Trons frigörelse

Tron som våghalsig tillit

Befrielsen från begäret att ha rätt

och rädslan att ha fel



   

TRONS FRIGÖRELSE

Lutherrosen

Att våga mista kontrollen över Gud

 

Hur skall man tänka och handla för att blidka Gud och känna trygghet? Det är frågan som sysselsätter många människor, men finns det över huvud taget någonting man kan göra?

 

Det är ett känt faktum att makt korrumperar. Kan tron på en allsmäktig välgörare få liknande konsekvenser? Den religiösa fantasin kan lätt skena iväg: «Tänk om man hade en tro som kan bringa lycka, hälsa och framgång! Vad enkelt det skulle vara att förbättra världen om man kunde utföra underverk! Tänk om man hade ett andligt beskydd som kan lägga krokben för ovänner och fiender!» Frågan är om det går att ha en vänskaplig relation med en gudomlig supermakt utan att drabbas av hybris.

 

Det visar sig att det finns en sak som kan förhindra att kristendomen urartar till en maktfilosofi, och det är sola fide, «endast tillit» – den lutherska kyrkans grundprincip. Men för att förstå vad detta innebär måste saken dras till sin yttersta spets. Låt oss se vad som händer om vi går hela vägen till den totala tilliten.

 

Människor kan utveckla mer eller mindre sofistikerade metoder för att uppväcka Guds gunst och välvilja. På ett enklare stadium föreställer man sig att man måste offra något av sin egendom, till exempel ett djur. Offret blir alltså ett slags betalning för att blidka den Högste, fast detta andliga mutförsök kan naturligtvis uppfattas som primitivt. På ett mer avancerat stadium antar man att det gäller att offra något av sig själv. Det Gud vill se är lydnad, rättfärdighet och osjälviska handlingar, tänker man.

 

Vi kan föreställa oss en människa som försöker uppväcka Guds välbehag genom att göra goda gärningar, till exempel genom att skänka pengar till välgörenhet. Men någon gång börjar han reflektera över sina motiv. Är han verkligen fri från egoism? Vill han att andra skall beundra honom för det han gör? Känslor av självrättfärdighet är kanske opassande om man vill behaga den Högste.

 

Han inser att han i stället måste offra sin stolthet. Därför förkastar han sig själv och bekänner att han är full av synd och egoism. Han erkänner att han ingenting kan och ingenting är värd. Han hävdar att alla hans ansträngningar är värdelösa i Guds ögon. Han offrar sitt högmodiga förnuft. Han jämför sin egen litenhet med Guds storhet. Han ger Gud äran för allt, till och med för att han kommit till insikt om sin ynkedom, till och med för att han inte tar åt sig äran själv, för ingenting kan han åstadkomma på egen hand.

 

Men hur mycket han än försöker förneka sig själv, återstår någonting som inte borde finnas där. Är det verkligen möjligt att imponera på Gud med sin ödmjukhet? Faller det inte på sin egen orimlighet? Det är naturligtvis viktigt med ödmjukhet, men det är lätt att förväxla det med dess motsats. För tänk om man ser ned på dem som inte har ödmjukat sig på samma sätt. Och tänk om kravet på ödmjukhet används för att trycka ned folk och sätta dem på plats. Jesus sade att han är vägen till fadern, men detta är väl snarast vägen till – patriarkatet.

 

Människor kan hitta på alla möjliga raffinerade metoder för att få kontroll över Gud: offer, goda gärningar, självuppoffring, självförnekelse. Så vad skall man göra för att försonas med Gud och rädda själen från ondskan? Bibeln är tvetydig i frågan. Det finns ställen som klart och tydligt säger att allt beror på tron (till exempel «Lilla Bibeln» 1 ) Men det finns minst lika många ställen som säger med minst lika stor tydlighet att allt beror på goda gärningar (till exempel liknelsen om fåren och getterna 2 ). Det finns ett bibelord som säger att den, som bekänner att Jesus är Herre och tror på uppståndelsen, skall blir räddad. 3 Men på ett annat ställe säger Jesus själv att det inte nödvändigtvis är de som kallar honom Herre som skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör Guds vilja. 4 Duktiga skriftutläggare kan naturligtvis alltid harmonisera dessa texter på något sätt. Men det blir inte särskilt trovärdigt när de till varje pris försöker bevisa att deras egen frälsning är garanterad. Till och med Bibeln själv säger att Bibeln kan vara svårtolkad. 5

