Gruppkänslans frigörelse

Tron som våghalsig tillit

Nyckeln till ett sunt förstånd,

en bättre värld och ett större livsäventyr



   

GRUPPKÄNSLANS FRIGÖRELSE

Katt och hund

13. Rubba invanda tankebanor genom kulturkrockar

Att undvika kulturkrockar är en vanlig strategi för att hantera mångfalden. Finns det bättre sätt att navigera i en värld där folk är olika?

 

Stoicismen skapades i en tid med mycket främlingsskräck och då folk slöt sig i sin egen stad eller stam. Samtidigt var romarriket också en internationell värld. Epiktetos sade att vi är alla medborgare i vårt eget land, men vi är också medborgare i gudarnas stora stad. Det var stoikerna som myntade begreppet världsmedborgare. Marcus Aurelius påminde sig själv om att han måste älska omvärlden lika mycket som sin egen hemstad.

Idag befinner vi oss i en liknande situation. För en kristen stoiker gäller det att kunna navigera i mångfalden, utan att hamna i tankefällor som lockar fram starka aversioner och extrema idéer. Låt oss helt kort kartlägga några av dessa fällor.

 

Säg att människor från olika kulturer försöker skapa ett harmoniskt förhållande. Hur skall de bära sig åt om de är främlingar för varandra och inte har så mycket gemensamt? Det finns två huvudfrågor som de måste besvara:

 

1. Enhet eller mångfald? Eftersträvas stark sammanhållning och likartat sätt att tänka, eller är stora kulturella skillnader accepterade?

 

2. Jämlikhet eller dominans? Vilket är det rådande styrkeförhållandet? Är alla kulturer på samma nivå, eller har någon av dem en överlägsen position?

 

Detta ger fyra olika möjligheter:

 

Mosaik (jämlikhet och mångfald). I en mosaik lever folk från olika kulturer sida vid sida. De håller fast vid sina respektive traditioner och de byter inte språk eller ändrar sitt sätt att leva och tänka. Ingen kultur ses som överlägsen den andre. Harmonin blir dock lätt rubbad och man är hela tiden rädd för att någon skall börja dominera. Ett sätt att upprätthålla jämlikheten är att leta efter fel hos dem som är i överläge och lovprisa dem som är i underläge. Men tänk om de som är i underläge skulle göra någonting fel, kan man då kritisera dem? Nej, det kan man inte göra, det skulle inte låta bra. I den här situationen måste man vara politiskt korrekt och gå som på nålar för att inte kränka någon. Allting är förknippat med identitet, stolthet och mindervärdeskomplex. Risken är att folk går varandra på nerverna.

 

Segregering (dominans och mångfald). I ett segregerat samhälle flyter vissa folkgrupper ovanpå. Det är som olja och vatten: de kan aldrig blandas hur mycket man än rör om. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheid. Premiärministern P W Botha klagade över att folk tycks ha missförstått ordet apartheid, som i själva verket är afrikaans för «god grannsämja». Maktreligionens förespråkare brukar säga att det är en gudomlig ordning att vissa får ha makt och privilegier. Om de andra bara underkastar sig kan de bli accepterade, likt barn i en familj. På så vis kan sammanhållningen grundas på underdånig respekt och patriarkalisk välvilja.

 

Smältdegel (jämlikhet och enhet). En smältdegel skapas när alla folkgrupper skär bort rötterna till sina respektive traditioner och bara ser till det som är gemensamt. Den karaktäriseras av att den lätt absorberar idéer och intryck från alla håll och kanter. Man älskar det som är fashionabelt och trendigt. Här utvecklas en enhetlig världskultur med lättkonsumerad mat, konst och musik. Skillnaden mellan folkgrupper blir här ointressant. Kommunikationen blir därför rakt på sak och man ödslar inte tid på balanskonster eller diplomatiska finesser, som i en mosaik. Smältdegeln blir flyktig och ohistorisk och skyr allt som är komplicerat.

 

Homogenisering (dominans och enhet). Människor i en likformig grupp tänker gärna att det som är vanligt måste vara normalt. Och det som är normalt måste också vara naturligt. Och det som är naturligt är förmodligen en gudomligt inrättad ordning. För att bevara friden i ankdammen, måste alla avvikande element motas ut eller transformeras. Här blir det beundransvärt att vara politiskt inkorrekt och den som hackar ned på minoriteter blir betraktad som tuff och stark. De mest brutala formerna av homogenisering är etnisk rensning och folkmord.

