om jag råkar ut för svårigheter och motgångar, har jag en inre beredskap att hantera problemen.» För en stoiker är det särskilt viktigt att tänka på sin dödlighet, och att vara tacksam för det liv man har. Genom att sätta parantes kring sig själv, framstår världen i ett riktigare perspektiv.

8. Håll ihop livets runda kvadrater

 

Att hantera mångfaldens komplicerade ekvation kan vara en utmaning. Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

 

1. Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?

 

2. Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

 

Detta ger fyra olika möjligheter:

 

Mosaik (jämlikhet och mångfald). I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering (dominans och mångfald). I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheid. Premiärministern P W Botha klagade över att folk tycks ha missförstått ordet apartheid, som i själva verket är afrikaans för «god grannsämja». Maktreligionens förespråkare tror att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade likt barn i en familj. Sammanhållningen bör grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja, anser de.

 

Smältdegel (jämlikhet och enhet). En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Man älskar det som är fashionabelt och trendigt. Här utvecklas en enhetlig världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat. De som håller för mycket på sin egen tradition uppfattas som onormala och blir nedtryckta.

 

Homogenisering (dominans och enhet). Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. För att bevara friden i ankdammen, måste alla avvikande element motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. Sådana utfall kan ge en befriande känsla av katharsis – en själens rening från allt hyckleri – men risken är att det tvärtom skadar själen genom att avtrubba medkänslan. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.


Så vilken av dessa fyra modeller är att föredra? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt. De är olika strategier för att undvika dem som är annorlunda. Förhoppningen är att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. 


För att lösa sådana problem behöver man först och främst hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: ett eller två glas är angenämt och kanske till och med hälsosamt, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation, sade Aristoteles.


Därigenom blir det lättare att navigera i mångfaldens virrvarr utan att låta sig förledas av starka affekter och extrema idéer. Lösningen på politiskt korrekthet (respekt utan ärlighet) är inte att vara politiskt inkorrekt (ärlighet utan respekt). Affekter behöver balanseras med motaffekter. Man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och vara både sanningsenlig och hänsynsfull. Förmågan att lösa denna runda kvadrat är väsentlig för den som verkligen vill kommunicera och göra sig förstådd.

En rund kvadrat

Hur man löser en självmotsägelse: en rund kvadrat är i själva verket en cylinder. Från ett perspektiv ser den ut som en cirkel, från ett annat ser den ut som en kvadrat. Genom äkta synteser kan livets motsatser förenas. 

9. Se hur tron på en objektiv Sanning skapar öppenhet


Föregående artikel beskrev olika strategier för att hantera mångfaldens ekvation. Låt oss tillämpa en liknande modell på de religiösa konflikternas sköna värld. En brännande fråga för många troende är hur de skall hålla ihop flocken. Hur kan man hantera det faktum att det finns så många anspråk på Sanningen?

 

Enhet och maktspråk. Den som läser Bibeln behöver först och främst lära sig att skilja mellan egna känslor och gudomliga ting. Risken är nämligen att dess höga status blåser upp läsaren. Att vara en besserwisser som dömer andra kan ju vara behagligt och lustfyllt – och det som känns rätt måste väl också vara det? Denna förväxling rubbar den inre sanningskompassen och skapar ändlösa konflikter och dispyter. Att uppfatta egna känslor som Guds röst är orsaken till många tragedier.

 

En möjlig utväg är att utse personer som kan lösa dispyterna, till exempel teologer och skriftlärda. Någon eller några får tolkningsprivilegiet och blir betraktade som ofelbara, medan de andra får lära sig att visa ödmjukhet. Problemet med ofelbarhetsdogmer är att de brukar gå hand i hand med maktspråk och krav på blind lydnad och underkastelse. Frågan är bara vilka medel som är tillåtna för att genomdriva «den gudomliga planen»: villkorlig kärlek, grupptryck, skrämsel, hot, flammande bål...