 

Tro eller gärningar, det är frågan. Det ärligaste är nog att erkänna att vi här har en rund kvadrat som måste hanteras på något sätt. Reformatorn Martin Luther menade att lösningen ligger i linje med «av frukten känner man trädet». Jesus sade:

 

På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 6

 

Här finns alltså en princip som gör att vi kan resonera själva, utan de skriftlärdas pekpinnar. Är tron rätt och sund bär den god frukt, men skulle den bära dålig frukt har vi kanske missförstått någonting. Även stora misslyckanden kan ge oss ledtrådar som kan vara till hjälp. Om detta är riktigt, är gåtans lösning inget mindre än kristendomens heliga graal – den inre källan till liv som Kristus sade att vi skall söka efter.

En cylinder ser ut som en cirkel från ett perspektiv. Från ett annat ser den ut som en kvadrat.

Hur man löser en paradox: en rund kvadrat är i själva verket en cylinder. Från ett perspektiv ser den ut som en cirkel, från ett annat ser den ut som en kvadrat. (Exempel på syntes.)

Sola fide innebär att tro och gärningar inte på något vis får sammanblandas. Nåden och försoningen med Gud är inte en belöning för något man gör. Alla handlingar som kan resultera i belöning hamnar under rubriken «gärningar». Detta innefattar sådant som medmänsklighet, rättvisepatos och omsorg om de fattiga, men också fromma gärningar som bekännelse, trohet, omvändelse och avgörelse.

 

Att göra tron till en gärning leder till rena orimligheter. Det sägs ibland att förutsättningen för frälsningen är att man visar ånger, vilja till bättring och tacksamhet för nåden. Men i så fall blir den uppenbara frågan om man visat tillräckligt stor ånger, tillräckligt stor vilja till bättring och tillräckligt stor tacksamhet. De slöa och lättsinniga lägger ribban lågt och känner frid och belåtenhet. De däremot, som verkligen tar saken på allvar, får prestationsångest och drivs till förtvivlan.

 

Det är själva insikten att man inte förtjänar nåden som är den springande punkten, menar somliga. Nyckeln till räddning är i så fall att erkänna sin svaghet och sitt behov av hjälp. Vad som kännetecknar de saliga skulle alltså vara deras ödmjuka självinsikt, vilket ju är en ganska beundransvärd egenskap. Den som tror sig ha blivit kvalificerad för himlen genom sin ödmjukhet är naturligtvis allt annat än ödmjuk.

Många hävdar att en människa blir räddad genom sin tro och bekännelse. Förväntningen är att den orubbliga trosniten skall belönas, och samtidigt är fruktan att ljumhet och likgiltighet kan leda till fördömelse. Här gäller det alltså att förlita sig på sin egen trosförmåga. Tron blir en mänsklig prestation som förväntas resultera i en gudomlig motprestation i form av en biljett till himlen. Den som har en «avtalsbaserad tro» brukar bli ytterst provocerad av påståendet att Gud är god och kan rädda vem som helst. «Om även de icke-kristna kallas för Guds barn blir det glada budskapet urvattnat» – sådana älskvärdheter får man höra!

 

Kyrkans symboler och mysterier kanske kan verka egendomliga och uråldriga, men om man tolkar bildspråket förstår man att «den enda vägen till fadern» är en tillitsbaserad tro. Människorna försöker klättra upp till himlen genom sin fromhet, godhet och ödmjukhet. Men alltihop är bara hyckleri och teaterspel, eftersom de älskar Gud för att Han har makt och kan belöna dem. Ju mer de försöker blidka och styra Honom, desto mer blir de inkrökta i sig själva. Fascinationen för makt korrumperar förnuftet och känslan för rätt och fel. Det är helt enkelt omöjligt för en människa att ha en äkta förbindelse med Honom under sådana förutsättningar. Någon väg upp till Gud existerar därför inte. Evangeliet vänder upp och ned på hela den religiösa logiken. Gud sitter inte uppe i himlen och tittar ned på världens elände. Korsets symbol betyder att Han lider med sin skapelse. Uppståndelsen betyder att Han älskar den ändå och att Han har rätt att förlåta vem Han vill. Det är inte vi som måste klättra upp till Honom, utan det är Han som klättrar ned till oss. Genom Kristus kan Han upprätta en förbindelse med oss, utan att det lockar fram våra sämsta sidor.

 

När vi betraktar kyrkans symboler inser vi hur naivt det är att försöka blidka Gud med sin tro. Om frälsningen bygger på ett avtal – «tro på X så får du Y» – är det människan som har kontrollen. Då är det hon som kan ställa krav på Gud, som måste hålla sin del av avtalet. Detta är något helt annat än en tillitsfull tro som bygger på totalt beroende. Det är en himmelsvid skillnad mellan «min tro på Kristus ger mig rätt till en personlig frälsningsförsäkring» och «budskapet om Kristus ger mig mod att lita på att Gud är god».

 

Vilket av dessa två är ett evangelium – ett glatt budskap som leder till själens räddning? I det första fallet är trosbekännelsen en magisk formel som resulterar i en ofattbart stor belöning: «Tro på Jesus så får du jordiska välsignelser och evig lycka!» Den sköna känslan att vara priviligierad kan nog uppfattas som ett evangelium för många, men hur skulle en sådan tro kunna vara äkta och fri från baktankar? Alltihop handlar om att skaffa sig personliga fördelar genom att framhäva sin fromhet. Själviskhet, skenhelighet och bristande självinsikt, med andra ord. Och vad skall man tänka om alla de människor som av olika skäl inte tar emot erbjudandet? Får de helt enkelt skylla sig själva? Eller har de oturen att inte vara utvalda? Den som tänker så försvagar sin inlevelseförmåga och rättrådighet. Människan kan skada sin själ om hon tror sig ha fått kontroll över Gud.

 

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den religiöse att överge sina inbillade privilegier. När Jesu lärjungar förstod hur svårt det är att ta sig in i himmelriket blev de helt förskräckta. «Vem kan då bli räddad?», frågade de. «Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’» 7

 

Människans räddning till himmelriket beror enbart på Guds goda vilja. Ingenting annat. Varje försök att öka sina frälsningschanser är själviskt och oäkta och därför utan värde. När en människa accepterar sin maktlöshet återstår bara den nakna tilliten.

 

Prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skrev:

 

När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman, en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – då kastar man sig helt i Guds armar ... och detta, menar jag, är att tro, är omvändelse, och så blir man en människa, en kristen. 8

 

Denna övning i tillit gör många oroliga och villrådiga: «Det måste väl ändå finnas någon egenskap man kan lyfta fram för att visa att man inte är på samma nivå som de feltroende? Annars är man ju bara en vanlig människa! Och är det inte riskabelt att vara helt beroende av Guds goda vilja? Då har man ju ingen som helst kontroll över situationen!» Varför alla dessa försök att bli oberoende av nåden? Alla människor är lika beroende och det är lönlöst att försöka göra sig mindre beroende. En enkel tillit är fullt tillräckligt och allt vi behöver.

 

«Vad tjänar det då till att vara kristen?», undrar den som tror på Jesus för att få vissa exklusiva förmåner. Är det ett motiv som kan bära god frukt? Vore det inte bättre att följa honom frivilligt, utan själviska beräkningar? «Förslappning och brist på allvar!», tycker den som tror mer på belöning och straff, alltså villkorlig kärlek. Djur kanske kan dresseras på det sättet. En människa är ansvarig och behöver utveckla och stärka sin inre integritet.

 

Tron på Guds Agape – den icke-manipulerande kärleken – ger människan den mest värdefulla gåvan som finns: den inre friheten. Han äger hennes själ, men maktlösheten och det totala beroendet skrämmer henne inte. Den våghalsiga tilliten är ett motgift mot viljan till makt, som förstör alla genuina motiv. Sådant som ödmjukhet, självinsikt, omdöme, rättrådighet och medkänsla kan aldrig köpas eller tvingas fram. Den inre integriteten och de sanna värdena kan bara existera om de får kultiveras i frihet.

KONKLUSION:

Sök efter den magifria tron som öppnar förbindelsen med en annan värld.

Sprucken lutherros

Efterföljelse som vägen till självinsikt

 

Under historien har den protestantiska traditionen ibland burit dålig frukt. Beror det på att religiöst skryt kan störa den inre moralkompassen?

 

För att få kalla sig kristen krävs bara två saker: att man är döpt, och att man vill följa en ung man som utvecklade en vision för tvåtusen år sedan. En del av vad han sade och gjorde kan vara svårt att förstå eftersom han levde i en helt annan tid och kultur. Men klart är i alla fall att han hade både livshängivelse och chutzpah 9 . Det berättas att han under en tid levde i öknen för att visa att han kunde motstå maktens frestelser. Därefter började han gå omkring och predika, utföra underverk och bota sjuka. Till moralisternas förtrytelse sökte han upp allt möjligt dåligt folk och åt och drack med dem. Han försökte förklara för människorna att Gud älskar syndare lika mycket som de rättfärdiga. Därför måste vi göra samma sak och visa respekt för dem som inte förtjänar det, i synnerhet våra ovänner och fiender. Han varnade för de religiösa pedanterna som är fixerade vid oväsentligheter och lägger omöjliga bördor på människorna. Varför bedömer ni inte själva vad som är rätt? frågade han. Han menade att alla bud bygger på kärleken till Gud och den gyllene regeln – principen att man skall behandla andra människor såsom man själv vill bli behandlad. En gång gjorde han sina lärjungar helt förbluffade när han tvättade deras fötter och visade att den som tjänar är större än den som härskar. På den yttersta dagen kommer alla människor att få sina liv utvärderade, sade han. De som varit hårda och oförsonliga mot andra kommer då att mätas med samma måttstock och förstå att de förtjänar ett hårt och oförsonligt straff. Något som synnerligen upprör Gud är när man kallar en annan människa för ett dumhuvud. På den dagen skall det också bli klart att det viktigaste av allt är att bry sig om dem som är sämre lottade, i synnerhet de fattiga.

 

Det var sådana här saker som denne unge man gick omkring och undervisade om. Att följa hans fotspår är kanske inte så lätt. Det är därför frestande att skapa en teologi i stället, men risken är att man därigenom vänder upp och ned på nästan allt han sade. Somliga uppfattar honom som en mäktig himlakonung som överöser de trogna med rikliga välsignelser och som krossar och förödmjukar sina fiender. De säger att de älskar honom, men i själva verket är det privilegierna de älskar. Vad han sade är mindre intressant. De tror att de fått en inträdesbiljett till paradiset som belöning för deras trosnit och lojalitet, något som förklarar det stora behovet att jämföra sig med de feltroende. Moralkompassen reagerar mer på smicker och rädsla än på förnuft och medkänsla. Detta gör att de lätt kan manipuleras av sluga maktmänniskor.

 

Så kan det gå när man tror på en lagbunden och förutsägbar gud som människan kan kontrollera och göra till sin egendom. Det finns också andra former av «lagiskhet». En del menar att vi måste tolka den unge mannens bud så strängt det någonsin går. Eftersom de då blir omöjliga att hålla är vi dömda att misslyckas. På så vis kan vi komma till insikt om vår svaghet och skuld och vårt behov av nåd. Vad saken gäller är att visa att man inte är som Bibelns egenrättfärdiga fariséer. Att verkligen försöka leva i efterföljelse är nästan förmätet, enligt denna logik.

Hela teologin grundas alltså på ringaktning av fariséer, det vill säga gudfruktiga judar. Vad har det haft för konsekvenser i historien? Den gamle reformatorns utfall mot judarna visar att även han kunde drabbas av rädsla och gå över till den mörka sidan. Genom historien har kristna försökt definiera sig själva genom att kontrastera sin tro mot judendomen. Sådana jämförelser bygger mest på falska stereotyper, men samtidigt skadar det också kristendomen. Fokus flyttas från det yttre till det inre på ett sätt som inte alls är hälsosamt. 10

 

Enligt denna teologi gäller det att bli raka motsatsen till en duktig farisé. En anti-farisé måste prestera insikter och känslor snarare än goda gärningar. Närmare bestämt behöver han genomgå en viss form av introspektion och förstå att han är en ovärdig syndare. Han måste plågas av dåligt samvete för att bli värdig att mottaga nåden. Kan han inte prestera tillräckligt stora skuld- och tacksamhetskänslor är han illa ute. För att riktigt vara på den säkra sidan måste han hävda att hans inre är totalt förmörkat av synd. Visserligen skulle han kunna göra tvärtom och i stället förlita sig på Guds goda vilja, men det är en risk han inte vågar ta.

 

Visst är det sant att varje människa är en syndare, och självklart är det viktigt att bekänna sina synder och inte förhärda sig. Men hur skulle syndabekännelser kunna vara äkta när allting är så starkt förknippat med belöning och straff? Är inte risken att man säger saker, inte för att man menar det, utan för att det känns passande? Bekännelser under hot är knappast trovärdiga. Någon ärlig självkritik kan det inte bli fråga om när frälsningen står på spel. Talet om det egna syndafördärvet kanske mest är religiöst skryt. Dessutom kan det bli farligt skryt om det blockerar vägen till en sann självinsikt. Allt fokus kommer då att ligga på mer eller mindre medvetna synder (till exempel för mycket sinnlig aptit). Men det finns ju också synder som är omedvetna eftersom de korrumperar själen (till exempel andliga maktfantasier). Självinsikt är inte något som kan framtvingas, utan något som behöver mogna fram.

 

När den unge mannen kallade sina lärjungar krävde han inte att de först måste genomgå en inre brottningskamp. Det var knappast ett liv i from självbelåtenhet och dåsig välmåga som han erbjöd dem. Tvärtom sade han att de inte kan förvänta sig några belöningar eller privilegier. De som följer honom kan inte heller räkna med att ha total kontroll över sina liv eller veta vart de är på väg. Han menade att de är deltagare i ett stort historiskt drama som ingen, inte ens han själv, har någon överblick över. Tillit till den himmelske fadern var vad han ville lära dem. Det är detta som är efterföljelse, «vägen, sanningen och livet». Exakt vad det innebär vet ingen från början, men målet är att Agape (den gudomliga kärleken) och Logos (det gudomliga förnuftet) skall ta sin boning bland oss.

 

KONKLUSION:

Följ Kristus så gott det går och låt insikterna komma när de vill.

Cylinder – en rund kvadrat.

Gärningar utan tro är utan verkan

 

Man bör utföra goda gärningar för att verkligen göra gott, inte för att framstå som god. Så länge man inte förstår detta är det omöjligt att förändra saker till det bättre.

 

Det finns ett sätt att tolka den gamle reformatorn som inte leder till anti-fariseism, vilket bara är en mer förfinad och förstockad form av egenrättfärdighet. Det är klokare att utgå från det faktum att vi människor inte brukar ha någon större självinsikt. I min essäbok skriver jag:

 

När Luther spikade upp sina nittiofem teser på slottskyrkans port i Wittenberg för femhundra år sedan, var det bland annat en protest mot doktrinen om rättfärdighet genom goda gärningar. Detta hade tidigare drivit Luther till ett tillstånd av närmast total förtvivlan. Hur kan man veta om man är tillräckligt god? Det lättaste sättet att känna sig god och rättskaffens är att blunda för sina fel. Och ju hårdare man blundar, desto godare tycker man sig vara. Så om man nu känner sig rättfärdig, beror det på att man verkligen är det eller för att man ljuger för sig själv? Det går ju aldrig att veta. Alltså är det omöjligt att bevisa att man är rättfärdig. Luther menade därför att det är tron på Guds ovillkorliga kärlek som är avgörande. För att vi skall mogna som människor måste vi ha modet att erkänna våra svagheter, men detta förutsätter att vi förlitar oss på nåden.

 

Detta påminner lite grand om Karl Poppers filosofi. Han menade att det är meningslöst och direkt ologiskt att försöka bevisa naturvetenskapens teorier. Det enklaste sättet att bevisa att en teori är sann är nämligen att blunda för svagheterna med den. Ju mer den skyddas från kritisk granskning desto sannare tycks den vara. Popper visade att öppenhet för kritik leder till förbättring på alla livsområden.

 

Det är samma sak med biståndsprojekt. Om huvudprincipen är försök, misstag, kritik och korrektioner, sker en successiv verklighetsanpassning. Men tänk om det viktigaste för givarna är att känna stolthet över sina goda gärningar. I så fall vill de förmodligen inte höra någonting om misslyckanden. Det är därför mer lönsamt för hjälporganisationerna att visa upp en snygg fasad än att verkligen göra ett bra arbete. Även ett dåligt projekt kan ge sken av att vara framgångsrikt om man bara sopar problemen under mattan.

 

Människor i den rika delen av världen skänker ofta pengar till hjälporganisationer eftersom de bär på en skuldkänsla. I vår protestantiska kultur är det fint att känna skuld. Men detta hör inte nödvändigtvis ihop med en djup och sann insikt om verkligheten. Det är faktiskt ganska grandiost och självcentrerat att ta på sig skulden för all världens elände. En konsekvens kan bli att vuxna människor i andra länder omyndigförklaras och betraktas som svaga och hjälplösa.

 

Biståndet till fattiga länder får inte bli ett «superego-projekt» (för att använda en freudiansk term). Det vill säga, huvudsyftet får inte vara att rentvå de rikas skuld och blåsa upp deras rättfärdighet. I så fall kommer mottagarnas behov i andra hand. När den egna rättfärdigheten står i centrum, är känslan att vara god viktigare än att verkligen göra gott. Om detta är drivkraften för bistånd och aktivism, skapas en klyfta mellan sken och verklighet. Resultatet blir slutna organisationer som kan göra mer skada än nytta.

 

Saken blir inte bättre av att vår kultur genomsyras av övertygelsen att vi befinner oss på världshistoriens högsta upplysningsnivå. Resurser och inflytande hamnar därför inte sällan i händerna på idealister med frälsarkomplex. De ser sig själva som en progressiv kraft som skall omskapa och förbättra människorna genom att lära dem att tänka rätt. En listig orm viskar dem i örat: «Eftersom du är besjälad av upplysta ideal får du använda din makt hur du vill.»

 

För att bevara flocken i den rätta läran kan man ta hjälp av en speciell teologi som gör Gud extremt förutsägbar. Den går ut på att utforma en gudsbild vars främsta uppgift är att tillfredsställa behovet av glädje och lycka. Eftersom denne människoskapade gud bara ger beröm och bekräftelse, kan den aldrig erbjuda några överraskningar som rubbar ens tankebanor. I stället söver den ned sina offer med en känsla av belåtenhet. Den terapeutiska bekräftelsen «du är bra som du är» går hand i hand med den moraliska bekräftelsen «dina högsinnade ideal är allt du behöver».

 

Om vi skall kunna lösa vår tids problem behövs inte bara höga ideal utan också förnuft. Det finns två ytterligheter vi bör undvika: Passionerad idealism som blir naiv och blind. Och kall rationalitet som blir cynisk och tom. De som verkligen bryr sig försöker förena idealism och realism och skapa en rimlig balans. Det innebär att se verkligheten i vitögat, konfrontera svårigheter, analysera problem, korrigera misstag och lyssna på motargument. «Fienden» – det vill säga meningsmotståndarna – kanske har mer rätt än vi vill vidkännas. Inte sällan har de en poäng som vi bör ta med i beräkningarna. Att kunna göra kloka avvägningar är att ha en sund omdömesförmåga.

Hör tro och politik ihop? Inte om det leder till en radikal idealism utan någon seriös realism. Sådana krav på att tänka rätt går inte alls ihop med sola fide och den inre friheten. En bättre strategi är att rusta den enskilda människan. Det är rättrådiga och omdömesgilla människor som verkligen kan förbättra samhället.

 

KONKLUSION:

Gör gott men se upp för egenrättfärdighet och frälsarkomplex.

Vällagt pussel med lutherrosen.

Hur hjärtats tro stärker förnuftet

 

En tillitsfull tro är raka motsatsen till behovet av kontroll. Tron kan därför skydda mot frestelsen att ta intellektuella genvägar.

 

Att försöka förstå livet och världen är lite grand som att lägga pussel. Den som saknar tålamod kanske försöker tvinga bitarna på plats. Med lite vilja kan vilken helhetsbild som helst pusslas ihop, men för att verkligen lösa uppgiften är det viktigt att vara uppmärksam på de bitar som inte passar ihop.

 

Tre sätt att lägga pussel. 1. Med hjälp av hammare: för mycket syntes. 2. Vällagt pussel: både analys och syntes. 3. Med hjälp av såg: för mycket analys.

Syntes: «De här sakerna kan tyckas vara olika, men egentligen passar de bra ihop.» Analys: «De här sakerna liknar varandra, men egentligen hör de inte alls ihop.»

I Platons dialog Faidros påpekade Sokrates att det är en speciell konst att både kunna «stycka upp varje företeelse» och att kunna «se vitt spridda företeelser med en sammanfattande blick». Idag kallar vi detta för analys och syntes. Sokrates sade: «Själv är jag en älskare av de här sakerna, Faidros: av uppdelningar och sammanföranden, som ger mig möjlighet att både tala och tänka.» Vi kunde uttrycka det så här: ett gott omdöme består i att se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. 11

 

I religiösa sammanhang är det ofta syntesen som dominerar. De troende har inte sällan ett mycket starkt behov av mening, sammanhang och bekräftelse. De vill gärna se hur allt som står i Bibeln hänger ihop och hur det förklarar historien, världshändelserna och deras liv. Den kritiska analysen kan upplevas som ett brutalt sågande i allt som är heligt.

 

Vad händer om man till varje pris vill få allt att gå ihop? Låt oss ta ett exempel. Det första kapitlet i Bibeln berättar om hur världen och livet skapades på sex dagar. Många anser att detta är en rent poetisk beskrivning, men det finns också de som försöker passa ihop den tusentals år gamla skapelseberättelsen med vår tids vetenskap. Det finns i princip två metoder.

För en del är det vetenskapen som måste foga sig efter Bibeln. Kritiken av vetenskapen är därför ofta raljant och svepande. De riktar in sig på sådant som är tämligen meningslöst att kritisera, som att mätningar ger för handen att jordens ålder är ungefär fyra och en halv miljarder år. Det de störs av är att sådana stora siffror inte passar ihop med syndafloden och andra berättelser i Första Moseboken.

För andra är det Bibeln som får foga sig efter vetenskapen. De får det hela att gå ihop genom att göra kreativa tolkningar av bibeltexten. När det sägs att världen skapades på en vecka, så var det egentligen inte en vecka «ty för den Högste är tusen miljoner år såsom en dag». Och att det står skrivet att solen och stjärnorna skapades på den fjärde dagen, betyder egentligen att de framträdde först då.

 

Med hjälp av en stark vilja och lite fantasi kan vad som helst sammanfogas. Detta fungerar utmärkt när man predikar för de redan frälsta, men andra låter sig knappast övertygas. När entusiasmen saknas, ter sig argumenten bara långsökta och konstlade. Sättet att resonera får något krampaktigt och oresonligt över sig.

 

Om inte allt går ihop kommer allt att ramla isär, tänker en del. Men vad blir följden om vi till varje pris vill harmonisera och sammanjämka Bibelns spretande mångfald? Syntetiskt bibelpusslande ger en känsla av bekräftelse och är stimulerande. Analyser kan innebära ett smärtsamt ifrågasättande av den egna övertygelsen. Är inte risken att vi följer minsta motståndets lag och skapar ett bibelpussel som färgas av till exempel våra själviska intressen och politiska värderingar? Och att vi sedan får för oss att Gud har ungefär samma åsikter som vi har?

Frågan är om aptiten på synteser har någonting med en verklig tro att göra. Följden blir en ganska drastisk intellektualisering av kristendomen, där det är själva teologipusslet som utgör trons fundament. Sådant brukar vara inspirerande för de invigda men obegripligt för alla andra. Är inte det som att bygga på lösan sand? Om man bara vill, kan man övertyga sig själv om precis vad som helst. Det är inte alls svårt att snärja in sig i falska insikter.

 

Vad händer när tron blir beroende av intelligensen och förmågan att resonera? Om tron kan stärkas genom förnuftiga argument, kan den också försvagas genom motargument. Risken finns alltså att någon lägger fram resonemang som skapar tvivel. Ett sätt att skydda sig från detta hot är att isolera sin tro från världen och inte beblanda sig med de feltroende. Ett annat sätt är att försvara sin tro genom att enbart ta hänsyn till trosstärkande argument. I det första fallet blir man ett ömtåligt flockdjur, i det andra fallet en pseudo-rationell besserwisser.

När tron blir intellektualiserad är det närmast oundvikligt att mänskligheten delas upp i «vi som har rätt» och «de som har fel». Och den som bär på en vi och dom-känsla, pusslar gärna ihop en futtig och småskuren gudsbild – till sin egen avbild.

 

Rädslan för att ha fel kan bero på att en rätt övertygelse tänks vara villkoret för att bli frälst och komma till himlen. Tron används i så fall som ett subtilt sätt att få kontroll över Gud. En sådan tro blir en tung börda eftersom den skapar en djupt liggande rädsla för att förlora kontrollen. Gudsfruktan som inte föder ett kontrollbegär är vishetens begynnelse.

 

Luther skrev:

 

Att hava en Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga honom och fatta om honom med händerna, eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. (Ur Den stora katekesen.)

Motsatsen till det religiösa kontrollbehovet är en enkel och okomplicerad tillit som överstiger alla våra tvivel. Visst kan man glädja sig över att läsa om hur Kristus förvandlade vatten till vin i Kanaan, hur han gick på vattnet och hur han uppstod från de döda. Samtidigt kan man vidhålla att det är mycket mer troligt att mänskligt vittnesbörd tar fel än att naturlagarna skulle rubbas. Varför göra sig så mycket besvär för att få det att gå ihop? Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan förstå. Skulle vår Skapare bli förtörnad över att vi inte alltid lyckas få dessa berättelser att stämma överens med förnuftet? Det är ju Han som skapat både vårt hjärta och vårt förstånd, och naturligtvis förstår Han allting. 12

 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försvara den kristna trons kärna med förnuftsargument. Att bevisa Guds kärlek till människorna är precis lika omöjligt som att bevisa Kristi uppståndelse från de döda. Men detta är egentligen bara en fördel – lite «gudomlig dårskap» kan hindra tron från att bli intellektualiserad. En kristen kan mycket väl tro av hela sitt hjärta, men bara halva sitt förstånd. På så vis kan man lära sig att sätta sin lit till Skaparen som ser och förstår alla våra bryderier. Mängder av frågor lämnas obesvarade, men än sen? Hjärtats tro är inte beroende av om man har fullt grepp om kristendomens hemligheter.

 

Nu kan tron på ett intressant sätt bli ett viktigt stöd för förnuftet. Tron ger inte någon bekräftelse på att man har de rätta åsikterna. Tillit till nåden hör snarare ihop med öppenhet för att man kan ha fel. Att ha insikter är utmärkt, men de är inte vägen till frälsning och man bör inte klänga sig fast vid dem. Om man i stället fäster sitt hjärta vid det heliga, spelar det mindre roll om ens idéer ramlar ihop då och då. Det är lättare att lägga livets stora pussel om man förtröstar mer på nåden än på sina insikter och känslor.

Att använda förnuftet för att bekräfta den kristna tron är ingen god idé. Gör tvärtom: använd tron och den inre friheten för att stödja förnuftet. Ära Skaparen genom att utforska världen med ett öppet sinne. Studera vetenskap för det rena nöjets skull. Öva förmågan att lösa problem. Använd både analys och syntes. Argumentera för vad som verkar vara sanning, men försök också se styrkan i meningsmotståndarens resonemang. Att känna till vägen till sanningen är viktigare än att ha rätt.

 

KONKLUSION:

Låt tron få vara ett stöd för förnuftet (inte tvärtom!).

 

NÄSTA: Förnuftets frigörelse

   Dela & tipsa!

 


     

         
   epost

 

1.

Johannes 3:16, Bibel 2000

«Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.»

2.

Matteus 25:34-40, Bibel 2000

«Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’»

3.

Romarbrevet 10:9, Bibel 2000

«Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.»

4.

Matteus 7:21, Bibel 2000

«Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.»

5.

2 Petrusbrevet 3:15-16, Bibel 2000

«Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.»

6.

Matteus 7:16,17, Bibel 2000

7.

Markus 10:27, Bibel 2000

8.

Ur Motstånd och underkastelse:

 

«Senare har jag fått erfara, och erfar det den dag idag, att man först lär sig tro genom helt och fullt jordeliv. När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt – det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman (en så kallad mönsterpräst), en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk – och detta kallar jag dennasidighet, att leva mitt uppe i rikedomen av uppgifter, problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet – då kastar man sig helt i Guds armar, då tar man inte längre sina egna lidanden, utan Guds lidanden i världen på allvar, då vakar man med Kristus i Getsemane; och detta, menar jag, är att tro, är ’metanoia’ (omvändelse), och så blir man en människa, en kristen.»

9.

Chutzpah är jiddisch och betyder självständighet, djärvhet, beredskap att tänka och handla fritt, oberoende av auktoriteter och andras tyckande.

10.

Se The Apostle Paul and the introspective Conscience of the West av Krister Stendahl.

11.

Platon, Skrifter, bok 2, översättning av Jan Stolpe, 265d – 266b.

 

Ur En filosofs bekännelser av Bryan Magee (s. 168): «Jag tror det var Platon som sade att gott omdöme till lika delar består i att se skillnaderna mellan likartade ting och att se likheterna mellan olikartade ting. Det här är förstås de två komplementerande formerna för förklaring som nu är kända under namnen ’analys’ och ’syntes’, och Platons anmärkning var djupsinnig.»

12.

Se Min ungdom av Winston Churchill, kapitlet Studier i Bangalore.

Creative Commons-licens
Tron som våghalsig tillit av Erik Pleijel är licensierad under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell licens.
Essäboken Navigation i mångfalden är copyright, utom det första kapitlet som är CC-BY
info@navigationdiversity.se

CC BY-SA 3.0 Daniel Csörföly