 

Så vilken av dessa fyra modeller är att föredra? Lägg märke till att alla har en sak gemensamt: De är olika strategier med förhoppningen att man till slut skall uppnå ett harmoniskt tillstånd, fritt från friktioner. Följden blir dock ofta det rakt motsatta. I inget fall försöker man upprätta någon verklig kommunikation med dem som är annorlunda.

 

För mycket likformighet kan leda till kulturell inavel och alla möjliga bristsjukdomar som förvriden syn på sig själv och omvärlden. Detta sker eftersom alla skänker varandra ömsesidig bekräftelse. Utan att stöta på något intellektuellt motstånd, pusslar man ihop en egocentrisk världsbild. Aldrig får man chansen att falsifiera sina fördomar.

 

Här förstår vi det stora värdet av mötet med främlingar. Men inte för att deras föreställningar nödvändigtvis skulle vara bättre än ens egna, utan helt enkelt för att deras livserfarenhet är annorlunda. De prenumererar ju inte på samma självklarheter som man själv. I stället för att till varje pris skapa harmoni, kanske vi bör ordna det så att olika människor får träffas, samtala och diskutera mer. Då kan vi lära oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vara uppriktig och visa respekt. Civic virtues, kallas det på engelska.

 

Detta förutsätter dock att man kan hantera stoltheten över den egna nationen, traditionen, särarten, identiteten etc. Det är med stolthet som med vindrickande: ett eller två glas är angenämt och kanske till och med hälsosamt, efter tre eller fyra glas förlorar man omdömet och säger dumma saker, och efter fem glas blir man aggressiv. Allt i moderation, sade Aristoteles.

 

Riddarspel: kvadrat mot cirkel

14. Gör inte övertygelsen till en vetfråga eller tyckfråga

 

En brännande fråga för många troende är hur de skall hålla ihop flocken. Hur kan man hantera det faktum att det finns så många anspråk på Sanningen?

 

Föregående artikel beskrev olika strategier för att hantera mångfaldens ekvation och skapa harmoni. Låt oss tillämpa en liknande modell på trons värld.

 

Enhet och maktspråk. Bibeln är en bok som innehåller både människotankar och gudomliga ting. Det gäller därför att finna den nyckel som kan skilja det ena från det andra, för annars blir den en blytung lagbok med mängder av märkliga saker som man måste instämma i. Den sortens krav är typiskt för religion baserad på rädsla. Risken är också att dess höga status blåser upp läsaren. Att se sig själv som ett språkrör för en gudomlig supermakt kan rubba den inre moral- och sanningskompassen. Den som vill kan enkelt finna bekräftelse för sina böjelser, sin egenkärlek och sitt storhetsvanvett. Och det som är lustfyllt måste väl vara sant? Att detta skapar ändlösa konflikter och dispyter säger sig självt. De uppskruvade anspråken gör att dialog med andra uppfattas som ett slöseri med tid. Det är ju de som har fel och måste ge efter.

 

En möjlig utväg är att utse personer som kan lösa dispyterna, till exempel teologer, skriftlärda eller biskopar. Någon eller några får tolkningsprivilegiet och blir betraktade som ofelbara, medan de andra får lära sig att visa ödmjukhet. Problemet med ofelbarhetsdogmer är att de brukar gå hand i hand med maktspråk och krav på blind lydnad och underkastelse. Frågan är bara vilka medel som är tillåtna för att genomdriva «den gudomliga planen»: villkorlig kärlek, grupptryck, skrämsel, hot, flammande bål...

 

Enhet och jämlikhet. När en övertygelse påtvingas en människa är risken att den inte blir någon naturlig del av henne själv. Hon måste tro det hon kanske egentligen inte tror. Tron blir ett påhäng för syns skull. Men vad har en tro för värde om den inte är spontan? Vore det inte bättre att ge varje människa frihet att följa sitt eget samvete och omdöme? I så fall ställs man inför ett nytt problem: Är det möjligt att upprätthålla jämlikhet och bred enighet kring en tydlig bekännelse?

