Första kapitlet: Den totala cynismen

Navigation i mångfalden

 

Essäbok av

Erik Pleijel

 

Recito förlag

Omslag Essäbok: Navigation i mångfalden

 

Recension i Kyrkans Tidning av Mikael Mogren.

 

Information om boken

Kapitel 1.

Den totala cynismen

 

På radion kunde vi höra att det pågick kusliga saker i grannlandet Rwanda. Vi förstod att ett flygplan med presidenterna från Rwanda och Burundi hade blivit nedskjutet och att våldsamheter hade brutit ut. Det rapporterades om massakrer på tusentals människor och att rebellerna gjort framryckningar.

 

Det var april 1994 och jag befann mig i den lilla staden Bukoba på Viktoriasjöns västkust, där jag arbetade på den Lutherska kyrkans byggnadskontor. Jag hade själv varit i Rwanda drygt ett år tidigare för att se gorillorna uppe i bergen tillsammans med några vänner. Den gången märkte jag visserligen att det fanns spänningar mellan folkgrupperna hutu och tutsi, men jag förstod då inte riktigt hur allvarligt det var.

 

Folk kom till Bukoba och berättade att de sett med egna ögon hur det flöt lik i Kagera-floden. Någon hade stått på en bro och räknat till mer än tvåhundra i timmen. Vi fick också höra hur en stor mängd människor kommit till Ngara i Tanzania och att de slagit sig ned i ett område bara några kilometer från gränsen till Rwanda. Jag kontaktade Tanzanias Röda Kors och erbjöd mig att åka dit för att hjälpa till ett par veckor som frivillig arbetare. Nästa dag följde jag med de andra volontärerna till lägret.

 

När vi kom fram möttes vi av en överväldigande syn: En halv miljon människor hade bosatt sig på en ganska liten yta. Det hade inte funnits tid att ge alla tält, så de hade byggt egna hyddor av pinnar, gräs och plastskynken. Folk gick och hämtade ved från savannen runt omkring och luften var fylld av rök från tiotusentals eldstäder. Många människor såg ut att vara fattiga, medan andra hade sin egen bil stående bredvid sin gräshydda. Ett helt samhälle hade ryckts upp och planterats om. Längs vägarna pågick en väldig kommers med varor som de hade med sig. Snart fanns där också frisörer, slaktare, restauranger och affärer av alla möjliga slag.

 

Alla hämtade vatten från en liten damm, men samtidigt som de gick ut i vattnet med sin hink smutsades dammen ner. Jag hjälpte till att göra i ordning ett litet område bredvid dammen så att man kunde sätta upp en vattenreningsanläggning. Sedan hjälpte jag till med att organisera byggandet av latriner till flyktingarna. Få av oss förstod att mitt ibland dem vi försökte hjälpa fanns personer som var skyldiga till massmord.

 

Efter ett par veckor blev allting bättre organiserat och många hjälporganisationer hade kommit på plats. Jag började känna mig överflödig och såg inte någon mening med att stanna längre. Där fanns många journalister, bland annat Gunilla från Svenska Dagbladet som reste runt i lägret och intervjuade och tog kort. Hon ville också intervjua människor som just kommit från Rwanda för att få information om läget inne i landet, så jag tog tillfället att åka med henne till gränsen mot Rwanda.

 

Vi åkte längs Kagera-floden där det hade flutit en massa lik de senaste veckorna. Vi såg människor komma över floden i små kanoter och hur de släpade på skåp, stolar, sängar och madrasser. De sade till oss att de flydde eftersom de var rädda för gerillan. Vid ett ställe åkte vi över till andra sidan i en urholkad stock för att intervjua människor där. «Kanoten» var så instabil att den kunde slå runt om någon av passagerarna gjorde en hastig rörelse. Många hade av detta skäl drunknat och blivit uppätna av krokodiler.

 

Vi fortsatte mot gränsen vid Rusomo och gick över bron. Långt under oss dundrade ett vattenfall och längre nedströms såg vi ett tiotal lik flyta runt runt i en virvel. Vid vattenfallet låg det några kroppar uppkastade på klippor. Det såg ut som bilderna i Karl XII:s bibel föreställande förödelsen efter syndafloden.

 

På andra sidan mötte vi en officer med uniform, solglasögon, basker och automatkarbin. Han hörde till gerillan som kallades RPF, Rwandas Patriotiska Front. Gunilla började intervjua honom om läget i Rwanda och han sade att RPF hade kontroll över huvudstaden Kigali och större delen av landet. I västra Rwanda fortsatte dock massmorden och för att få slut på detta fortsatte man offensiven västerut mot gränsen till Zaïre (Kongo). Han sade att om hon ville kunde han ta med henne in i Rwanda och visa henne förskräckligheterna. Jag blev också erbjuden att följa med.

 

Vi hyrde en bil med chaufför och köpte lite mat att ha med på resan och tidigt nästa morgon åkte vi till Rusomo. RPF-officeren och en soldat följde med oss i bilen för att guida oss inne landet. Först visade de oss en gigantisk hög med tusentals knivar, machetes, yxor, spjut, krokar, svärd och annat. Dessa vapen hade använts i massakern, sade de, och de hade lämnats där av flyktingarna innan de passerade över bron.

 

Vi fortsatte vår färd in i Rwanda. När jag reste här ett år tidigare var det fullt av folk på vägarna, men nu var det helt tomt. Antingen hade de flytt eller också var de döda. Officeren sade att regeringsarmén befann sig på annat håll och att det inte var några strider där vi färdades. Vid ett tomt och övergivet flyktingläger tog vi av och fortsatte på en liten väg. Vi åkte förbi många byar och nästan de enda människor vi såg var RPF-soldater. Då och då stannade officeren och gav dem instruktioner. De flesta hus saknade tak eftersom den korrugerade plåten hade stulits vid plundringarna. I en by såg vi en liten pojke som sprang omkring med en pilbåge. Han blev rädd när han såg vår bil och sprang och gömde sig. Han tycktes vara helt ensam. Jag undrade vad han hade varit med om.

 

RPF-soldaterna kom från Uganda och detta var första gången de såg Rwanda. Deras föräldrar hade nämligen flytt till Uganda under oroligheterna 1959. Under vår färd höll de föredrag för oss om historien bakom konflikten och varför de stred mot regeringen. De förklarade att det inte var en stamkonflikt mellan tutsi och hutu. Nej, det var RPF mot en korrupt regering som förtryckte folket och som var skyldiga till folkmordet. Talet om en stamkonflikt var något som regimen hade hittat på för att det tjänade deras syften, sade de.

 

Till slut kom vi fram till en kyrka som heter Nyarubuye. På framsidan såg jag en stor kristusstaty med utsträckta armar. Men där, nedanför kyrktrappan, såg jag det vämjeligaste man kan tänka sig: ett lik som låg och ruttnade i solen. Jag kände den vidriga stanken och var tvungen att hålla en näsduk för ansiktet. Jag tittade till höger och till vänster. Ännu fler lik. Hur många? Tio, tjugo, trettio. Jag gick runt på området. Kroppar utan ben, utan armar. Krossade skallar. Lukten blev allt värre. Jag klev över lik. Ett litet barn med huvudet avhugget. En kvinna med ett barn på ryggen. Tre barn som höll om varandra. För att mildra den outhärdliga stanken plockade jag en blomma och lade den i näsduken. Jag gick vidare. Män, kvinnor och barn. Hundra, tvåhundra, trehundra? De gick inte att räkna. I ett hörn på gården där det var omöjligt att fly hade människorna trängts in. Där låg nu kropparna i en enda stor hög, en sörja av ruttnande människokött. Jag gick in i kyrkan. Lik under helgonbilder. Lik bakom altaret.

 

Officeren berättade om mördarnas djävulska taktik. De ville samla alla på ett ställe och därför skrämde de upp byborna och sade: »Spring till kyrkan, där kan ingenting hända.» När alla väl var samlade tog de fram sina knivar, klubbor och gevär...

 

Det som var så slående med Nyarubuye var att allt var så idylliskt och fruktansvärt på samma gång. Fåglarna kvittrade, himlen var klarblå och det växte vackra blommor runt omkring. Det var en fridfull idyll förgiftad av stanken av den värsta ondska.

 

Gunilla reagerade i stil med: «Var fanns Gud? Satt han och såg på utan att göra någonting?» Fast jag är inte riktigt säker på om hon trodde på Gud. Jag fylldes av en helt annan känsla, en upprördhet som jag först inte riktigt visste vart den skulle riktas eller hur den skulle formuleras. Jag kan försäkra att denna åsyn effektivt immuniserade idén att begreppen «gott» och «ont» bara skulle vara mänskliga påhitt. Detta tycktes mig vara själva sinnebilden av nihilismen: kroppar som reducerats till sina materiella beståndsdelar utan värde.

 

Klockan var tolv när vi fortsatte vår färd, men någon aptit att äta vår matsäck fanns naturligtvis inte. Vi kom fram till ett sjukhus där vi träffade människor som blivit skadade. En av dem hade fått ett machetehugg i huvudet och fallit ihop medvetslös. Mördarna trodde han var död och därför lämnade de honom. Långt efteråt kom det några andra människor dit och när de såg att han andades, tog de hand om honom och förde honom till sjukhuset. En annan hade blivit slagen med en träklubba i huvudet. En tredje hade förlorat ett öga på grund av en granat. Alla som låg i sängarna här hade blivit av med sina familjer.

 

Officeren ville helst visa oss ännu mer kusligheter, men det började bli sent på eftermiddagen och vi insisterade på att få åka tillbaka. Vi ville inte åka omkring i en konfliktzon efter att det hade blivit mörkt. «Är ni rädda för döden?», frågade han, men han gick dock med på att återvända. På vägen fanns det flera vägspärrar och på ett ställe låg vakten och sov. Officeren väckte honom och gav honom en rejäl uppsträckning.

 

Solen hade hunnit gå ned när vi bara var halvvägs mot gränsen. Plötsligt hörde vi en smäll och vi ryckte till, men det var bara en punktering. Chauffören började byta till reservdäcket. Det var tyst och fridfullt, bara några hundar ylade långt borta. En soldat vaktade med sitt gevär så att ingen skulle hoppa fram och överfalla oss i mörkret. För att få tiden att gå visade jag officeren planeten Jupiter på himlen och berättade om stjärnbildernas namn. Han tyckte det var rätt intressant. När ett nytt däck var fastskruvat fortsatte vi mot gränsen. Vid niotiden passerade vi bron till Tanzania och jag drog en suck av lättnad. Det kändes som att komma ut ur helvetet.

 

 

* * *

 

 

Ateisterna har nog rätt när de säger att de troende inte har någon tillfredsställande lösning på teodicéproblemet, alltså frågan om varför det finns ondska i världen om nu Gud skulle vara både god och allsmäktig. Hur mycket man än försökt lösa detta problem, finns det ingen som funnit de helt och hållet förlösande orden. Det vanligaste svaret går ut på att vi har fått frihetens gåva och möjligheten att välja mellan gott och ont. Men om Gud är allvetande, måste han rimligen vetat från början att vi gruvligt skulle missbruka denna gåva. Hur man än vrider och vänder på problemet finns inget bra svar.

 

Även om ateisterna onekligen har ett trumfkort, har de ett eget dilemma att brottas med. Enligt darwinismen åtföljs varje utvecklingssteg av ett naturligt urval. Genom selektiv massdöd överlever bara de med bättre gener. Socialdarwinismen hävdar att denna utvecklingsprincip inte bara gäller i naturen, utan också för människan och hennes samhälle. Folkmord kan då uppfattas som något positivt om det främjar utvecklingen. Utan massdöd, ingen utveckling. Varför tvekar många ateister att med själ och hjärta omfatta socialdarwinismen? Någon svarar kanske att också samarbete och hänsyn är fördelaktigt för överlevnaden och att också detta går väl ihop med darwinismen. Duger verkligen det svaret? Hänsyn och samarbete är säkert nyttigt, men varför är det att föredra framför att utrota de svaga? Skulle hela saken till sist bero på en nyttokalkyl? Om en kalkyl ger för handen att det ena är nyttigast, så kan en annan kalkyl i en annan situation ge motsatt resultat. Går det att vara öppen för båda möjligheterna? Finns det någonting i ateismen som kan skydda mot den totala cynismen?

 

Min personliga övertygelse är att Gud är någon man kan tro på, men inte någon man helt skall försöka förstå. Att försöka förstå honom är lite grand som att stoppa in honom i en låda och försöka få kontroll över honom. Det absurda är egentligen att alls söka någon lösning på teodicéproblemet. Precis som om man skulle kunna finna en förklaring som kan ge intellektuell tillfredsställelse: «Nu äntligen förstår jag varför det finns så mycket lidande och ondska, vad skönt!» I det ögonblick man tycker sig ha funnit meningen eller förklaringen, försvinner spänningen och man slutar att uppröras. Inför åsynen av andras lidande blir man kanske till och med glad över att ens livsåskådning blir bekräftad. Och så slår man sig till ro med ett belåtet åskådarperspektiv på tillvaron. Både gudstroende och ateister riskerar att hamna i denna fälla. Det enda anständiga vore väl att se ondskan och lidandet, inte som ett teoretiskt, utan som ett praktiskt problem. Alltså att vi efter bästa förmåga står det onda emot och försöker minska lidandet.

 

Jag har inte det minsta bevis eller belägg för detta, men jag tror att vi är här på jorden för att vi skall lära oss någonting. Men detta förutsätter att vi tillåts göra misstag. Kanske syftet är att vi skall lära oss sådant som kärlek, vishet och konsten att vara människa. Kanske meningen är att vi skall lära oss att hantera olikheter och skapa fungerande samhällen.

 

 

Information om boken

 

Creative Commons-licens
Kapitlet «Den totala cynismen» av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Allt annat i boken Navigation i mångfalden är copyright.