En myndig tro

 Inledning  |  10 steg till en myndig tro  |  Om materialismen  |  Essäbok  |  Kapitel 1 

Vad vår problemfyllda värld så desperat behöver är fler kvinnor och män med praktisk klokhet. Aristoteles term för detta är fronesis. Orienteringsförmåga och gott omdöme kan man också kalla det. I det följande skall jag försöka visa hur denna förmåga kan stärkas och utvecklas med den kristna tillitstron som grund.


Om vi skall finna den vägen behöver vi först ställa frågan varför religion också kan vara något destruktivt. Uttryckt på ett annat sätt: vi behöver förstå vad som är «vägen till den mörka sidan». En gång för länge sedan fick jag se den mest extrema konsekvensen av detta. Det första kapitlet i min essäbok Navigation i mångfalden handlar om mina erfarenheter i Tanzania och Rwanda under folkmordet 1994. Jag berättar om en färd tillsammans med en rebellofficer som visade en plats där folk blivit massakrerade. Att gå omkring bland hundratals döda kroppar är en otäck och omskakande upplevelse, kan jag lova. Du kan läsa hela berättelsen här: Den totala cynismen. Kapitlet avslutas med en reflektion om Gud, det onda och livets mening. 


I boken berättar jag också om när jag drygt två år senare besökte ett rwandiskt fängelse med fångar som gjort sig skyldiga till övergreppen. Det var helt fullpackat med mångdubbelt fler fångar än fängelset var byggt för. En av dem visade mig runt och jag pratade med några av dem. Till min förvåning var de rätt vänliga och trevliga. På fängelsegården såg jag en grupp med fångar som stod och sjöng medan en dirigerade. Efter en stund förstod jag att det var kyrkokören som övade inför mässan på söndag. Det här gjorde mig mest förbryllad. Var det verkligen dessa män som hade begått sådana fruktansvärda grymheter?


På ett konkret sätt blev jag påmind om den fråga som många ställt sig: Hur kunde denna tragedi drabba ett land där de flesta är kristna? Vad är förklaringen till att de blev ett så enkelt byte för ondskan? Frågan är också hur vi människor kan begå sådana handlingar. Detta är något som angår oss alla i lika hög grad. En rwandisk man som hade deltagit i dödandet, men som efteråt kände djup ånger, berättade i en tidningsintervju: «Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.» 1 


Smicker och rädsla, med andra ord. Det här är en blind fläck för de kyrkor som använder hot om straff och löften om belöning för att skapa en lydig flock. De har större användning för människans svagheter (fruktan och självbelåtenhet) än för hennes starka sidor (förnuft och empati). Detta är inte precis något som bygger upp ett inre försvar mot det onda. I stället blir de troende lätta att manipulera, i värsta fall av sluga demagoger och maktmänniskor. Vad fångarna i fängelset tänkte och trodde kan jag mest spekulera om, men jag misstänker att de aldrig hade hört detta sägas i en predikan: «Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.» 2 


Borde inte tron på Gud innebära att låta sig vägledas av det som är sant, rätt och gott – och inte av religiösa maktfantasier? Frågan är inte ny. Flera hundra år före Kristus reflekterade Platon över sin tids religion. I en av dialogerna samtalade Sokrates med Eutyfron, som uppfattade sig själv som en expert på gudomliga ting. Han var nyfiken på hans teologiska kunskaper och frågade vad sann fromhet och gudaktighet egentligen är.


Eutyfron svarade på ett sätt som visade att han förmodligen inte hade funderat på den saken tidigare, men efter en stunds diskussion blev det uppenbart hur han egentligen trodde. Fromhet är att göra affärer med gudarna: offer och vördnad i utbyte mot belöningar och förmåner. Genom att behaga dem kan man bringa lycka och framgång för sin familj och sin stad. Sokrates bad honom förklara varför dessa handlingar behagar dem, men det kunde han inte riktigt svara på. Vad gudarna önskar och vill är av definitionen gott, och inte något som människan behöver förklara eller förstå, verkade han mena. Det är de som har makten, så det är bara att lyda deras befallningar.


Sokrates gillade inte det här och han tyckte att Eutyfron var lat. Det är just den här sortens makt-är-rätt-filosofi som han argumenterade emot i dialogerna. Han ville förstå vad som är rätt och sant genom att samtala och resonera sig fram. Sann gudaktighet var för honom något helt annat än blind och tanklös underkastelse. Han verkade se det som en samverkan med Gud för att uppnå ett speciellt mål: att förbättra själens hälsa och integritet. Detta kan framför allt ske genom självkännedom, mod, måttfullhet, rättrådighet och sökande efter godhet och sanning. 3 


Den lutherska kyrkans grundprincip är Sola fide – «endast tron» – vilket kan beskrivas som total tillit och inre frihet från rädsla. En sådan tro kan enkelt förenas med en livsfilosofi som bejakar dialog, förnuft och integritet.

Lutherrosen

Lutherrosen

Oförskräckt tillit – inget affärsavtal!

Men det finns också vissa «experter på gudomliga ting» som gör en helt annan tolkning. I likhet med Eutyfron tror de att de har ett «avtal» med högre makter: en rätt sorts fromhet skall belönas med jordisk och evig lycka. Detta skapar en rädsla för att tänka fel, och därmed också en rädsla för att föra öppna resonemang. Idealet är att vara som ett barn som följer instruktioner snarare än resonerar. En stolt och bergfast tro på den rätta läran blir viktigare än att kunna förklara vad den betyder och hur den är relaterad till verkligheten. Att uttala högtidliga religiösa fraser blir ett självändamål, och det spelar ingen roll om de är till hjälp eller inte. När tron frikopplas från det mänskliga livet, kan den undergräva förmågan att orientera sig i världen. Samvetets kompass reagerar mer på rädsla och smicker, än på förnuft och empati.


Borde det inte vara kyrkans stora uppgift att vända på det här, genom att hjälpa människor att växa och bli starka och myndiga? Många lutheraner har en djupt inrotad skräck för sådana idéer. Skälet är att de lärt sig en teologi som säger att människans handlingar («laggärningar») och den gudomliga nåden («evangeliet») är två motpoler som inte hör ihop. Dessa båda spelas ut mot varandra. Att följa Kristus blir riskabelt, för tänk om man verkligen skulle bli en bättre människa! Det skulle i så fall inkräkta på nåden. Bara den som är hjälplös och misslyckad är värd någon kärlek. För att förtjäna medömkan måste man vara ömkansvärd. Sådana krav och villkor kan skapa en omvänd prestationsångest. Man måste vara som ett litet barn som är passivt och hjälplöst. Ve den som vill växa och utvecklas och tänka själv!


Denna förkvävande kärlek är kanske användbar för en maktkyrka, men den är knappast vägen som leder till sanningen och livet. Hur skulle kyrkan se ut om den i stället uppfattade Guds kärlek som en omsorg om själens hälsa?


Nästa: 10 steg till en myndig tro


Erik Pleijel

Ingenjör, biståndsarbetare

En myndig tro: Total tillit, inre frihet och praktisk klokhet; Tecknad präst
epost
navigationdiversity.se/myndigtro
Navigation i mångfalden av Erik Pleijel. Essäbok om äventyr, bistånd, vattenförsörjning, kulturkrockar, teologi, filosofi, civilsamhället
Creative Commons-licens
«En myndig tro: Total tillit, inre frihet och praktisk klokhet» av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Based on a work at http://navigationdiversity.se/myndigtro & undersidor.
Tillstånd utöver denna licens kan vara tillgängligt på info@navigationdiversity.se.
Lutherrosen: CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly
Sengångare: friendlystock
Tecknad präst: © BradFitzpatrick.com