 

Enhet och jämlikhet. När en övertygelse påtvingas en människa är risken att den inte blir någon naturlig del av henne själv. Hon måste tro det hon kanske egentligen inte tror. Tron blir ett påhäng för syns skull. Men vad har en tro för värde om den inte är spontan? Vore det inte bättre att ge varje människa frihet att följa sitt eget samvete och omdöme? I så fall ställs man inför ett nytt problem: Är det möjligt att upprätthålla jämlikhet och bred enighet kring en tydlig bekännelse?

 

Ett sätt att uppnå enhet är att skapa ett system av doktriner och dogmer. Teologin uppfattas då som en exakt vetenskap, och trosfrågor behandlas som «vetfrågor». På så sätt hoppas man att alla skall enas kring samma sanning. Men sådana abstrakta resonemang kanske mest är spekulationer som missar poängen.

 

Ett annat sätt att främja enhet är att tala till känslorna och söka emotionell förening som jämlikar. De andliga erfarenheterna kan skapa varma och djupa gemenskaper. Men alla kan inte stöpas i den formen. Starka känslor och upplevelser är inte var mans sak.

 

Man kan också försöka skapa enhet genom en idealistisk universalreligion som bygger på tidlösa ideal: tolerans, fred, rättfärdighet, rättvisa, medmänsklighet etc. Frågan är dock om frukten verkligen blir just detta. Idealisterna tvekar sällan att använda maktspråk för att sätta andra på plats. Ju mer de älskar sina abstrakta ideal och utopier, desto svårare har de att stå ut med verkliga människor.

 

Flera likvärdiga sanningar. Om var och en följer sin egen inre sanning får man också räkna med splittring och fragmentering. Vill man ändå värna om jämlikheten, kan man höja taket och sänka tröskeln så att många olika övertygelser skall få rum. När allt och alla skall inkluderas, får man undvika att kritisera eller upphöja någon speciell trosåskådning. Vem som säger saker blir viktigare än vad som sägs. Vilket är raka motsatsen till rättrådighet och saklighet.

 

När sanningsfrågan sätts inom parentes, blir trosfrågor ofta reducerade till «tyckfrågor» eller «smakfrågor». Som alla känner till kan man inte disputera om smak, för det som passar dig kanske inte passar mig. Sant är det som känns rätt. Tron blir ett privat självpyssel.

 

Sanningen för de utvalda. Om man slutar sträva efter enhet ligger det nära till hands att också offra jämlikheten. «Det är inte mödan värt att försöka övertyga dem som är andligt förstockade», säger den desillusionerade missionären. På så sätt kan det bildas gemenskaper som hålls ihop av en stark känsla av överlägsenhet. På gnostiskt vis delas människor upp i de «andliga» och de «jordiska». Fåfängan ger en känsla av bekräftelse och blir en källa till inspiration.

 

* * *

 

Finns det något svar på Jesu bön att «de alla må vara ett»? Eller är det en ekvation som saknar lösning? Hur skulle de då kunna «förverkliga sin kallelse att vara jordens salt och världens ljus»? Klart är i alla fall att övertygelsen inte kan växa och mogna i någon av de beskrivna ytterligheterna. Rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller relativister, för i deras tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Ingen av dem förstår att de behöver falsifiera sina fördomar.


Sokrates liknade det vid att sitta fastkedjad i en mörk grotta och stirra på skuggor och illusioner. Ett sådant oreflekterat liv saknar mening, tyckte han. Med sin samtalskonst lyckades han engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade han. Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska insikten: sanningen är något som man kan närma sig och som i någon slags mening existerar.


Sant är inte nödvändigtvis detsamma som vad som känns rätt. Känslan av visshet är subjektiv och kanske bristfällig. Tron att det existerar en objektiv Sanning innebär att vara öppen för möjligheten att man kan ha fel. De som följer Logos sitter inte fast i en mörk grotta, utan vandrar omkring i världen och får se livet i ett nytt ljus.

10. Ha förbindelse med upplysningens andliga livsnerv

 

I boken Humanismen beskrev Alf Ahlberg humanismens rötter och historia. Perspektivet i boken är västerländskt, men det finns även andra traditioner som vi kan lära oss av, till exempel afrikansk ubuntu och Gandhis humanism. Kunskap om den egna traditionen kan dock tjäna som en grund och en utgångspunkt.


Humanism är inte en naiv tro på människans naturliga godhet eller något dylikt. Snarare kan vi se den som ett inre försvar mot sådant som till exempel demagogi, fanatism, relativism och extrema ideologier. Ahlberg menade att den humanistiska traditionen formades under medeltiden, renässansen, reformationen och upplysningen. Dess rötter i antiken är judendomen, kristendomen, den grekiska filosofin och stoicismen. 

Streckgubbe. Höger fot = Jerusalem. Höger ben = judendom och kristendom. Vänster fot = Aten. Vänster ben = grekisk filosofi och stoicism. Kropp = medeltiden. Höger arm = reformationen. Vänster arm = renässansen. Huvud = upplysningen.

«Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmältning mellan stoicism och kristendom.», skrev Ahlberg. Detta är «den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror.», hävdade han.


Erasmus av Rotterdam var en kristen stoiker och en av de främsta förespråkarna för denna kultursyntes. Han menade att människan kan bli Guds medskapare genom nåden. Han hyllade klassisk bildning, empati, ödmjukhet och måttfullhet. «Ditt bibliotek är ditt paradis», sade han.


Humanismen har alltså formats av en rad religioner, filosofier och epoker. Vi kan se detta som våra andliga tillgångar som kan vara till hjälp på olika vis. Ahlberg påpekade att humanismens värderingar kan överleva även om vi glömt bort dess historia, i varje fall för en tid. Han hävdade dock bestämt att denna historielösa «profanhumanism» aldrig kan vila uteslutande på vetenskaplig grund. Vetenskapen kan tala om för oss hur världen är beskaffad, men inte hur den bör vara. Detta betyder att det inte kan finnas någon «vetenskaplig livsåskådning» som kan upplysa oss om vad som är värdefullt, menade Ahlberg. Frågan om ont och gott har inget vetenskapligt svar.


Materialismen blir till sist ett dödligt hot mot forskarsamhället och den akademiska friheten. Den inre friheten är knappast möjlig om det enda som existerar är atomkulor och deras rörelser. Den logiska konsekvensen blir att också betrakta forskare som «kroppar i rörelse» som skall dansa efter någons pipa. Genom kontroller, konkurrens och belöningar styrs de av yttre faktorer, som till exempel ideologier och intellektuella modenycker. Om forskare inte i första hand drivs av ett inre sanningspatos finns det inte något skäl att lita på dem. 


Detta är ett allmänt problem i en materialistisk kultur som inte tror att det kan finnas någon «andligen fri människa». För att skapa goda medborgare måste folk omstöpas och bli ideologiskt väldresserade. Den sociala tilliten byggs upp genom upplysningskampanjer, yttre socialt tryck och skamkänslor. Följden blir att folk styrs mer av smicker och rädsla, än av förnuft och empati.


Att vara förankrad i upplysningen är bra men inte tillräckligt. Om den inte skall utplåna sig själv behövs fler andliga resurser. För den som inte är beredd att sälja sin själ finns ett alternativ: att bejaka den stora alliansen mellan Jerusalem och Aten, och tron på ett mystiskt X som manifesterar sig i människans längtan efter det sanna, det sköna och det goda.



En myndig tro: Total tillit, inre frihet och praktisk klokhet; Tecknad präst
epost
navigationdiversity.se/myndigtro
Navigation i mångfalden av Erik Pleijel. Essäbok om äventyr, bistånd, vattenförsörjning, kulturkrockar, teologi, filosofi, civilsamhället


Information om boken

Bilder

Recensioner

Länkar till nätbokhandel



  

Inledning | 10 steg till en myndig tro  | Om materialismen




Creative Commons-licens
«En myndig tro: Total tillit, inre frihet och praktisk klokhet» av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Based on a work at http://navigationdiversity.se/myndigtro & undersidor.
Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på info@navigationdiversity.se.
Lutherrosen: CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly
Sengångare: friendlystock
Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com