 

Ett sätt att uppnå enhet är att skapa ett system av doktriner och dogmer. Teologin uppfattas då som en exakt vetenskap, och trosfrågor behandlas som «vetfrågor». På så sätt hoppas man att alla skall enas kring samma sanning. Men sådana abstrakta resonemang kanske mest är spekulationer som missar poängen.

 

Ett annat sätt att främja enhet är att tala till känslorna och söka emotionell förening som jämlikar. De andliga erfarenheterna kan skapa varma och djupa gemenskaper. Men alla kan inte stöpas i den formen. Starka känslor och upplevelser är inte var mans sak.

 

En möjlighet är att söka en bred samling kring tron genom att tona ned svåra trossatser och framhäva den minsta gemensamma nämnaren. Resultatet brukar bli ett budskap som är så utslätat att det inte inspirerar till någonting.

 

Man kan också försöka skapa enhet genom en idealistisk universalreligion som bygger på tidlösa ideal: tolerans, fred, rättfärdighet, rättvisa, medmänsklighet etc. Frågan är dock om frukten verkligen blir just detta. Idealisterna tvekar sällan att använda maktspråk för att sätta andra på plats. Ju mer de älskar sina abstrakta ideal och utopier, desto svårare har de att stå ut med verkliga människor.

 

Flera likvärdiga sanningar. Om var och en följer sin egen inre sanning får man också räkna med splittring och fragmentering. Vill man ändå värna om jämlikheten, kan man höja taket och sänka tröskeln så att många olika övertygelser skall få rum. När allt och alla skall inkluderas, får man undvika att kritisera eller upphöja någon speciell trosåskådning. Vem som säger saker blir viktigare än vad som sägs. Vilket är raka motsatsen till rättrådighet och saklighet.

 

När sanningsfrågan sätts inom parentes, blir trosfrågor ofta reducerade till «tyckfrågor» eller «smakfrågor». Som alla känner till kan man inte disputera om smak, för det som passar dig kanske inte passar mig. Sant är det som känns rätt. Tron blir ett privat självpyssel.

 

Sanningen för de utvalda. Om man slutar sträva efter enhet ligger det nära till hands att också offra jämlikheten. «Det är inte mödan värt att försöka övertyga dem som är andligt förstockade», säger den desillusionerade missionären. På så sätt kan det bildas gemenskaper som hålls ihop av en stark känsla av överlägsenhet. På gnostiskt vis delas människor upp i de «andliga» och de «jordiska». Den fromma fåfängan blir trons drivfjäder.

 

* * *

 

Finns det något svar på Jesu bön att «de alla må vara ett»? Eller är det en ekvation som saknar lösning? Hur skulle de då kunna «förverkliga sin kallelse att vara jordens salt och världens ljus»? Klart är i alla fall att övertygelsen inte kan växa och mogna i någon av de beskrivna ytterligheterna. En rättroende dogmatiker kan inte ha fel. Men det kan inte heller en relativist, för i hans tankevärld finns ju inget som är rätt eller fel. Ingen av dem upplever något behov av att korrigera egna svagheter och misstag.

 

Sådana tankefällor framkallar mest inbillningar och skenvetande. Platon liknade det vid att sitta fastkedjad i en mörk grotta och stirra på skuggor och illusioner. Ett sådant oreflekterat liv saknar mening, tyckte Sokrates. Med sin samtalskonst lyckades han engagera människor och locka fram bättre tankar och idéer. Detta var inte en dialog mellan döva, där ingen lyssnar på andras argument. Om den som motsäger mig har rätt är jag den förste att ge efter, sade han. Det är den här formen av ge-och-ta-dialog som kan ge den platonska upplevelsen: sanningen är något som man kan närma sig och som i något slags mening existerar. Den sokratiska samtalskonsten leder inte alltid till större kunskap, men ofta till upptäckter av ens okunskap, vilket är minst lika viktigt. För dem som finner vägen ut ur grottans skuggvärld framstår världen och livet i ett nytt ljus.

 

Tillbaka till inledningen

       Katt och hund
Dela och tipsa!
  
    epost
 
  
Navigation i mångfalden
Creative Commons-licens
Våghalsig tillit av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

 

CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly